Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärleken bland araberna. Ur ett arabiskt manuskript af Ebn-Abi-Hadglat. - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers, af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 319.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot några skrifna rader, som hon hade tecknat till afsked,
innan hon dog.
Oueddah från Yamens land var bland araberna ryktbar
för sin skönhet. Han och Om-el-Bonain, dotter af
Abd-el-Aziz, Merouans son, älskade hvarandra redan som barn så
högt, att den ene icke ett ögonblick kunde vara skild från
den andra. Då Om-el-Bonain blef Oualid Ben-Abd-el-Maleks
hustru, förlorade Oueddah i anledning deraf förståndet. Efter
att länge hafva lefvat i ett tillstånd af sinnesförvirring och qval,
begaf han sig till Syrien och började hvarje dag stryka
omkring Oualids, Maleks son, boning, utan att i förstone finna
någon utväg att närma sig den han efterlängtade. Slutligen
träffade han på en ung flicka, hvilken han lyckades fästa
vid sig genom ihärdighet och omsorger. Då han trodde, att
han kunde förlita sig på henne, frågade han henne, om hon
kände Om-el-Bonain. - »Visserligen, eftersom, det är min
matmor^, svarade den unga flickan. - »Nåväl», återtog
Oueddah, »din matmor är min kusin, och om du vill till
henne framföra en hälsning från mig, gör du henne
säkerligen ett nöje.» - »Det vill jag gerna göra», svarade den
unga flickan. Och derpå sprang hon genast till Om-el-Bonain,
för att hälsa henne från Oueddah. - »Gif akt på, hvad du
säger!» utropade denna. »Hvad, Oueddah lefver!» - »Ja
visst», sade den unga flickan. - »Gå och säg honom»,
fortfor då Om-el-Bonain, »att han icke aflägsnar sig förr, än en
budbärare kommer till honom från mig.» Hon vidtog sedan
sina mått och steg, för att införa Oueddah i sitt hem, der
hon behöll honom dold i en koffert. Hon lät honom lemna
sitt gömställe, för att få vara tillsamman med honom, då hon
trodde sig i säkerhet för upptäckt, och då det kom någon,
som hade kunnat se honom, lät hon honom krypa ned i
kofferten igen.
En dag öfverlemnade man till Oualid en perla, och han
sade till en af sina tjenare: »Tag denna perla och bär den
till Om-el-Bonain.» Tjenaren tog perlan och bar den till
Om-el-Bonain. Som han icke hade låtit anmäla sig, inträdde
han hos henne i ett ögonblick, då hon var tillsamman med
Oueddah-, han kom dervid i tillfälle att kasta en blick i
Om-el-Bonains rum, utan att hon gaf akt derpå. Oualids tjenare
framförde sitt uppdrag och bad Om-el-Bonain gifva honom
någonting för det smycke, han öfverbringat till henne. Hon
vägrade det med stränghet och gaf honom i stället
förebråelser. Tjenaren gick, uppfylld af vrede mot henne, och
omtalade för Oualid, hvad han hade sett, samt beskref för
honom kofferten, i hvilken han hade sett Oueddah gömma
sig. - »Du ljuger, slaf utan mor, du ljuger!» sade Oualid
till honom. Och han sprang hastigt till Om-el-Bonain. Der
funnos i rummet flera koffertar-, han satte sig på den, i
hvilken Oueddah var innesluten och som slafven hade beskrifvit
för honom, sägande till Om-el-Bonain: »Gif mig en af dessa
koffertar!" - »De tillhöra dig alla, liksom jag sjelf», svarade
Om-el-Bonain. - »Nåväl», fortfor Oualid, »jag önskar ha’
den, på hvilken jag nu sitter.» - »Uti densamma finnas
saker, som äro nödvändiga för,en qvinna», sade Om-el-Bonain.
- »Det är icke dessa saker, det är kofferten, som jag åstundar»,
sade Oualid. - »Den tillhör dig», svarade hon.
Oualid lät genast bortbära kofferten, och lät kalla två
slafvar, hvilka han gaf befallning att i jorden gräfva en graf
ända till det djup, der vatten påträffades. Derpå närmade
han sin mun till kofferten och ropade: »Man har sagt mig
någonting om dig. Om man har sagt mig sanning, så må
hvarje spår af dig varda skingradt och hvarje underrättelse
om dig varda begrafven. Om man har ljugit för mig, så gör
jag icke något ondt i att. gräfva ned en koffert-, det är
icke annat, än några begrafna trälappar.» Han lät derpå
sänka kofferten, i grafven och fylla denna med stenarna
och jorden, som vid graf ningen kastats upp derur. Sedan
dess upphörde icke Om-el-Bonain att besöka detta ställe och
att gråta der, tills man en dag fann henne der liflös, med
ansigtet mot jorden.
R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
