Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. (Forts. från sidan 279.) - Illustrationer. Tillhör artikeln »Byggnadssättet förr och nu» å sidan 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag ser en vacker morgon i Dagbladet en annons om ett
ledigt rum ’med herrlig utsigt öfver segelleden samt tillgång
till trädgård, allt mot billig byrå’, ocb hvad var då naturligare,
än att jag med min kärlek till naturen - hvilken jag
visserligen hit intills mest studerat i Kungsträdgården och
Berzelii park - söker upp den idylliska bostaden. Då dertill
kom, att rummet förevisades af den lilla, älskvärda Margaretha
som för tillfället var ensam hemma, bestämde jag mig tvärt
för att taga det. . . men hvad f-n kommer det åt Alm? -
Tag dig en kognak till, min gosse. Inte rår jag för, att
inte du såg annonsen. - Nå väl, jag hade ej bott der en
vecka, förr än jag hvarje morgon uppvaktades med en liten
frisk bukett på mitt nattduksbord jämnte några andra små
ynnestbevis, som sade mig, att jag måtte funnit nåd inför
den lilla sötungens ögon. Det der är jag nu så van vid,
att en eröfring mer eller mindre icke skulle kunnat . . .»
»Inte ett ord mer i den tonen», utbrast Otto Alm med
hetta. »Flickan är bättre värd, än att vara föremål för rått
skämt. Jag ångrar min begäran om historien, och nu lemna
vi, med er tillåtelse, detta ämne.»
»Som du vill, bror», genmälde Fritz Helling med sitt
vanliga, försmädliga leende. »Åtminstone vore det då synd
att kalla dig min Mefistofeles. Vi dricka då i stället en
skål för min blifvande svärfar. Gubben Kronbergs, vår
Wohl-thäters, skål!»
»Skål!»
»Skål!»
»Om förlåtelse, mina herrar, skulle notarien Helling ha’
tillfälle att låta tala ett par ord enskildt vid sig?» inföll
här en främmande röst, och genom den halföppna dörren
blickade in ett på en gång sträft och smilande ansigte, hvars
torra, gråblåa ögon skarpt mönstrade de tre vännerna, till
dess de instintlikt fastade sig vid den sednaste talaren.
»På ögonblicket, min herre», svarade Fritz öfver hvars
nyss så leende drag lade sig en frostig blekhet, medan glaset
märkbart darrade i hans hand. »Var god och vänta ett
ögonblick derute.»
Så snart dörren slutit sig efter den främmande, framtog
vår notarie hastigt sin plånbok och lemnade den till Blumer
med orden: »Kila genast upp i banken och lös in vår vexel!
Det är utskickade från gubben. Gå andra vägen ut!» Och
derpå lemnade han rummet med lika lugnt utseende, som
vanligt, om också med en gång, som föga påminde om den
öfvade dansörens.
Under tystnad tömde de båda qvarsittande vännerna sina
glas och liksom af en gemensam impuls följde deras blickar
den utgående, ända till dess dörren slutit sig efter honom.
Det tycktes dem båda, som hade de, utan att kunna
göra sig reda hvarför, i denna stund sett Fritz Hellings
lefnadsstjerna gå ned, för att aldrig mer uppgå, och med en
viss förstämning reste de sig upp från bordet för att
återvända till sina göromål.
Den förste, som bröt tystnaden, var Kalle Blumer, hvars
vanliga lugn efter några ögonblick återvändt.
»Morjens, bror Alm! Jag kilar upp i banken och
liqvid-erar vexeln nu, fast gubben Kronberg kanske hälst skulle se,
att det blefve ogjordt. Men hvar och en är sig sjelf närmast.
Vi råkas på Hasselbacken, såsom öfverenskommet är.»
Men det stod skrifvet i stjernorna, att den qvällen förut
beramade festmiddagen icke skulle blifva afäten. Förgäfves gick
Pelle Bergqvist en hel timme, väntande på de tre kamraterna.
Ingen af dem syntes till, och sedan han i förargelsen tömt
ett par glas kognak, beledsagande hvart och ett med en icke
så alldeles vänskaplig välönskan för de uteblifna kamraterna,
lemnade han Hasselbacken för att begifva sig till staden.
Just som ,han emellertid kom till Alkärret, mötte han
Otto Alm, hvars ovanliga blekhet och i öfrigt förstörda
utseende slog honom med förvåning, en förvåning, som
åtminstone ej förminskades, då den städade Alm, förgätande,
att de förbipasserande också hade öron, utropade:
»Anamma alla så kallade vänner!»
»Hvad menar bror?» frågade den förbluffade Pelle
Bergqvist, som i första ögonblicket förmodade, att vår
hygglige notarie råkat få ett par glas för mycket till bästa.
»Jag vill säga dig», fortsatte Alm och drog den nye
vännen med sig ett stycke från den allmänna stråkvägen,
»att Fritz Helling i dag häktats för stöld af rekommenderade
bref från postverket, der han ett par år tjenstgjort. - Som
du hört, hade vi en förfallen vexel tillsamman, och då vi i
dag på förmiddagen sammanträffade hos Bahrs, för att söka
rangera affären, förklarade sig Fritz ha’ fått pengar af sin
värd och blifvande svärfar. Just som vi samtalade, blefvo
vi emellertid störda af en person, som anhöll att få tala
ett par ord enskildt med Fritz. Denne lånade då sin
plånbok till Blumer med anhållan, att han genast måtte gå upp
i banken och liqvidera vexeln, hvilket Blumer också gjorde.
Jag satt emellertid qvar en stund och väntade på Fritz, men
då han icke återkom, skulle jag taga min öfverrock för att
aflägsna mig. Jag råkade då. af misstag få på mig Hellings,
hvilken hängde bredvid min, och som jag trädde handen i
fickan efter mina handskar, fick jag i stället tag i tvänne
tomma kuvert till rekommenderade bref. Detta var nu icke
i sig sjelft så märkvärdigt, som att det ena var adresseradt
till »Grefve Oskar Stålspets» och det andra till »Herrar
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
