- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
381

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

381

bli’ lidande derpå, men hvad vill jag göra! Jag får väl lof att
försöka reda mig så godt, jag kan, med mitt svaga hufvud.
Gå du, Fedor, så långt du behagar-jag vill inte lägga något
tvång på dig."

Bassmanoff förmådde ej längre undertrycka sitt raseri.
Bortskämd genom sin forna förtroliga ställning till Ivan, gaf
han detsamma fritt lopp och utbrast:

"Jag tackar dig, tsar, för din gästvänlighet! Jag tackar
dig derför, att du bortjagar din trogne tjenare, som en gammal
hund! Jag skall omtala dina nådebevis i hela Ryssland",
tillade han oförsigtigt. "Måtte andra tjena dig så, som Fedora
tjenat dig! I dia tjenst har jag belastat mitt samvete med
synder i mängd, undantagandes en enda - hexerisynden."

Ivan log fortfarande, men vid det sista ordet skiftade
han färg och frågade med en förvåning, som i nästa ögonblick
förvandlades till vrede:

"Hexeri - hvem bedrifver här hexmästarkonster?"

"Åh, bara din Vjäsemski", genmälte Bassmanoff och mötte
djerft Ivans blick. Utan att låta skrämma sig af det hotande
ansigtsuttrycket i tsarens ansigte, fortfor han: "Ja, du tycks
vara den ende, som ej vet, att han, så ofta han vistas i Moskva,
om nätterna beger sig till en qvarn för att bedrifva
hexmästarkonster - och i hvilken afsigt skulle han befatta sig dermed,
om ej för att skada din nåd?"

"Men hur vet du det?" frågade tsaren med en
genomträngande blick på Bassmanoff.

Denna gång blef Bassmanoff verkligen orolig och svarade
hastigt:

"Jag erfor det först i går af hans tjenare. Hade jag
fått veta det förr, så skulle jag genast ha’ underrättat dig
derom."

Ivan syntes eftertänksam och sade efter en kort stunds
tystnad:

"Gå! Jag skall låta undersöka saken - men lemna ej
slobodan utan mitt^ uttryckliga tillstånd."

Bassmanoff gick. Han var högst tillfredsställd med sig
sjelf derför, att han lyckats fylla Ivans misstänksamma hjerta
med misstro mot en medtäflare, men på samma gång i högsta
grad orolig på grund af tsarens köld. Kort derpå begaf sig
Ivan från sitt sofrum till mottagningssalen, der han, omgifven
af sina opritschniker, åhörde, hvad de bojarer, som kommit
i från Moskva och andra städer, hade att andraga. Sedan Ivan
utdelat sina befallningar till dem och rådslagit med några af
dem rörande förhållandet till utländska makter, äfvensom de
mått och steg, som borde vidtagas, för att hindra tatarernas
vidare framträngande, frågade han om ingen annan begärde
audiens, hvarpå en stolnik (borduppsyningsman) svarade:

"Bojaren Druschina Morosoff nedböjer sitt hufvud för dig
och anhåller att få träda fram inför dina ögon."

"Morosoff?" sade Ivan. "Har han då ej omkommit vid
branden? Den gamle hunden är verkligen seglifvad! Nå, jag
har ju upphäft förvisningsdomen öfver honom - må han
träda in!"

Stolniken gick ut. Snart öppnades en väg genom
hof-männens skara, hvarpå Druschina Morosoff, stödd af två vänner,
närmade sig tsaren och föll på knä för honom. Allas ögon
riktades på den gamle bojaren. Hans ansigte var blekt och
afmagradt, och på pannan varseblef man ärret, som härrörde
från Yjäsemskis svärd, men de djupt liggande ögonen uttryckte
viljekraft nu, såsom fordom, och de sammandragna ögonbrynen
förrådde hans gamla hårdnackade oböjlighet. Tvärt emot
hof-seden bar han en mycket enkel klädning. Ivan såg på honom,
utan att säga ett ord. Den, som förstod att läsa i tsarens
blickar, upptäckte i dem ett hemligt hat äfvensom glädje
öfver att se sin fiende förödmjukad, men för en ytlig betraktare
kunde uttrycket i tsarens ansigte rent af förefalla välvilligt.
Ändtligen yttrade tsaren högtidligt, men mildt:

"Druschina Andrejevitsch, jag har åter upptagit dig till
nåd; hvarför bär du då denna enkla klädning?"

"Tsar", svarade Morosoff, som fortfarande knäböjde, "det
höfves ej den, hvars hus dina opritschniker uppbränt och
hvars hustru de bortröfvat, att smycka sig med brokad. Tsar",

fortfor han med fast stämma, "jag kommer för att bedja dig
om rättvisa gent emot din tjenare Afanassi Yjäsemski."

"Stig upp och föredrag din sak", uppmanade tsaren.
"Har någon af de mina gjort dig orätt, så skall jag straffa
honom, hur nära han än står mig."

"Tsar, låt ropa Yjäsemski, så att han får stå till svars
inför mig", fortfor Morosoff utan att stiga upp.

"Må ske - din bön är rättvis", svarade tsaren efter en
kort öfverläggning. "Den anklagade måste veta, hvad han
beskylles för; må alltså Yjäsemski föras in." Yänd till Morosoffs
följeslagare, hvilka vördnadsfullt dragit sig tillbaka, fortfor
han: "Hjälp upp er bojar och låt honom taga plats på en
bänk; han må vänta, till dess den anklagade kommer."

Sedan Morosoffs hus förstördes, hade mer än två månader
förflutit. Yjäsemskis sår voro läkta. Han bodde, liksom förut,
i slobodan, men visste ej, hvad som blifvit af Helena, ty ingen
af hans utskickade hade lyckats upptäcka henne. Han var
ännu dystrare, än förr, och förebar kroppslig svaghet såsom
orsak till, att han så sällan visade sig vid hofvet. Han deltog
ej längre i några fester, och mången trodde sig märka vissa
tecken till vansinne hos honom. Det behagade alls icke Ivan,
att han höll sig borta från de gemensamma andaktsöfmngarna
och gemensamma nöjena; men då han visste att bojarinjans
bortförande misslyckats, så antog han, att kärleksqvalen voro
orsaken till Yjäsemskis beteende och visade öfverseende med
honom. Men efter samtalet med Bassmanoff, föreföll honom
detta uppförande misstänkt. Morosoffs klagomål gaf honom nu
en välkommen anledning att skaffa sig visshet rörande så väl
det ena, som det andra, och detta var orsaken till, att han
mottog Morosoff med större välvilja, än hofmännen hade väntat.

Snart visade sig Yjäsemski. Äfven hans yttre hade
undergått en betydlig förändring: han hade åldrats mycket, hans
anletsdrag voro mera markerade, och hela hans lifskraft tycktes
hafva koncentrerat sig i de eldiga, oroliga ögonen.

"Kom närmare, Afanassi, och likaså du, Druschina", sade
tsaren. "Tala - hvad har du att beklaga dig öfver? Tala
fritt och öppet; berätta, huru saken tilldragit sig!"

Druschina Andrejevitsch närmade sig tsaren. Ehuru han
stod bredvid Yjäsemski, bevärdigade han dock ej denne med
en enda blick. Han redogjorde utförligt för alla
omständigheter vid angreppet.

"Yar detta verkligen sakens förlopp?" frågade tsaren
vändande sig till Yjäsemski.

"Ja", svarade denne förvånad öfver frågan, emedan Ivan
för länge sedan kände alltsamman.

Tsarens ansigte mulnade, han kastade en sträng blick på
Yjäsemski och sade:

"Hur kunde du våga det? Tillåter jag då mina
opritschniker att plundra?"

Ännu mer förvånad invände Yjäsemski:

"Du vet, tsar, att det ej var på min befallning, som huset
blef plundradt och uppbrändt; och hvad bojarinjans bortförande
angår, så skedde det ju med din tillåtelse."

"Med min tillåtelse!" upprepade tsaren med tonvigt på
hvarje ord. "När gaf jag dig en sådan tillåtelse?"

Yjäsemski begrep, att det skulle vara fruktlöst att
åberopa sig på den anspelning, som Ivan under festen låtit
undfalla sig - en anspelning, på grund hvaraf fursten trott sig
berättigad att med våld bortföra Helena. Ännu anade han
ej, af hvad anledning tsaren förnekade sin gifna tillåtelse, men
han insåg, att han måste byta om försvarssystem. Det var
emellertid ej af fruktan och för att rädda sitt lif - hvilket
måhända sväfvade i fara just på grund af Ivans vankelmodiga
karaktär - som han beslöt sig för att söka rättfärdiga sitt
handlingssätt, utan emedan han ännu ej uppgifvit alla
förhoppningar att återfinna Helena, och för att hinna detta mål
ryggade han ej för något medel.

"Nå väl", sade han, "jag är skyldig; du hade ej gifvit
mig tillåtelse att bortföra bojarinjan. Det skedde på följande
sätt. Du skickade mig till Moskva, för att ge boj aren Morosoff
tillkänna, att han ej längre stod i onåd hos dig. Du vet, att
han hatade mig, emedan jag redan före hans bröllop friat till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free