Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sjömanslifvet. Bilder, tecknade af Knut Winge. (Forts. från sidan 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur sjömanslifvet.
Bilder, tecknade af Knut Winge.
(Forts. från sidan 317.)
Fru Trapp satt i soffan och erfor ett synbart nöje af att
låta Janne få en inblick i deras husliga angelägenheter
och det förhållande, hvari de syntes stå till herr
Mogren, en förtrolighet, som syntes anstå fru Trapp. »Jag är sjelf
uppfödd i en fin familj», fortfor hon, »fast jag genom en
ödets nyck ej gifte mig riktigt inom mitt stånd kanske, men
det gläder mig, att Lisbeth inte träder i mina fotspår, utan
kommer in io en helt annan krets, än den hon i sin tur
växt upp i. Åh, hå, ja, ja!"
»Minnes du, då vi lekte fästmö och fästman?» hviskade
Janne. »Och sedan, när du blef stor och fullvuxen - hela
femton åren var du, när jag for - så sade du, att vi skulle
fortsätta med den leken, ända tills vi på renaste allvar kunde
gifta oss med hvarandra...»
»Trodde du, att tiden skulle stå stilla för mig?» sade
Lisbeth, och på hennes kinder sprang upp en klar rodnad,
medan en liten, leende blixt, flög ur ögat. »Trodde du, att
tanken på dig, som jag tänkt vara både död och begrafven,
skulle hindra mig från att se på andra gossar? Säg mig...
svara uppriktigt, har tanken på mig kommit dig att vända
dig bort från de vackra flickor, du mött på din väg? Du
kan väl icke fordra, att jag skall hafva varit blind», sade
hon glädtigt.
»Tala högt, jag lider ej någon hviskning, det är
opassande att hviska. Om inte Janne förstår sådant - det kan
man ju inte begära och derför ursäktar jag honom -, så
skulle dock du, min flicka... Men hvad var det, jag talade
om?... Jo, huset! Det förstås, att det icke är nytt och att
det tarfvar en liten reparation, men nog är det vardt sina
fyra tusen, med trädgården inberäknad. Derifrån kan man
se ut en bit öfver slätten och höra musik från Hasselbacken,
när vinden ligger hitåt, och eftersom Trappen och jag ha’
bott här alltsedan vi blefvo gifta ^och vant oss vid allt,
liksom det vore vårt, så tillstår jag, att det skulle vara tråkigt,
om en ägare skulle komma, som sjelf öfvertoge allt eller
hyrde ut till andra personer, än oss, och vi således i hvilket
fall som hälst finge flytta.»
»Fyra tusen kronor», sade Janne, »det vet jag är inte
någon liten summa att få tillsamman, när man från början
ingenting har.»
»Men han har femton hundra kronor och börjar inte
med två tomma händer», sade fru Trapp och höjde hufvudet
icke utan en viss tillfredsställelse och stolthet, »och husets
betalning får gå så småningom.»
Fru Trapp kastade en något blidare blick på Janne;
hennes åsigt var dock, att, derest han ej för evig tid blifvit
borta på sjön, han dock bort dröja ett par månader
med sin återkomst. Att det funnits ett barnsligt tycke mellan
honom och dottern, hade fru Trapp sig nogsamt bekant.
Huru hade icke Lisbeth efter hans afresa gråtit, hvar gång
det stormade, och sett olycklig ut! Huru hade hon icke sedan
hängt vid detta barndomstycke och först för några veckor
sedan lofvat att tänka på Frithiof Mogren samt lofvat att
rätta sig efter moderns önskan! Detta inträffade dock icke
förr, än fru Trapp väckte förslag om, att, eftersom dottern
icke gjorde det ringaste afseende på hennes tycke, det vore
så godt, att de skildes åt, derunder hon uttryckte sin
förhoppning, det man väl någonstädes på jordens ring skulle
finna en vrå, dit en mor kunde undfly ett otacksamt barns
stämplingar och förbiseende. Hon föreslog så Otaheiti som
en passande plats, och under svimningar uttalade hon sin
föresatts att qvarlemna sin förbannelse öfver ett otacksamt
barns hufvud, likväl utan att nämna ett ord om sin
tandvärk, som hon kanhända tänkte taga med sig till ett
rättesnöre för sin man, hvilken hon icke på några vilkor
ville lemna qvar efter sig. Det var en huslig storm,
ihållande och svår och som, nedbrytande allt, hvad som kom i
dess väg, med orkanlik kraft bortsopade alla invändningar.
Då Lisbeth slutligen, som en drunknande griper efter
halmstrået, talade om sin smak, som Frithiof Mogren på inga
vilkor kunde tillfredsställa, samt häntydde på sin afsky för
rödsvullna händer, och att hon hade svårt att fästa sig vid
en person, hvilken hon påstod så uteslutande hafva fästat sig
vid sitt eget, krusiga polkahår, att han mera tänkte på att
vårda sin egen värda person än att älska en blifvande
hustru, kullkastades alla dessa barnsliga och dåraktiga
invändningar dermed, att fru Trapp egentligen icke kunde inse,
hvad dottern hade att göra med hans händer, polkahår eller
lugg, att den karlen med eller utan detta vore förbåldt
hygglig samt att denna affär skulle slutas så, att antingen
skulle Lisbeth knyta hymens band eller fru Trapp gifva sig
af till ett fjärran land.
Som det ingått i fru Trapps uppfostringsmethod att
från-röfva sin dotter all sjelfständighet och kraft, så gaf nu denna
vika mera af svaghet för öfvermakten, än af öfvertygelse,
att det låg något fullt allvar under hotelsen, att man skulle
öfvergifva henne, och så -hade Lisbeth gifvit sitt samtycke
till en förening, och det var bestämdt, att förlofningen med
det snaraste skulle firas.
»Nog är egendomen här», fortfor Janne, »värd sina fyra
tusen kronor för hvilken som hälst, som köper den, och
trädgården är nätt-, derute har jag suttit mången qväll, och
faster brukade ha’ en mängd vackra blommor.»
»Sådana har jag ännu», sade fru Trapp, som af allt i
skapelsen, mest intresserade sig för blomsterskötseln, »och vi
kunna gå ut i trädgården ett slag, om du har lust.»
Janne och Lisbeth läto icke säga sig detta två gånger
och voro redan ute vid rabatterna, då fru Trapp trädde ut
genom förstugudörren, men der blef hon hindrad af fröken
Mogren och herr Mogren, och nu följde ett välkomnande,
som kom henne att för några sekunder glömma Janne och
Lisbeth. Det gjorde väl för resten icke så mycket att lemna
dem några sekunder på egen hand, enär jn allt var
bestämdt och klart mellan Lisbeth och Frithiof Mogren.
»Således är det då afgjordt, att du nu förlofvar dig?»
sade Janne. »Om jag kunnat tänka något sådant, så hade
jag bestämdt inte kommit hit igen, utan skrifvit efter mor,
och så skulle vi slagit oss ner derborta i södern.»
Till ett tecken af j åkande böjde Lisbeth sitt hufvud,
och der stodo klara perlor af tårar i hennes blåa ögon, då
hon nu vände sig bort från honom.
»Har du då tycke för honom? Anser du dig bli’ lycklig?»
Hon visste ej så noga. Janne var icke snäll, som gjorde
sådana frågor. Hvad de fordom känt för hvarandra och
hvad de sagt i den gamla leken, kunde ju aldrig blifva något
allvar. Fru Trapp skulle icke tillåta, att de båda gifte sig
med hvarandra-, det skulle för resten vara ett äktenskap,
som ju aldrig kunde låta realisera sig. De voro ju båda
fattiga och utan framtidsutsigter, derför vore det bäst, att de
icke vidare tänkte på hvarandra.
»Anser du Mogren för så jrik och välbergad, derför
att han fått ett arf på femton hundra kronor?» frågade Janne
med ett litet leende.
»Nej, men mamma är viss på, att han kan blifva en
bergad man-, och mången, som börjat med ett mindre kapital,
har förvärfvat sig förmögenhet. Åh, jag är allt olycklig, jag,
om någon är det!»
Under det Lisbeth sade dessa ord, smög hon sig nära
intill honom, och han sade till henne, att huru lifvet än
vexlat och i hvilka äfventyr eller nöjen han än varit, så
hade alltid hennes hulda ansigte varit den bild, han städse
burit i sitt hjerta, hade minnet af henne alltid varit den
skyddande kraft, som hindrat honom från mycket ondt, gjort
honom stark i många frestelser, och att hon hade varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
