Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 396 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 362.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framför oss. Merke räknar sju af tatarer bebodda hus, en
telegrafstation och -en liten fästning. Här lemnade vi
Sir-Darja, som följt oss på vår färd, vederqvickt oss med sitt
vatten och skänkt så mången förströelse, då vägen varit allt
för enformig.

Yi kommo nu in i Semeritsche, de sju flodernas provins,
så kalladt, emedan det genomådras af sju vattendrag. Det
är ett land med höga berg, hvarpå resa sig skogar af
äppleträd och dystra barrträd. Midt ibland de brantaste bergspetsarna
befinner sig den hemlighetsfulla sjön Issik (Issik-Kul), i hvars
klara djup påstås gömma sig lemningarna af en urgammal stad.
Den mycket sumpiga floden Tschus stränder hemsökas, säges det,
af tigrar, och Ili - den stora flod, som utmynnar i Balkaschsjön
- genomflyter sandöknar, der det är svårt att resa om
sommaren, med anledning af den tryckande hettan, och om vintern
farligt, på grund af der rasande häftiga stormar. Denna
trakt, utan tvifvel den mest pittoreska i Turkestan, bebos af
kirgis-kasaker på slätterna och kara-kirgiser bland bergen.
Landets högre del är dessa vilda och okufliga nomaders
verkliga fädernesland. I trakten af Yernoje finner man äfven
några kalmuker, svaga återstoder af landets gamla
beherrskare. Ända till Tschu-floden hade detta tillhört dem, och
om man undersöker lemningarna af de gamla kalmukiska
fästningsverken långs Tschu-floden, kan man lätt se, hvarest
den kinesiska civilisationen slutar och de mellanasiatiska
sarternas börjar.

I den del af landet, genom hvilken vi färdades, hafva
ryssarna slagit sig ned. Sedan vi passerat Pischpek, en halft
rysk, halft sartisk by, kommo vi slutligen in bland bergen.
Mindre förbrända betesmarker fröjdade ännu ögat, och
snöbetäckta berg reste sig till höger om oss, men der syntes
ännu icke ett träd invid vägen. Den följande dagen kommo
vi till Yernoje, hvilken stad har ingenting anmärkningsvärdt
att uppvisa. Dess ryska kyrka omgifves af en trädgård, der
militärmusik utföres. Husen äro af tegel och trä. Gatorna äro
raka, breda och kantade med stora träd. Två dagar senare
gjorde vi en utflygt till en kalmukisk by, hvars hus hvarken
med afseende på byggnadssätt eller inredning skilja sig
från kirgisernas. Kalmukerna, företrädesvis mongoliska
stammar, hafva så typiska anletsdrag, att, då jag sedermera under
vår vistelse i Kuldja hade tillfälle att skåda representanter
för nära ett tiotal stammar, jag alltid vid första ögonkastet
igenkände kalmuken. Denne är af mer än medelstorlek,
kroppen kraftigt byggd, hufvudet öfverdrifvet stort, ansigtet
bredt och tillplattadt. De utstående kindkotorna, de sneda
ögonen, den flata näsan, de stora och utskjutande läpparna
göra kalmukerna till den mest mongoliska rasen bland alla
mongoler. Deras lynne syntes mig mildt, de äro hederliga
och tjenstaktiga, bekänna sig till buddhaismen, bära en lång
fläta, som kineserna, och kläda sig nästan som dessa.

Tadjik och kara-kalpak» (Se sidan 359.)

Sedan vi den följande dagen lemnat Vernoje, farit förbi
hållplatsen Iliskaja samt öfvergått Ili och en annan flod,
anlände vi klockan nio på aftonen till hållplatsen
Tschingil-dinski, der vi tillbragte natten. Dagen derpå, den 23
September, bröto vi åter upp klockan sju på morgonen. Framför
oss reste sig de gråa, nakna Tschulak-bergen och till venster
de pittoriska Arkarli-bergen, och klockan fem på
eftermiddagen rastade vi i Altin-Immel. Den 24 foro vi vidare genom
hemska hålvägar och öfver en tröstlös stepp, till dess vi
vid nattens inbrott uppnådde det på den gamla kinesiska
gränsen liggande Borokudsir, en liten stad med vackra hus
och en gammal, nu förfallen kinesisk fästning. Följande
morgon foro vi vidare och hade snart uppnått hållplatsen
Korgors, i hvars närhet vi besågo qvarlefvorna af den gamla,
kinesiska staden Tschimpansi, som fordom hade en befolkning
af femtiotusen kineser och egde två stora fabriker. Här
sågo vi för första gången kinesiska hus med målningar på
dörrarnas yttersida. Sedan vi efter hvarandra kommit till
de två städerna Tschin-tschi-go-dsi och Suidun, hvilka bebos
af dunganer - en stam, som talar kinesiska, men väl
förstår sartiska - höllo vi klockan sex på aftonen vårt intåg
i Kuldja.

Kuldja är hufvudstaden i Dsungariet, Kinas vestligaste
hörn. Det är ett af mellersta Asiens fruktbaraste områden,
har nästan samma ytinnehåll, som Fergana, och företer mycken
likhet med detta genom sin fysiska beskaffenhet och högst
ovanliga fruktbarhet. Det indelas i tre zoner: den fruktbara
zonen, som har en måttlig värmegrad och der säd, bomull
och fruktträd odlas; bergs- eller skogszonen, hvilken har att
uppvisa förträffliga betesmarker och skogar, der det hvimlar
af vildbråd, och slutligen stepp- eller öckenzonen, som ligger
i vester vid Ilifloden. Fordom var Dsungariet ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>