Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giuseppe Garibaldi. - Läderarbete från fjortonde seklet. (Teckning af Édouard Garnier.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lilla ön Caprera, straxt nordost om Corsika, der ban,
omgifven af sina barn, egnade sig åt landtbruket. (Under
årens lopp förvärfvade han sig småningom äganderätten till
hela ön.)
Tiden för Garibaldis storverk nalkades. Frihets- och
sjelfständighetsarbetet kufvades 1849, men dödades ej. Tio
år derefter utbröt den afgörande striden med Österrike.
Viktor Emanuel satt då på Sardiniens thron, ban hade den
berömde statsmannen Cavour vid sin sida och italienarnas
sjelfförtroende hade betydligt vuxit. Förberedelserna till
kriget och dettas gång äro allmänt kända, liksom
köp-slagandet med Napoleon III, hvilken först för priset af
prinsessan Clotildes hand till prins Napoleon deltog i kriget
och sedan mot landvinning af Savojen och Nizza lät Yiktor
Emanuel, trots påfvens bannstråle mot alla dem, hvilka dermed
voro behjälpliga, taga i besittning Toscana, Parma och
Modena, hvilkas regentfamiljer blifvit af undersåtarna fördrifna.
Garibaldi, nämnd till sardinsk general och befälhafvare för en
kår alpjägare, knöt under detta krig vid sitt namn särskildt äran
af segrarna vid
YareseochSan
Fermo, genom
hvilka hans
»rödskjortor»
gjorde sig
mycket fruktade
af österrikarn a
och mycket
populära i Italien
och snart sagdt
i hela den
öfriga verlden.
Krigets
oväntadt hastiga slut
efier
halfvunn-et resultat hade
till följd
Garibaldis entledigande ur aktiv
tjenstgöring.
Får jag ej
tjena en
konung, gifver jag
mig sjelf order
att tjena mitt
fädernesland,
tänkte den med
det snöpliga
fredsslutet
o-belåtne Garibaldi och
samlade omkring
sig, sedan han
en kort tid varit medlem af parlamentet i Turin, de »ett tusen«,
hvilka med honom - och naturligtvis med sardinska
regeringens goda minne - gingo till det odödliga värfvet att befria
ett helt konungarike ifrån en tyranns våldsregemente. Den
11 Maj 1860 landade de i Marsala på Sicilien. Till den
för sin käcka, oegennyttiga patriotism beundrade folkhjältens
fanor slöto sig massor af frivilliga, Tre dagar derefter lät han
utropa Yiktor Emanuel till Siciliens konung, tills vidare sjelf
öfvertagande diktaturen, och så började detta segertåg utan
motstycke i historien, som den l Augusti slöt med, att hela
den rika ön var i hans våld, ehuru vid hans ankomst dit
sjutiosex tusen man bourbonska trupper stodo under vapen.
Yiktor Emanuel bjöd honom-nu att stanna. "Jag skulle
dermed svika min pligt", svarade Garibaldi, och gick, natten
till den 20 Augusti, med fem tusen man öfver Messinska
sundet till Calabriens kust, Luften der var, så att, säga,
mättad med hänförelse öfver hans företag. Konung Frans II
och hans tillhängare måste hals öfver hufvud fly ur
hufvudstaden till fästningen Gaéta för den lavin af menniskor, som
följde Garibaldi i spåren. Den 7 November 1860 hade
härar kapitulerat, fästningar tagits in, det gamla, lagliga
envåldsregementet störtats, konungafamiljen flytt ur landet,
och Yiktor Emanuel höll sitt jubelföljda, högtidliga intåg i
Neapel, der han af Garibaldi mottog det eröfrade konungarikets
krona, en handling, som befolkningen sedan genom allmän
omröstning bekräftade.
Garibaldi, höljd af sin samtids beundran och buren på
armarna af sina landsmän, drog sig omedelbart efter detta
storverk undan till sin anspråkslösa gård på Caprera, lika
fattig på ägodelar, som förut. Öfver det italienska
framstegspartiet, som satt ett förenadt Italien på sitt program, bibehöll
han dock ledningen och var med, som allmänt bekant är,
både när Yenedig och när Rom togos, men dervid, liksom
under kriget mellan Frankrike och Tyskland, då han skyndade
det förra till hjelp, när det började krossas af det ena
olycksslaget efter det andra, hade han ej tillfälle att kraftigare
ingripa i händelsernas gång. De försök, han sedan gjorde, att med
pennan krossa sina fiender, till hvilka han räknade alla, som
hämmade
folkens frigörelse,
och i främsta
rummet
presterna, såsom
innehafvare af
verdslig makt
med religionen
till täckmantel,
slogo ej häller
lyckligt ut. Två
triumfer hade j
lifvet åt honom
likväl i behåll.
1875 vald af
Rom till
medlem af Italiens
deputeradekammare,
mottogs h an med
obeskriflig hänförelse af
befolkningen i
den eviga
staden. I April
detta år firades
på Sicilien det
då
sexhundra-åriga minnet
af den
blodigatilldragelse,
som historien
bevarat under
namnet
Sicilianska aftonsången. Garibaldi var inbjuden. Han infann
sig ock, trots sin kroppsliga skröplighet, och njöt här
heders-bevisningar och vördnadsbetygelser, hvilka vittnade om, att
han allt fortfarande bland sitt frigjorda folk innehade
hedersrangen som nationalhjelte.
Den sjuklighet, hvaraf han i ständigt ökad grad lidit
under de senare åren, tilltog efter hemkomsten från Sicilien
till hans blåsiga ö, till dess hans bragdrika lif slocknade.
Omständigheterna dervid och hvad dermed stått i nära eller
aflägsnare samband tillhöra dagens händelser och behöfva här
ej skildras.
De hedersbetygelser, som efter döden egnats Garibaldis
minne för hans verk i lifvet, äro vältaligare och vittna bättre
för honom, än de största loftal.
Så snart underrättelsen om hans död kom till Paris,
den 3 Juni, beslöt franska deputeradekammaren att ajournera
dagens sammanträde, oaktadt det klerikala högerpartiet med
all makt satte sig deremot. Ännu mer storartadt, som ock
naturligt var, blef hans minne äradt i hans eget lands
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
