Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ett gungfly. Ett jagtäfventyr, upptecknadt af Karl Ekström. - Illustration Makt är rätt.(Efter en tafla af A. E. Méry.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myrkanten, för att så mycket ledigare kunna springa rofvet på
lifvet...
Och i konten hade han också sitt enda matförråd!
Ju mera björnen närmade sig, desto ymnigare perlade
kallsvetten från den nödställde skyttens panna. Ännu några
minuter, och hans ursinnige fiende skulle vara honom inpå lifvet.
För hvart släptag, som björnen gjorde, såg Jonte, huru
blodet frustade ur såret, men denna våldsamma tappning
tycktes dock icke bekomma honom särdeles.
Han var nu på blott fem stegs afstånd från den
olycklige. Men plötsligt höll han upp med sitt släpande och
började se sig om. Han hade varseblifvit en öppen brunn midt
framför sig och måste vika åt sidan, om han ville komma
vidare. Han gjorde också försök härmed, men efter blott
några få tag föll han på sidan och blef så liggande,
oförmögen att vidare komma på buken.
I vanmäktigt raseri upphof han ett rytande, så hemskt
och vildt, att det .>->ekade i bergen^. Derpå följde några kramp-
aktiga ryckningar i ben och muskler, och så drog den
förfärlige sin sista suck, så nära Jonte. att denne godt kunde
nå honom med lodbössan . . .
Den arme skytten var väl nu befriad från den närmast
öfverhängande faran, men hans belägenhet var knappast
förbättrad för det. För hvarje försök, han gjorde, att komma
upp igen, sjönk han blott djupare, och den sugande dyn stod
honom redan upp till midjan.
I många farliga äfventyr hade Jonte förut varit, men
aldrig i något så förtvifladt, som detta.
Hans enda hopp om räddning stod nu till hustrun.
Men till hemmet hade han närmare två mil, och det var
alldeles icke troligt, att hon så snart skulle göra sig några
allvarliga bekymmer öfver hans bortavaro, då det förut så
många gånger händt, att han, i afsigt att göra blott en
dags-jagt, blifvit borta öfver en natt och väl ock två, utan att
dervid någon olycka inträffat, och han hade ju dessutom ofta
förmanat hustrun att aldrig vara orolig, om han dröjde, emedan
sådant blott betecknade, att han fått ett godt kap i faggorna
och icke ville släppa det förr, än han nått sitt mål.
Och dertill kom, att han icke i hemmet sagt, åt hvilket
håll haon denna gång ämnade styra kosan. Finnskogen var
stor. Ät hvilket håll skulle hon väl söka?
Slutligen - och härvidlag icke det minsta - huru
olyckligt, att han slängt ifrån sig jagtkonten derborta vid
myrkanten! Nu skulle han kanske rent af få svälta ihjäl,
innan någon kom, som kunde hjälpa honom ur det kropp och
själ marterande eländet.
Hvilken grym ironi af ödet! Här hade han nu straxt
bredvid sig den väldige björnen, hvars kött han så gerna
skulle hafva ätit rått, om han endast nått det med slidknifven.
Och helt nära låg också elgen, äfven han död af
öfveransträngning, och slutligen hade han ju fullt upp med mat i
den välsignade jagtkonten!
I sanning Tantali qval, hälst som hungern nu också
känbart började inställa sig!
Mot törsten redde han sig någorlunda, i det han med
handen gräfde ett litet hål i flyet och ur detta upphemtade
en brun och vämjelig vätska. Rundt omkring honom svällde
väl de läskande, guldröda bjortronen, men icke ett enda af
dem kunde han nå!
Till råga på olyckan började det småregna mot
qväll-ningen, och dugget öfvergick på natten till störtskurar. Hans
tunna drägt var snart genomdränkt, och nattkylan började
martera hans skälfvande lemmar.
Andra dagens morgon randades, men regnet fortfor med
oblidkelig ihärdighet, Jonte ropade sig hes, men ingen hördes
svara honom, utom ett doft eko från närmaste berg.
Huru bittert ångrade han icke nu, att han ej
medtagit den kloke stöfvaren, som visat en sådan ifver att få
följa med! Hade "Pass" nu varit följaktig, så skulle han
ofelbart hafva skyndat mot hemmet och varskott
matmodern, men nu var äfven denna tröst förmenad den
olycklige skytten.
"Makt är rätt."
(Efter en tafla af A. E. Méry.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
