Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
382
hans gemål. Då jag kom i hans hus, fattade han det beslutet
att mörda mig med Nikita Serebränys tillhjälp. Efter måltiden
öfverföllo de oss förrädiskt med sina tjenare, vi försvarade oss,
och bojarinjan, som kände sin mans ondsinta karaktär,
fruktade att stanna qvar hos honom, hvarför hon bad mig taga
henne med mig. Hon flydde helt och hållet af fri vilja; i
skogen förlorade jag medvetandet till följd af mina sår och vet
ännu i denna dag ej, hvar hon befinner sig. Sannolikt har
Morosoff återfunnit henne och håller henne gömd någonstädes
- kanhända också, att han gjort slut på hennes lif.» Med
en ondskefull blick på bojaren fortfor Yjäsemski: »Det
tillkommer ej honom att beskylla mig för att ha’ kränkt hans
ära - nej, jag anklagar honom för att gemensamt med
Se-rebräny under sitt eget tak ha’ laggt hand på mig.»
Denna vändning hade tsaren ej väntat. Att Vjäsemski
beljög Morosoff, var klart som dagen, men det ingick ej i
tsarens afsigt att blotta beskyllningens falskhet. Nu först
be-värdigade Morosoff sin motståndare med en blick. Han mätte
honom föraktligt från hufvud till fot och svarade:
»Du ljuger, fördömde hund - hvarje ord, som du yttrat,
är en orimlig lögn! Jag är deremot beredd att kyssa korset
till bevis på sanningen af hvad jag sagt. Tsar, befall denne
fördömde skurk att återgifva mig min hustru, Helena
Dmitri-jevna, med hvilken jag är rättsligen förenad i öfverensstämmelse
med den heliga kyrkans lagar.»
Tsaren såg på Yjäsemski och sporde med det passionsfria
lugn, som anstår en domare:
»Hvad har du att svara härpå?»
»Tsar, jag har redan förklarat, att jag bortfört bojarinjan
på hennes egen begäran. Till följd af blodförlusten blef jag
vanmäktig, mina tjenare funno mig medvetslös midt i skogen,
men hvarken min häst eller bojarinjan stod att upptäcka i
närheten. Man förde mig till hexmästaren i qvarnen, och han
stillade blodet. Något vidare känner jag ej.»
Yjäsemski hade ingen aning derom, att han i och med
omnämnandet af qvarnen stärkte Ivans misstankar, som
Bass-manoff väckt till lif. Emellertid låtsade Ivan, som om han ej
lade någon vigt vid denna omständighet, men han fäste den i
sitt minne, för att vid tillfälle göra bruk deraf; tills vidare dolde
han dock sina tankar under en mask af opartiskhet. Till
Yjäsemski yttrade han:
»Du hör, att bojaren Druschina är beredd att kyssa
korset till bevis på sanningen af hvad han sagt. Hvarmed vill
du rättfärdiga dig?»
Yjäsemski, som var besluten att försvara sig till det yttersta,
svarade:
»Det står bojaren fritt att beljuga mig, men äfven jag
vill kyssa korset till bekräftelse på mina ord.»
Ett doft sorl genomlopp de närvarandes leder. Samtliga
opritschnikerna visste, huru det förhöll sig med öfverfallet, och
så förhärdade de än voro, skulle dock ingen af dem vågat begå
mened. Sjelfve Ivan var förvånad öfver Yjäsemskis fräckhet,
men tillika insåg han, att just denna erbjöd honom en beqväm
anledning att tillintetgöra den hatade Morosoff och likafullt
bevara skenet af den strängaste rättrådighet. Yänd till sin
omgifning, yttrade han derför:
»Bröder, ni äro vittnen till, att jag sökt utforska sanningen.
Det är ej min vana att döma, innan jag hört den anklagade.
Men i fråga om samma sak kunna ej båda parterna kyssa
korset, ty då skulle en af dem begå mened. Såsom en god
herde måste jag hindra mina får från att gå vilse och jag
får ej tillåta, att någon störtar sin själ i förderfvet. Må Guds
dom afgöra tvisten mellan Morosoff och Yjäsemski! Jag
uppmanar dem härmed att efter tio dagars förlopp, åtföljda af sina
tjenare, inställa sig på Röda torget i slobodan. Den som Gud
förlänar seger, han skall stå rättfärdigad inför mig, men den
som dukar under, han skall, för den händelse han ännu är
vid lif, genast aflifvas af bödelshand.»
Detta domslut gjorde ett djupt intryck på de närvarande.
Enligt de flestas åsigt var det för Morosoff liktydigt med en
dödsdom, ty ingen trodde, att den gamle bojaren var den unge,
kraftige Yjäsemski vuxen. Också väntade alla, att han skulle
afböja tväkampen eller åtminstone låta sig företrädas af en
lejd kämpe. Men Morosoff bugade sig för Ivan och sade lugnt:
»Ske din vilje, tsar! Jag är gammal och sjuklig och har
på lång tid icke burit någon rustning; men vid en gudsdom
segrar ej kraften, utan den rättfärdiga saken. Jag lemnar mig
i Guds hand, hän skall icke öfvergifva mig, och jag skall
öfvertyga din nåd och hela verlden, att min fiende beljugit mig.»
Yjäsemski var synnerligen belåten med tsarens utslag, och
hans ögon strålade af hopp, men icke desto mindre började
Morosoffs tillförsigt i någon mån oroa honom. Han erinrade
sig, att Gud, enligt den allmänna åsigten, vid en dylik kamp
städse förlänade den seger, som hade rätten på sin sida, och
mot hans vilja började tvifvel om en lycklig utgång smyga sig
öfver honom. Emellertid lyckades han blifva herre öfver sin
tillfälliga förvirring, bugade sig likaledes för tsaren och sade:
»Ske din vilje, tsar!»
»Gå och skaffa er vittnen!» sade Ivan. »Om tio dagar
infinna ni er båda tidigt vid solens uppgång å Böda torget -
och ve den, som dukar under!»
Efter att ännu hafva kastat en genomträngande, gåtfull
blick på de båda vedersakarna steg tsaren upp och återvände
till de inre rummen. Full af värdighet lemnade Morosoff
salen i sina vänners sällskap, utan att ens bevärdiga de
kring-stående opritschnikerna med en enda blick.
XXXI.
Följande dag begaf sig Yjäsemski till Moskva, Yid hvarje
annat tillfälle skulle han under förberedelserna till en tväkamp
uteslutande satt sin lit till sin egen kraft och skicklighet. Men
här gällde det Helena, och dessutom var detta ingen vanlig
tväkamp: han kände med sig sjelf, att han hade orätt, och så
föraktlig Morosoff såsom motståndare i en vanlig strid skulle
hafva förefallit honom, fruktade han nu Guds vrede och trodde,
att Herren i det afgörande ögonblicket skulle förlama hans
händer. Hans ångest var så mycket större, som han ännu led
af sina knappt läkta sår och ofta öfverfölls af en utomordentlig
mattighet. Fursten ville ej uraktlåta något, som kunde
tillförsäkra honom seger och beslöt derför att vända sig till
mjöl-naren, för att bedja honom om någon ört, som på
öfvernatur-ligt sätt gjorde hans svärdshugg oemotståndliga.
Orolig och tankfull red han i skridt genom skogen och
sänkte då och då sitt hufvud ända ned till sadeln, för att
bättre urskilja den af gräs öfvervuxna stigen. Efter långvarigt
kringirrande anlände han till en större väg, fick syn på de å
träden till vandrares efterrättelse befintliga tecknen och lät
sin häst öfvergå till traf. Snart förnam han vattenhjulets
plaskande. Då han befann sig på kort afstånd från qvarnen,
hörde han ljudet af menniskoröster. Han stannade, steg af,
band sin häst vid en hasselbuske och begaf sig till fots till
qvarnen. Ej långt från dörren stod en häst med dyrbar sadel.
Mjölnaren talade med en reslig man, hvars ansigte Yjäsemski
emellertid ej kunde se, emedan mannen, som just stod i
begrepp att svinga sig upp i sadeln, vände honom ryggen.
»Du skall bli’ belåten med mig, bojar», sade mjölnaren
till honom, i det han bekräftande nickade på hufvudet. »Du
skall åter förvärfva dig tsarens gunst, och måtte blixten slå
ned mig ’på stället, om ej Yjäsemski och alla dina fiender
förgås! Yar du lugn! Denna ört kan ingen stå emot.»
»Godt», svarade främlingen och steg upp i sadeln. »Glöm
bara inte vår öfverenskommelse, gamle f-n, ty lyckas jag inte,
så hänger jag dig egenhändigt.»
Stämman föreföll Yjäsemski bekant, men vattenhjulet
gjorde ett sådant buller, att han stannade i ovisshet rörande
främlingens person. Mjölnaren gjorde en djup bugning och svarade :
»Hvarför skulle du inte lyckas? Emellertid får du aldrig
skilja dig vid denna ört, och talar du med tsaren, så blicka
honom "riktigt käckt i ögonen, se bara på honom oförskräckt
och utan fruktan, tillställ glada upptåg inför honom, liksom
förr, och jag vill blifva fördömd, om du ej åter råkar i gunst
och anseende hos honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
