Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. (Forts. från sidan 279.) - Om folketymologier af ortnamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ström & Kompani.» Sedan jag ett ögonblick funderat på
saken, stod alltsamman klart för mig. Fritz Hellings
konstlade glädje, då han lade handen på sin späckade plånbok,
den besynnerlige främlingens lurande blick och tvätydiga
leende, när han frågade efter »notarien Helling», och den
häftighet, hvarmed den sistnämnde tryckte sin plånbok i
Blumers hand, så snart den okännde stigit ut i förstugan, allt
detta i förening med de olycksaliga kuverten sade mig, att
Fritz Helling var - posttjuf. Han är också redan häktad,
som jag sade.»
»Kors för f-n! Det var synd på pojke», utbrast Pelle
Bergqvist, något rubbad ur sitt vanliga bondlugn. »Om jag
hade vetat det, så skulle jag hjälpt honom på benen.»
»Jag fruktar, att han länge varit ohjelplig, ehuru jag
hittills endast dunkelt anat det», yttrade Alm. »Det
lefnadssätt, han fört, öfverensstämde allt för litet med hans
tillgångar, för att icke ingifva misstankar. Att han låg i
procentarhänder, misstänkte jag alltid, men att han var
oärlig, aldrig. Gud gifve blott, att han icke hunnit
åstadkomma ohjelplig skada för någon annan än sig sjelf!»
»Hvad menar du?»
»Åh, det är min hemlighet, och den skall jag ha’
förklarad inom kort», svarade Alm. »Och nu farväl, min bror!
Jag måste till en bekant på söder i ett ärende.» Och efter ett
varmt handslag ilade vår hederlige notarie Falkenbergsgatan
fram till den ångslup, som går till Räntmästartrappan.
Hvarthän hans oro och hans öde förde honom, anar
måhända läsaren lika väl, som vi.
Yi hafva icke många ord att tillägga till den skizzerade
teckning ur verkligheten af en af samtidens tvifvelaktiga
existenser, som vi här lemnat. Han har många kamrater i
lifvet ännu, och om de också icke, såsom han, uppenbart
lägga hand på andras medel, så går dock hela deras sträfvan
ut på att lefva på nästans plundring.
Detta hindrar dem dock icke att med den oskyldigaste
och sorglösaste min i verlden på andras bekostnad njuta af
alla lifvets fröjder och beqvämligheter. Folk af detta slag
intaga vanligtvis de bästa middagarna på våra värdshus,
liksom de bästa platserna på vara theatrar, der ingen af
utlandets stjernor på sångens himmel uppträder, om också till
mångdubblade biljettpriser, utan att beklappas af deras fint
behandskade händer och uppmuntras af ett belönande »bravo»
eller ännu oftare af en på kredit tagen dyrbar
blomsterbukett. Utan dessa »frihandelsvänner» i bokstaflig mening,
skulle Berns salong och Blanchs cafe måhända redan stått
öde och våra hyrkuskars hästar saknat nattlig motion, om
till fördel eller skada för ägarnas kassor, kunna nog dessa"
herrar sjelfva bäst upplysa.
Hvad som emellertid kan synas mest besynnerligt, men
icke desto mindre är sannt, är det, att medan mången
oförvitlig medborgare, som afsvurit oseden att göra skulder för
att fa lefva öfver sina tillgångar, för en obemärkt tillvaro
och aldrig lyckas, hvad man kallar, »göra sig gällande», så
förstås denna konst så mycket bättre af dessa tvifvelaktiga
individer, hvilka icke försmå att »dela» nästans ofta tungt
förvärfvade ägodelar, men det förunderligaste af allt är, att
samhället, med full vetskap eller åtminstone half visshet om
dessa individers moraliska halt, icke blott icke stäcker deras
roffa gelsflygt, utan tvärtom ofta genom befordringar eller
eljest uppmuntrar de »begåfvade» unga männen, sålunda
belönande sina sannskyldiga drönare och förbigående sina
arbetsbin.
Hvad nu beträffar katastrophen med Fritz Helling, så
väckte den ett oerhördt uppseende bland hans talrika
vänkrets, de ordenssamfund, der han »arbetat», och de många
familjer, der han varit sjelfskrifven rolighetsminister,
namns-dagsblåsare, festtalare och kotiljongsanförare, men nu som
alltid skakade de flesta med djupsinnig min på hufvudet och
mumlade med ett utseende af ofelbarhet: »Ja, var det inte
det jag sade? Det kunde aldrig slutas väl.»
Ett halft år derefter var det emellertid knappt någon
menniska, som kom ihåg, att en person med namnet Fritz
Helling funnits till - jo, det är sannt, en var det, i hvars
unga hjerta hans bild ännu stod inpräglad, om den också
börjat blekas af föraktets skarpa dager och undanskymmas af
en annan bild, bilden af den hederlige och trofaste Otto Alm.
Innan ett år hade gått till ända, hade också Margaretha
Kronberg räckt sin hand åt Otto, hvilken allt ifrån dagen
för Hellingska katastrophen börjat vantrifvas bland sina så
kallade vänner och snart lemnat hufvudstaden, för att på en
obemärkt, men inbringande plats i landsorten söka glömma
sina sorgliga stockholmsminnen och i hemmets fröjder söka
ersättning för det bullrande, men tomma ungkarlslifvets så
kallade nöjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
