Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 231.) - Bollnäs i Helsingland (efter fotografi).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom af hans genom inbördes strider utmattade undersåtar,
och hans skräckvälde räckte ända till 1875, då ryssarna
bemäktigade sig kanatet Kokand - Nasr-ed-Din, Kudaiars son,
regerade endast några veckor - sedan de slagit Abdur
Akman Aftobatschi, kiptschakernas höfding, och hans
bundsförvandt Issa-Ulie. Detta ingripande gjorde slut på
befolkningarnas plundringståg och resningar.
Trots sitt skenbara lugn, önska de rättroende, ehuru de
erkänna den ryska regeringens mildhet, städse att återvinna
friheten. Två gamla sartiska kanoner äro för skenets skull
riktade mot staden från fästningen, men skulle en resning
inträffa, behöfdes det blott en qvart, för att de nya ryska
kanonerna vore på sin plats och Kokand nedskjutet.
De ryska sederna hafva svårt att slå rot hos detta folk,
ehuru det af sina besegrare behandlas med mycken mildhet.
De religiösa och krigiska kasterna sakna ännu sin kan. Endast
köpmännen äro nöjda, ty de få drifva handel i ostörd ro.
Invånarnas lif är nu aktadt, men så var det icke förut. Den
minsta förbrytelse och stundom den minsta nyck var nog att
draga efter sig häktning och dom. Straffen voro omenskliga;
man förde den dömde genom staden och tvang honom skrika
till folkmassan: "Rör inte vid mig, om du inte vill dela mitt
öde!» Efter denna vandrings slut fattade bödeln brottslingen
i håret, läste en bön och skar af honom halsen, hvarpå den
döda kroppen i två dagar utställdes till allmänt beskådande.
Afrättningarna skedde alltid vid tiden för den stora
marknaden.
Hos Kokands medresser finnes ingenting
anmärkningsvärdt; den vackraste har uppförts af Kudaiar kan och hans
broder Sultan Murad beg till minne af deras moder. De andra
medresserna förskrifva sig från innevarande århundrade och
likna de i Taschkend. De äro icke på långt när af samma
värde som de i Samarkand, och någon jämnförelse med dessa
kan icke alls komma i fråga, men de hafva väldiga markiser,
som uppbäras af pelare.
Alldenstund vägarna voro dåliga, tillkännagaf min man
sin afsigt att till häst begifva sig till Margellan; detta sätt
att resa blefve mindre ansträngande för mig och en
förberedelse för färden till Alai.
Klockan åtta på morgonen den följande dagen hyrde vi
två hästar, hvilkas ägare skulle göra oss ressällskap, och
Feodoroff stufvade in sig i en arba med våra kappsäckar och
lifsmedel. Yår lilla karavan var färdig, och vi kastade en
afskedsblick på Kokand med dess prakt och elände.
Vid början af en utflygt är allt, som sig bör, ty då
känner man sig uthvilad. Yägen var för öfrigt särdeles
behaglig, i hela siri längd kantad med träd, och här och der
lågo små byar strödda utefter den. Vid middagstiden gjorde
vi vår första halt i en by med namnet Kosch-Tegerman, som
låg vid en flod och beboddes af usbeger. Sedan vi tagit oss
en timmes hvila, stego vi åter till häst, ty vi hoppades utan
svårighet kunna uppnå Margellan innan aftonen. Men
dessförinnan måste vi, omhvirflade af en sandstorm, taga oss
fram öfver de förfärliga stepperna. Jag vet icke, huru jag
skulle kommit fram, om icke en inföding, som vi mötte,
samtyckt att vända om och mot en dryg godtgörelse i sin arba
föra mig till närmaste hållplats. Jag började redan
misströsta om, att vi någonsin skulle uppnå denna, då den
plötsligt visade sig för oss. Den ryska förvaltningen hade sett sig
tvungen att öfvergifva den, af fruktan att blifva begrafven i
sanden. Några usbegiska familjer, hvilka icke velat lemna
sina hem, hade tagit sin tillflykt till de hyddor, som skonats
af sanden. Denna öde by heter Divanehkischlak (divaneh =
fåne, kischlal = by), och öknen, genom hvilken vi färdats,
Alti-arik-kum. En usbeg erbjöd oss sin jordhydda,
hvarefter han bar in vatten, frukter och sartiskt bröd. Sedan
bredde han ut en filt på marken och kastade en knippa
doftande gräs på eldstaden, sinnebilden af ett hjertligt
mottagande. En stund senare anlände arban. med vår packning,
hvarefter dess ägare gingo till hvila. För oss var det dock
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
