Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molins "Sofvande bacchant". - Små salongsstycken. Af Claude Gerard. (Forts. från sidan 391.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott, om ej detta sätt att uppfatta antiken kan hafva sitt
berättigande, åtminstone hvad vissa af dess rnyther angår, om
ej denna »modernisering" utgör en riktig och tilltalande
medelväg, en öfvergångsform af verklig betydelse. Yi tro att
svaret på denna fråga kan utfalla jakande, om hon rätt
uppfattas och begränsas.
Det var dock ej genom de antika ämnenas behandlande,
som Molin vann sitt rykte. Hans utveckling ledde honom
in på andra banor, mer betydelsefulla för den fosterländska
konsten. En blick på hans lefnad skall kunna öfvertyga oss
derom. Född i Götheborg 1814, och son af en bagare, kom
han, efter en knapphändig skolgång, i lära hos sin fader och
tillbragte dessutom någon tid i handel. Vid sjutton års ålder
blef han gesäll i yrket; men ej långt derefter finna vi honom
i Stockholm, der han under ett halft år studerade vid
konstakademiens antikskola. Fadern synes emellertid hafva förmått
honom att återvända till yrket, hvilket han sedan länge
tillhörde. Sina lediga stunder egnade han likväl åt
konststudier, än modellerande, än målande eller kopierande, än
sysslande med galvanoplastik. Alltjämnt närde han hoppet
att, sedan han skaffat sig ekonomiskt oberoende, kunna få
uteslutande lefva för konsten. Hvilken gren af denna han
borde välja, det blef först klart genom en händelse. Han
lyckades nämligen till en fest i Götheborg modellera en
bröstbild af Carl XIY Johan, endast med ledning af porträttet å
en vanlig slant. Detta väckte uppmärksamhet, flera
inflytelserika män började intressera sig för den unge, och i Juli
1843 kunde »handlanden Johan Peter Molin» företaga sin
första utrikesresa.
Färden gällde för öfrigt blott Köpenhamn, der den
blifvande bildhuggaren ämnade söka Thorvaldsens ledning.
Den verldsberömde konstnären afled emellertid snart nog, så
att Molin anställdes som elev hos medaljören Christensen och
tillika studerade vid konstakademien under Bissen. Ungefär
två år uppehöll sig Molin här, men beslöt sedan att besöka
Paris och Kom, dit han anlände på senhösten 1845, således i
sitt tretioandra år. Lärotiden här, om den så kan kallas, varade
i åtta år. För Molin blef det mera en tid af alstring, än af
studier. Härifrån hemsände han nämligen flera verk af
afgjordt modern hållning, en »Amor», »Herdegossen»,
»Ingeborg», »Den sofvande bacchanten», en kolossal »staty af
Oskar I» m. fl., jämnte det han utförde flera porträttbyster.
Under tiden hade han kallats till konstakademiens agre och
resepensionär. I Augusti 1853 hemkallades han, nämnd till
ledamot af akademien och vice professor i teckning. Två år
senare blef han ordinarie professor.
De fem första åren efter Molins återkomst utmärkas ej
genom några mer framstående arbeten. Det var en tid af
ordnande, af fullföljande, af förberedelser. Hufvudsakligen
utförde han en del äldre arbeten i marmor samt några
mindre nyare, såsom byster och medaljonger. Men 1859
företog han en färd till Paris och här utställde han i årets
salong gruppen »Bältespännarna» i gips. Den vann långt
ifrån obetingadt erkännande-, äfven i omarbetadt skick och
utställd i Stockholm 1860, mottogs den kallt. Men 1862 lät
Molin gjuta gruppen i Berlin och utställde den der samt
sedan i London, på samma års verldsutställning. Nu vaknade
granskningen-, på båda ställena fälldes i hög grad enthusiastiska
omdömen om verket, detta gjöts i flera exemplar, bland
hvilka två för Sverige, och är allbekant genom en mängd
afbildningar, reproduktioner i parian och så vidare. Nu var
Molins konstnärsrykte fast grundadt i Sverige - ty han hade
vunnit erkännande i utlandet,
Det följande årtiondet var för Molin, kan man säga, en
enda kedja af framgångar och erkännande. Det torde vara
nog med en blott erinran om hans seger i täflingen för
Karl XH:s bildstod, om utförandet för 1866 års
slöjdutställning af den berömda fontänen samt om en del smärre
arbeten, de många porträttbysterna och andra. De båda nyss
nämnda hufvudverkens historia är så känd, att vi här ej behöfva
upprepa den. Alldeles obestridligt är, att de gjort Molins
namn mer kändt hos oss, än kanske någon annans af våra
nyare skulptörer. Man kan naturligtvis ur den strängare
granskningens synpunkt framställa befogade anmärkningar
mot dem båda-, men detta hindrar ej, att de vunnit ett bifall
af den stora allmänheten, af hvilket få svenska konstverk
kunnat berömma sig, och att detta måste bero på vissa
framstående och populära egenskaper, hvilka förmå
öfverskyla felen och bristerna.
Molins konstnärsbana omfattar ej fullt en tidrymd af
tretio år. Under denna inhemtade han hela sin
konstbildning och alstrade alla sina verk. Det är under sådana
förhållanden lätt förklarligt, om dessas halt ej alltid är äkta,
om de ej sällan röja mer ingifvelse och skaparekraft, än
formgåfva och skola, om slutligen mästarens rastlösa verksamhet i
förtid hejdades af ohelsa och bröts af döden. Men Molin
skall alltid, trots sina konstnärliga svagheter, intaga ett
märkligt rum bland vårt lands skulptörer. Han har med full
öfverläggning brutit med de före honom herrskande
traditionerna och ställt sig i ledet bland afgjordt moderna
bildhuggare. Han ägde visserligen ej den öfverlägsna
konstnärsbildning eller den hänförande personlighet, att han kunde
bilda en skola5 men han har med hela sin verksamhet gifvit
uppslaget till en ny, folklig riktning inom den svenska
skulpturen, en riktning, som synes oss innebära sjelfva
lifsvilkoret för denna konst i vårt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
