- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
366

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insektsverldens barnkammare - En tumsbredd. Poem av Egerius. - Porträtter. En skymningshistoria.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


öfverallt. På torra sandfält och på backar, vid landsvägar,
skogsbryn och sjöstränder, med mera, ser man detta lilla
lifliga djur hela sommaren i solskensväder sysselsatt med att
fånga flugor, spindlar, små fjärilar och sländor samt andra
mjuka insekter. I sitt sätt att fånga går gräfstekeln till väga
nästan liksom katten. Han smyger sig fram och kastar sig
på sitt rof, hvilket han håller fast med sina skarpa klor och
starka käkar samt, för att alldeles öfverväldiga det fångade
djuret, tidt och ofta sticker med sin hvassa gadd. Om nu
rofvet är för tungt, så att han ej kan flyga dermed, så fattar
han i det med käftarna och drager det, likt en hund,
baklänges; ej sällan får man se honom på detta sätt komma
hemdragande med löfmaskar och gräshoppor, hvilka äro många
gånger större och tyngre, än han sjelf. Vägen, som han med
sitt byte skall passera, är ofta lång och besvärlig, går öfver
håligheter, stenar, emellan grässtubb och enbuskar, hvilka
ojämnheter måste för gräfstekeln vara detsamma, som skogar,
berg och dalar för lejonet. - Han har sitt bo i sanden,
bestående blott af en liten, inåt jorden sluttande håla, till
hvilken finnas flera ingångar, så att, om han anfalles från
ett håll, han kryper ut och räddar sig på ett annat. När
en gräfstekel med sitt rof kommit hem till sitt bo, lägger
han det först ifrån sig och ger det några stygn med gadden,
liksom för att än ytterligare försäkra sig om, att det icke
skall krypa bort; sedan undersöker han, om öppningen till
hålan är vid nog för rofvet att föras derigenom, och krafsar
med framfötterna så häftigt, att sand och mull upphvirflas
deromkring, liksom till ett litet moln af damm. Då detta
arbete är väl bestäldt, fattar han i sitt byte med käftarna,
går baklänges in och drager det med sig samt lägger ägget
i den dödade kroppen, gräfver sedan ned honom i sanden
och krafsar ytan jämn deröfver. Emellertid utkläckes ur
ägget en liten hvit, fotlös larv, som äter upp den andra
kroppen. Då denna är uppäten, har larven uppnått sin
fulla storlek och är färdig att blifva puppa, hvarför han
vanligen kryper ut ur den tomma kroppen, lägger sig under
en sten, spinner en äggrund, tunn hylsa, i hvilken han
ligger öfver vintern, och framkommer följande vår såsom
gräfstekel."

En synnerlig omvårdnad om sin afkomma lägga spindlarna
i dagen. Den väfda säck, i hvilken äggen och senare de
utkläckta, unga spindlarna befinna sig, öfvervakas ’omsorgsfullt
af de gamla och försvaras modigt mot fiendtliga öfverfall.
I början nära sig de unga spindlarna af det byte, modern
fångar, till dess att de blifvit stora nog att på egen hand
kunna bedrifva det för dem utmärkande stråtröfveriet,
nämn-ligen med det konstfärdigt utlaggda nätet.

Såsom vi redan förut anmärkt, är katalogen till de små
insekternas paviljong på långt när icke fullständig, och här
har blott ett utdrag deraf kunnat meddelas, hvilket dock
är tillräckligt, för att låta skilnaden mellan de små barnens
och insekternas paviljong framstå tydlig. Yäl visar oss
insekternas barnkammare de gamlas beundransvärda omsorger för
sina efterkommandes välfärd; hos spindlarna se vi, huru till
exempel moderskärleken kan öfvergå till raseri *vid försvaret
af hennes små; men hvad de sjuka och svaga beträffar, så
finna vi ingenstädes några särskilda anstalter vara vidtagna
för dem. Vi finna väl en till grymhet gående hänsynslöshet
mot andra varelser, så snart individens uppehållelse kominer
i fråga, men medlidandets och barmhertighetens ängel, hvars
vingslag förnimmas af alla derför mottagliga sinnen, söka
vi dock här förgäfves.

*



En tumsbredd.

. å qväda hvar, som qväda vet,
Om rymdernas oändlighet,
Och minst skall jag hans text förklena;
Men hvarför hängde lyran stum,
Så snart det gällde bråk af rum?
Låt se, om ej en liten tum
Sin visa också kan förtjena!

En tum är visst en ringa mån, .
Men gör betydligt till och från,
Der den är med, der den är borta.
Du tviflar? - Tviflet flyr sin kos,
Ponera, dig det val betros,
Att just med denna tum din nos
Förlänga eller ock förkorta!

Är näsan nu en lapprisak,

Hvars mått kan vexla efter smak

Och ej bestämmas så på pricken;

Nå väl, så tänk din barm ett mål

- Man dylikt sett - för mördarstål,

Och vore horn så hull som sval:

En tum för djupt - hur går det qvicken?

Men hällre visst åt hugg som stöt
Du bjuda vill ditt fria sköt
(Jag kan mig annat aldrig tänka),
Än fienden från annan strand -

Den gaste dig med våld och brand,
Den räcke dig en sviklig hand -
En tum af svenska jorden skänka!

Var svensk till sådan grad du bör,.

Du dock till än ett rike hör,

Och ett, som inga härar vakta.

Ohjälpligt är du såld till slaf

Den stund, du der för lock, för kraf

En tum försöker vika af

Från hvad du må för sanning akta.

Mot ensam fyr, vid klippan smidd,
Låt vräka hafvets hela vidd,
Och vare legio dess flöden:
Det piskar förr sig sjelf till skum,
Än rubbar minsta flisas rum: -
Den man är man i hvarje tum,
Som ståndar så mot lifvets öden!

En tolk af just det lillas vigt,

Träd upp, du tum, med tillförsigt

Bland allt, hvad stort och vigtigt heter!

Du ärekrönta, lilla mått,

O, fördes lika värdig blott

Din spira, se’n du hädangått,

Af thronarfvingen centimeter!

Egerius.

Porträtter.

En skymningshistoria.

God dag, Gustaf! Är du hemma?»

»Selma!» utbrast jag, gladt Öfverraskad och reste
mig hastigt från stolen, der jag satt framför brasan
och funderade med eldgaffeln i hand och gamle Bran vid
mina fötter.

»Är du verkligen hemma?» återtog hon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free