Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Men ingen kom. Poem av Mathilda Langlet.
- Kärleken bland araberna. Ur ett arabiskt manuskript af Ebn-Abi-Hadglat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ingen kom.
Då sol gick upp i östanled,
Jag väntade så glad;
Jag stod och såg åt ödslig hed
Och i mitt hjerta bad:
Gud gifve, att i dag han kom,
Gud late dagen ej gå om
Och han ej vara här!
Men solen emot vester skred
Och ingen, ingen kom!
Jag väntade, och dagen led,
Och, ack, den fick gå om!
På heden syntes ej ett spår
Och dagar gingo, veckor, år,
Men ingen, ingen kom.
Och aldrig blef en tidning spord,
Om hur det honom gått,
Och aldrig kom ett enda ord,
Ett bud, en helsning blott.
Han borta var, han borta är,
Och aldrig, hur han var mig kär,
Han kanske veta fått.
Och jag är gammal nu och grå -
Hvem känner mig igen?
Och kommer han till sist ändå,
Hur finner han sin vän?
Och skall han tro, att sorgen blott
Har blekt min kind, gjort håret grått,
Och släckt mitt ögas eld?
Ack, bär mig vittne, morgondagg,
Och aftonskymning, du,
Att aldrig rosen, blott dess tagg,
Jag bär vid hjertat nu!
Ack, vittnen, vittnen, hur jag stått
Och spejat efter honom blott
Hvar dag, hvar afton ju!
Och om han icke kommer förr,
Ej förr än jag är död
Och stängd bakom mig grafvens dörr -
Ack, mins, hvad jag er bjöd,
Du klara sol, du blomma blå!
Ack, låten honom icke gå,
Förr’n han min saga hört.
Förtälj en honom, hur jag satt
Och väntade hvar dag,
Från morgon klar till dunkel natt,
Ty hvarje hjertats slag
Mig tycktes hviska: Vänta blott,
Han kanske har förhinder fått
Och dröjer blott en dag!
Förtäljen, hur på ödslig hed
Jag gick, trots allt förbud;
Förtäljen, hur jag stod och led
Och hur jag bad till Gud,
Att hjälpa mig ur sorgen ut,
Och hur mitt hjerta brast till slut,
När ingen, ingen kom!
Mathilda Langlet.
*
Kärleken bland araberna.
Ur ett arabiskt manuskript af Ebn-Abi-Hadglat.
^enou-Azras stam är ryktbar i kärlek bland alla
arabernas stammar.
Sahid, Agbas son, frågade en arab: »Hvilket folk
tillhör du?» - »Jag tillhör det folk, hos hvilket man dör,
då man älskar», svarade araben. - »Du är då! af Azras
stam?» återtog Sahid. - »Ja, vid mästaren från Kaaba!»
genmälte araben. - "Säg, huru kommer det sig då, att
ni älska på det sättet?» frågade derpå Sahid. - »Våra
qvinnor äro sköna och våra unga män äro kyska», svarade
araben.
Någon tillsporde en dag Aroua-Ben-Hezam: * »Är det
väl sannt, hvad man säger om er, att ni bland alla menniskor
äro de, som ha’ hjertat mest genomträngdt af kärlek?» -
»Ja, vid Gud, detta är sannt!» svarade Aroua; »och jag har
inom min stam känt tjugu unga män, som döden bortryckt
och hvilka icke hade någon annan sjukdom än kärleken.»
En arab af stammen Benou-Fazarat sade en dag till en
arab af Benou-Azras stam: "Ni Benou-Azrer tänka, att det
är en ljuf och ädel död att dö af kärlek; men detta är en
uppenbar svaghet och dumhet; och de, hvilka ni betrakta
såsom höghjertade män, äro icke annat än oförnuftiga och
vekliga varelser.» - »Du skulle icke tala så», svarade
honom araben af Azras stam, »om du hade sett våra qvinnors
stora, svarta ögon, beslöjade af långa ögonhår, under hvilka
de utslunga pilar; om du hade sett dem le och deras tänder
glänsa mellan deras bruna läppar!»
Abou-el-Hassan, Ali, Abdallah s son, Elzagouni, berättar
hvad här följer: »En museiman älskade en christen flicka
till den grad, att han var nära att förlora förståndet. Han
blef nödsakad att göra en resa till ett främmande land i säll-
skåp med en vän,-hvilken fått förtroendet om hans kärlek
Som hans göromål förlängde hans vistelse i det främmande
landet, blef han anfallen af en dödlig sjukdom. Han sade
då till sin vän: ’Min sista stund nalkas, som du ser; jag
skall icke mer i denna verld träffa den qvinna, som jag älskar,
och jag fruktar, att, om jag dör museiman, jag ej häller
skall träffa henne i ett annat lif.’ Han gjorde sig till christen
och dog. Hans vän begaf sig till den unga christinnan, hvilken
han fann på sjukbädden. Hon sade till honom: ’Jag skall
icke mera återse min vän i denna verld-, men jag vill
sammanträffa med honom i en annan-, således betygar jag, att
det finnes ingen annan gud än Gud och att Muhammed är
hans profet.’ Härpå dog hon, och må Guds barmhertighet
vara öfver henne!"
Eltemimi berättar, att i Taglebs stam fanns en mycket
rik, christen flicka, som älskade en ung museiman. Hon
erbjöd honom sin förmögenhet och alla dyrbarheter, hon ägde,
utan att kunna göra sig älskad af honom. Då hon hade
förlorat allt hopp, gaf hon ett större belopp åt en konstnär,
för att han åt henne skulle göra en bild af den unge man,
som hon älskade. Konstnären gjorde denna bild, och då den
unga flickan hade erhållit den, ställde hon den i ett rum,
som hon alla dagar besökte. Här började hon med att kyssa
denna bild och satte sig sedan bredvid honom-, det öfriga
af dagen tillbragte hon med att gråta. Då aftonen kom,
helsade hon bilden och drog sig tillbaka. Hon gjorde detta
under lång tid. Den unge mannen dog-, hon ville se och
kyssa den döde, hvarefter hon återvände till sin bild, helsade
och kysste den, som vanligt, och lade sig vid hans sida.
Följande morgon fann man henne död, med handen utsträckt
* Denne Aroua-Ben-Hezam var af Azras stam. Han är ryktbar som skald och ännu mera ryktbar såsom en af de många kärlekens
martyrer, som araberna räkna ibland sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0362.html
