Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. C. Erik Johan Stagnelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
266
lärare, skref med berättigad stolthet hans fader. Denna
kunn-skapsgrund gör sig också bemärkt i hans diktning, der
nordiska och latin-grekiska ämnen förherrska, innan theosofien fick
makt med den sjuklige anden, som visste sig redan i den
jordiska födseln vara tidigt uppsagd till flyttning från den
kroppsliga hyddan och derför åtrådde lösning af lifsgåtan.
På gränsen mellan barndom och ungdom hade Stagnelius
fäst sitt hjerta vid en ung leksyster, som ej lemnade lågan
obesvarad. Men hvad som hos honom genomträngde hela
väsendet, var hos henne blott en flyktig böjelse, en lek. Då
han reste, aderton år gammal, till Lund för att taga
studentexamen, glömde hon honom snart för ett parti, som kunnde
hastigare realiseras. Han blef student, hon en annans maka,
och hon uppbrännde ännu samma dag en mängd verser, som
han skrifvit till henne. Denna känsla af att vara försmådd
ökade ytterligare hans naturliga svårmod och tungsinnthet.
Efter att hastigt hafva tagit examen i Lund, begaf han
sig med en äldre broder till Upsala år 1812. Hela hans
akademiska bana inskränktes till två år och slutade med
kansliexamen. Han gjorde i lärdomsstaden icke något uppseende
eller blef på något sätt bemärkt. »Sannolikt», säger
Atterbom, »har jag mången gång mött honom på Upsala gator
under åren 1812-14, då han studerade här; men utan
ringaste kunskap om vår likstämmighet i ästethiska studier och
åsigter, var jag genom ingenting föranledd att vid honom
fästa någon särskild uppmärksamhet.» Och Stagnelius var
likväl skald redan nu, fastän han behöll hemligheten för
sig sjelf och ej sökte något närmande till de bildstormande
harpolekare, som älskade att kalla sig Nya skolan och i sin
spets hade just Atterbom.
Till denna tid höra nämnligen hans båda större dikter
Gunlög och Blenda, den förra behandlande ett ämne, hvarvid
hans kärlek allt ifrån barndomsåren fäst sig och som han
redan då svor att en dag i sången förherrliga. Med undantag
af några lyriska förstlingar är Gunlog det äldsta barnet af
Stagnelii sångmö, och, spörjer Böttiger, »när och på hvilket
språk har en nittonårig yngling diktat verser af mer
harmoniskt välljud, af större rhythmisk fägring, än här Stagnelius?»
Det oaktadt har han i detta ungdomsqväde icke träffat eller
vetat bibehålla den fornnordiska sagans rätta ton.
Det kostbara skaldemjöd, som den sköna Gunlög af sin
fader, den starke Suttung, blifvit satt att i en bergsgrotta
vakta, består, enligt sagans andemening, af vishetens blod,
försatt med poesiens honung; denna skaldernas eldande dryck
bevakas af skönheten, styrkans dotter. Från början är det
den urgamle Kväser, på en gång vis siare och skald, som
för detta mjöd fått släppa till sitt blod, och med en
bländande skildring af honom öppnar skalden första sången af
sitt poem, utan tvifvel med blicken fäst på egen skickelse,
då han här sjunger:
Hans namn var Kväser, honom nornors tropp
Till sången invigt re’n i födslostunden,
Och vana trollmor fostrat honom opp
Vid helga källor i den tysta lupden.
Der flöt hans barndom himlalugn förbi,
Som bäckens silfver genom blomsterängar;
Der lärde gossen, lekande och fri,
Att själens toner slå på harpans strängar,
Att mången natt de ljusa andars flock
Med offereldar i sin åsyn mana,
Försvunna år att återkalla och
En slöjad framtids hemligheter ana.
Re’n sjutton somrar der i löf vens hägn
Hans veka hår med purpurrosor sirat,
Och sjutton gånger undan vinterregn
Han dröjda jular ner i grottan firat
Yid brasans skimmer. Bäfvande, men glad,
Ur lundens skuggor, från de huldas sida,
Nu Kväser trädde, att kring bygd och stad
Med sångens allmakt lif och tjusning sprida.
Blenda, till hvilken romantiska skaldedikt ämnet hemtades
ur den yngre nordiska sagan, skrefs nästan samtidigt med Gunlög,
sannolikt vid skaldens tjugonde år. Versen är konstfärdig,
smidig och lättflytande, flera förtjenstfull partier finnas,
men det hela är ännu omoget, och med rätta hafva konst-
domarena klandrat skaldens tilltag att begagna det Wielandska
maneret, sådant det bjertast framträder i hans »Oberon» och,
»Idris», med allt sitt gyckel och alla sina älskvärda olater,
på den vackra, småländska Blendasagan, der den nordiska
bondqvinnan, renare än den bibliska Judith, strider med
manligt sinne för fosterjord och härd. I versformen gifver
den tjuguårige skalden den tyske mästaren intet efter, fastän
denne i hela fem åren filat på verserna i Idris, för att få
dem riktigt blankpolerade.
Emellertid tog Stagnelius kansliexamen, hvarefter han
begaf sig till Stockholm, der han blef inskrifven i konungens
kansli 1815 och tjenstgjorde i ecklesiastikexpeditionen. Hans
chef var då varande statssekreteraren och ständige
sekreteraren i Svenska akademien, Nils von Kosenstein, som
omfattade honom med faderlig godhet och synes hafva upptäckt
hans för verlden så väl dolda, hemliga konst att qväda, ty
om de båda förut nämnda dikterna hade ingen främmande
någon aning. Rosenstein hade dessutom från yngre år kännt
Stagnelii moder, biskopinnan, som varit sällskapsdam i
Oxen-stiernska huset på Eka. På äldre dagar kallade han henne
»fru syster» och ålade derför sonen att säga »morbror».
En af Stagnelii skickligaste minnestecknare, Eichhorn, säger,
att det antagligen var Rosenstein, som uppmuntrade diktaren
att utgifva förstlingen bland dennes offentliggjorda arbeten,
Wladimir den store, som utkom utan namn, men trycktes
hos Svenska akademiens boktryckare, Karl Delen, år 1817
(dess förinnan hade han dock för sig sjelf skrifvit ett par
sorgespel, en opera med mera, hvartill vi senare återkomma).
Wladimir, skrifven på hexametrar af hittills
oöfverträff-adt välljud och formrenhet, är den bäst anlaggda och i allo
mest fulländade af skaldens episka dikter- »ett dörrstycke
till det Stagneliska galleri af än lyriska, än dramatiska
dikt-taflor, i hvilka det religiösa elementet framträder förherrskande,
vare sig, såsom här, med christendomens förherrligande till
bestämdt syfte eller med .uppgift att i allmänhet framhålla
det mystiskt öfversinnliga i dess brottning mot sjelfviskhetens
dämon och sinneverldens förledande makter». Dikten väckte
visserligen stort uppseende hos några kännare, dock ej hos
alla, ty Nya skolans organ »Svensk Litteratur-Tidning»
kallar den blott för »ett litet, täckt poem» och hoppas, att
den »måtte möta en lika så välvillig som förtjent mottagelse,
på det skalden måtte uppmuntras att med lust och håg
framgå på en bana, der ett så skönt mål en dag måhända
kunde möta honom». Skaldens egna tankar om dikten voro
vexlande, allt efter tillfällig stämning; men i det hela var
han ej nöjd med mottagandet, och »morbror» manade honom
derför att i stället välja en annan väg att göra sig bemärkt,
nämnligen genom att inlemna en täflingsdikt till Svenska
akademien. Så tillkom hans Säng titt qvinnorna i norden -
men belönades blott med det mindre priset. Om detta
härmade skalden eller han sjelf, hvilket är troligast, icke var
rätt nöjd med stycket, må lemnas derhän, nog af, fastän
fadern upprepade gånger begärde deraf en afskrift för
tryckning, påfann dock sonen alltid någon undanflykt.
Innan skaldestycket ännu inlemnades, hade han påbörjat
sin andra, tyvärr ofullbordade, episka dikt Maria, äfven med
ämnet hemtadt från Ryssland. De få blad, man eger qvar
af detta till formen fullt skaldemognade utkast, äro diktade
i den mest skära, smältande tonart. Maria har af sin döende
moder låtit aflocka sig löftet att gå i kloster. Jord och
himmel strida om väldet i den adertonårigas bröst, men just
då jorden i vårlig jungfruskrud sökte att hålla henne fast i
sin leende famn, kom fadern och erinrade henne om löftet.
Skärande var smärtan, men pligten kallade, hon redde sig
till offret, liknad af sångaren vid en ung Brahmin-enka, som
bestiger bålet.
Sällsamma lek af ödet! Fastän naturen i yttre håfvor
varit mot skalden styfmoderlig och ej försett honom med
några af dessa tilldragande egenskaper, hvilka vanligen fängsla
qvinnor, utan han tvärtom, bräcklig, ful och skygg, som han
var, oftast afskräckte dem, skulle dock behofvet af att älska,
skulle dock kärlekens trånad på nytt sarga hans innerstas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
