Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- På ett gungfly. Ett jagtäfventyr, upptecknadt af Karl Ekström.
- Hvad är att vara älskvärd? (Efter C. Michael.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta sätt och i samma ohyggliga väder gick ännu en
dag och natten föll åter på. Jontes krafter voro nu så starkt
medtagna, att han icke längre förmådde ropa, och han
beredde sig med christlig resignation på döden.
Tredje dagen på förmiddagen hörjade det dock klarna,
och om ett par timmar var himmelen åter fullkomligt molnfri.
Solen sken vänligt och värmande öfver den ödsliga myren,
och Jonte hörde, huru fåglarna sjöngo i skogsbrynet. Ack,
det kunde icke vara annat, än hans egen dödssång, de
bevingade varelserna uppstämde! Det tonade så sorgligt, tyckte han.
Då, just som det var nära förbi, fick han höra de
dallrande tonerna af en näfverlur! En känsla af salig
hänryckning genombäfvade den olyckliges matt klappande hjerta,
Han försökte svara, men förmådde icke. . .
Om en stund fick han se något röra sig på den sten,
der han kastat ifrån sig jagtkonten. Ja, han hade icke
misstagit sig, det var hans egen, trogne »Pass», som nu vid denna
upptäckt upphof ett högt skallande glädjetjut och derefter
började ifrigt söka!
Snart hade också den kloke hunden funnit sin
nödställde herre. Pass gaf sig dock blott tid att som hastigast
slicka husbondens bleka ansigte - på den fallne björnen gaf
han icke den ringaste akt - innan han rusade åter, som
en pil, från myren och in i skogen.
Ännu en stund af brinnande längtan och förhoppning,
och Pass visade sig åter vid myrkanten, men denna
gång åtföljd af Jontes hustru. Han var således räddad,
och en varm tacksägelse darrade fram öfver de blåbleka
läpparna.
En timme derefter hade det lyckats hustrun alt med
tillhjälp af ditsläpade stänger upplyfta och bringa honom till
fast mark. Hon plockade hjortron och gaf honom, och han
kände sig snart underbart stärkt.
Att söka skildra den räddades och hans modiga hustrus
glädje vore fåfängt. Hvad Pass beträffar, så gaf han sin
fröjd tillkänna genom att löpa mellan björnen och elgen
och nagga dessa i öronen, under det han allt emellanåt
upphäfde ett triumferande skall.
Oräkneliga gånger efter denna händelse gick väl Jonte
Wessen åter på jagt, men aldrig utan att medtaga hund, och
aldrig kunde han häller utan en rysning ihågkomma sitt
märkvärdiga äfventyr der borta på gungflyet.
*
Hvad är att vara älskvärd?
(Efter C. Michael.)
x vad betyder ordet älskvärd?
Ingenting tycks väl vara enklare, än besvarandet
af denna fråga.
Älskvärd, skall man mena, vill säga detsamma, som vara
värd att blifva älskad. Men språkbruket är nyckfullt-, det
förstår under sina uttryck ofta mer, ofta mindre, än hvad
det säger, ja, ofta raka motsattsen. Är ej, till exempel, en
gammal herre äldre än en, som språkbruket benämner äldre
herre, en ung dam yngre än en, som kallas så? Uttryckets
stegring betecknar här rent af en egenskapernas förminskning.
Och fråga vi: är blott en älskvärd person värd att älskas?
så blir svaret visserligen ett mångstämmigt nej.
Hvem tänker ej härvid på gamla och nya tiders stränga,
järnhårda fältherrar? Icke en skugga af det, man kallar
älskvärdhet, hafva de besuttit, och dock hafva deras soldater
följt dem i kamp och död: de voro säkerligen värda att älskas!
Huru lidelsefullt blir icke ofta en kall, stolt skönhet
älskad af sin tillbedjare, huru innerligt och sjelfuppoffrande
en nyckfull och gnatig gubbe af sina barn, en sjuklig,
nedböjd make af sin maka eller en sträng, allvarsam lärd
af sina lärjungar och anhängare? Alla äro de värda den
kärlek, man egnar dem, om de också sakna all »älskvärdhet»
i den mening, hvari språkbruket nu en gång nyttjar detta
ord. Vi måste alltså medgifva, att uttrycket »älskvärd» är
mycket för vidtomfattande för det, som vi förstå derunder.
Fransmännen lägga ej så mycket i sitt »aimable»,
engelsmännen ej i sitt »lovely»-, de beteckna med dessa ord
bestämdare de egenskaper, som vi falskeligen kalla älskvärda,
medan vi i ett ord endast vilja sammanfatta begreppen:
älsklig, vänlig, förekommande, hvilket ord bättre måhända
läte uttrycka sig genom »vinnande» eller »intagande».
Uttrycket »älskvärd» finns nu emellertid, och vi tvingas
att bibehålla det så, som språkbruket gifvit det häfd. Med
förkärlek använda vi ordet om det qvinliga slägtet-, mannen
tillägges det såsom predikat endast tillfälligtvis, medan det
måhända är den skönaste och ärofullaste utmärkelse för damerna,
isynnerhet för de unga.
Hvari nu denna, det qvinliga könets mångbeprisade,
mäktigt bestickande egenskap består, är ej lätt att utgrunda.
Älskvärdheten kan vara förbunden med skönhet eller behag,
men hon kan också rätt väl undvara en sådan förening.
Äfven en gammal, ful ’gumma kan vara ganska älskvärd.
Huru ofta hör man icke det uttrycket: »Hon är icke vacker,
men mycket älskvärd.» Skönheten verkar det sålunda icke.
Men måhända förståndet, hjertegodheten, umgängets finhet?
Delvis måste obetingadt alla dessa egenskaper vara
representerade, ty en älskvärd qvinna kan väl få vara ful,
men dum, elak, plump och otymplig får hon ej vara.
Nåväl, der hafva vi en förståndig, bra husmoder, som
håller sina barn i tukt och Herrans förmaning, gerna gör de
fattiga godt, när hennes hjälpsamhet tages i anspråk, och i
öfrigt besitter god sällskapston. Hvarken henne eller hennes
hus kan man med fog tadla: allt går der som en snurra,
man hör intet ondt, knappast ett högljudt ord, men också
sällan ett muntert klingande skratt. Du umgås kanske sedan
många år på den vänskapligaste fot med familjen och är
dock der lika främmande, som första dagen af er bekantskap.
Du kan i umgänget med frun i huset ej blifva qvitt en viss
kyla, och ehuru samtalet med henne aldrig råkar i fara att
utsina, så vet du ej, när du lemnar henne, hvarom ni
samtalat. Dina vänner skola, liksom du, skatta denna dam högt,
men ingen af eder skafl det falla in att kalla henne
»älskvärd»: dertill fattas henne dock ett obestämbart »något».
Är detta »något» kanhända gnistrande qvickhet?
Måhända är det så; men i så fall vore denna anderika,
lifliga, högt bildade fröken, till hvilkens bordsgranne en lycklig
slump i dag gjort dig, älskvärdhetens fullkomliga afbild. Med
den beundrade qvickheten förenar hon ju dessutom ett mycket
fördelaktigt yttre-, hon strålar, som den bländande solen, i
fullt medvetande af sina kroppsliga och andliga företräden.
I samtal med henne måste du vara på din vakt: det är ett
beständigt fyrverkeri, hvarje ord, som undslipper dessa rosiga
läppar, är antingen ett skarpt hugg eller en liten elakhet,
och hvarje blick från dessa strålande ögon uttalar denna
stumma fråga: »Ar jag ej förtjusande?»
O, ja! Förtjusande är denna qvinna, pikant, intressant,
allt hvad du vill, blott icke - älskvärd. - Men hvar är då
denna älskvärda qvinna, hvilkens bekantskap så starkt lockar
och så varmt tilltalar oss?
Låtom oss söka henne! Vi inträda till ett fruntimmer,
som hvarken är utmärkt genom skönhet eller rikt utrustad
med färdigheter. Hvad hennes karaktär i allmänhet vidkommer,
så får man ej tid att grubbla deröfver. Sjelf har hon väl
haft ännu mindre tid dertill, ty hon är allt jämnt tvungen
att tänka så mycket på andra, att hon ej har tid att tänka
på sig sjelf. Äfven nu, då hon beder oss vara välkomna,
har hon ej en gång en flyktig tanke för sig sjelf. Hela
hennes själ är uppfylld af omsorgen för de anlända, kära gästerna.
Om vi också störa henne i det angelägnaste arbete eller
träffa henne på trappan, färdig att gå ut, städse är dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0354.html
