Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 362.) - Molins "Sofvande bacchant".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välmående och lifligt land, ty de praktiska kineserna drogo
fördel af dess fruktbarhet och anlade der ett nybygge, hvilket
beboddes af politiska straffångar. Dessa uppförde städer,
odlade jorden, som tillföll dem efter några års förlopp, och
lefde i ett lugnt och lyckligt välstånd. Der funnos äfven
en mängd fabriker för tillverkning af olja, papper, porslin
och gryn med mera samt gjuterier, färgerier och qvarnar-,
men nu är allt slut. De två millionerna invånare hafva
nedgått till etthundratretiotvåtusen, den sorgliga följden af
de resningar, som ödelade östra Turkestan eller Kaschgariet
och hvilka år 1864 sträckte sig till Kuldjas museimanska
befolkningar. Dsungariet bebos af tarantschier, dunganer,
kalmuker, saloner eller solon er, kineser, mantschurier, kirgiser,
sarter och ryssar.
Kuldja tycktes mig vara en ganska renlig stad med
gamla vattenledningar samt smala och icke stenlaggda gator.
Dess bazar, som består af gamla, numera förfallna, kinesiska
magasin, syntes mig tämligen, skräpig. Staden har äfven att
uppvisa några vackra pagoder; ett romerskt-katholskt kapell,
några buddhaistiska tempel och muhammedanska moskéer
finnas äfven.
Sedan min man packat ned de föremål, hvarmed våra
samlingar ökats, lemnade vi Kuldja den 29 September vid
middagstiden och passerade ännu en gång städerna Suidun,
Korgors och Borokudsir. Den 2 Oktober befunno vi oss
åter i Altin-Immel. Här var det isande kallt, och de
pels-kläder, vi köpt, kunde knappt hålla oss varma, Den 3, klockan
sex på morgonen, bröto vi upp. Thermometern visade -
sex grader, och snart hade vi kommit in bland bergen, der
vi sågo en mängd stora vargar. Den 4, klockan fem på
eftermiddagen, vinkade oss den lilla staden Kopal med sina ryska
kyrkor, och på morgonen den 6 uppnådde vi Sergiopol, en
alldeles hvit stad, som reser sig midt i ett sandhaf. Under
denna färd voro vi fullkomligt skilda från Europa; några få
och magra telegram derifrån voro allt. På andra sidan Sergiopol
försvann snart den ena ryska byn efter den andra, och blott
kosackpiketerna vittnade om den omsorg, den ryska
regeringen egnar p ostbefordringen. Några kibitkor sågos stundom
omkring piketerna, vägen var mycket svår och mörk, till följd
af de omgifvande bergens ansenliga höjd, och endast ytterst
sällan mötte vi några handelskaravaner.
Turkestan låg redan bakom oss, och framför oss
utbredde nu det fruktansvärda Sibirien sina ändlösa stepper.
Jag måste tillstå, att de sibiriska Utsigterna visst icke äro
de mest lockande, man kan se; tvärtom känner man sig der
färdig att dö af ledsnad, men man kan också lefva der, ty
Sibirien är långt ifrån att vara ett så bedröfligt land, som
många behaga påstå. Det är visserligen fattigt, men skulle
dock kunna göras rikt. Sedan vi tillbragt natten på en
poststation, drogo vi vidare öfver stepperna och anlände på
morgonen den 12 till det vid Irtischfloden belägna
Semipalatinsk. På långt håll tog sig denna stad tämligen ståtligt
ut, men också innebär dess namn, som betyder »de sju
palatsens stad", ett lockande löfte. Yi sökte de sju palatsen, ända
tills vi blefvo öfvertygade om, att icke ett enda af dem fanns.
Det vill synas, som om de sju palatsen fordom varit sju
eländiga hyddor, hvilka gifvit platsen sitt namn. Sedan dess
hafva de sju hyddorna mångfaldigats och staden stolt bibehållit
sin gamla benämning. I Semipalatinsk aflemnade vi vår
packning och den del af samlingarna, som skulle skickas till
den franska regeringen, hvarefter vi i en med fyra hästar
förspänd tarantass foro vidare den 17 Oktober uppför Irtischs
lopp. De poststationer och byar, hvilka vi passerade, föreföllo oss
icke alltför otrefliga, och trots den starka kölden sågo vi
qvinnorna och barnen uppträda, de förra i lintyg och kjol,
de senare barfota och i små kattunsblusar. Till Omsk anlände
vi omsider den 23, klockan två på morgonen.
Omsk räknar omkring tretiofemtusen invånare, är vestra
Sibiriens hufvudstad, har uppkallats efter den biflod till Irtisch,
vid hvilken det ligger, och är residens för en rysk
generalguvernör. Omsk är obestridligen en liten vacker stad och
mindre kokett än Taschkend, alldenstund luftstrecket der är
hårdare, men med sina trähus, sin kathedral och sin moské
är det onekligen särdeles behagligt, och dess ryska prägel
gifver det äfven en viss pikant anstrykning. Trots trägna
uppmaningar att stanna någon tid i Omsk, lemnade vi denna
stad, ty vår tid var knappt tillmätt och kölden blef allt
starkare. Vi anlände den 29 Oktober till Petropavlovsk. Denna
stad ligger vid Ischim, är icke så stor som Omsk, men har
en högt belägen kathedral och en vacker, minaretprydd moské.
Nu begåfvo vi oss till Troitsk och sedan till Orenburg,
hvarifrån hemfärden öfver Moskva anträddes till Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
