Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon, den fruktansvärde barberaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406
han om sabbathen stängde rakstugan klockan nio om morgonen.
Detta var ett fult streck- i räkningen för mig, eftersom det
inte förslog att raka mig om lördagsqvällen. Ett dygns
skäggstubb gjorde mig omöjlig, och det var blott om söndagarna,
som jag kunde lägga an på Dorothea, i hvardagslag kallad
»Dollan». Till all lycka för mig var mäster Stackelins pojke icke
fullt så gudfruktig, utan sprang ned till stationen hvarje
söndagsmiddag straxt efter tolf och skrapade så godt, han kunde.
Midsommardagen var jag bortbjuden på ett ställe, der
jag visste, att jag skulle träffa Dollan, och då borde det barka
löst med frieriet. Jag satt på stationen och besneglade
afundsjuk det fria folk, som drog förbi fenstret ned till den
gamla, löfprydda » Lungsoten», * som pustande och rasslande
navigerade den närliggande vackra sjön. Plötsligt får jag se
den der fördömda rakarpojken komma sättande med ett
dragspel under armen. Hvad hjälpte det, att i andanom skämta
öfver löskragen, som satt under ögonen lik en koklafve, eller
håna hans brända lugg? Han for i alla fall på »Najaden»
och öfverlemnade mig åt ilska och grämelse.
Några minuter derefter kom Pelle Högqvist - ni känner
ju honom - som vanligt för sent, och så lomade han in till
mig för att få en grogg.
Han fick också del af mitt djupa bekymmer. "Ja, ser
jag inte ut, som en sälskinnsväska i synen?»
»Ahja, inte ser du vidare aptitlig ut», tyckte han, »men
blir du vackrare af en rakning, så gå till Napoleon.»
»Napoleon?^
»Jo, han är inte så tokig, som man tror, var lugn
för det.»
»Nå, men hvem är då den der Napoleon?»
»Det är samhällets barberare nummer två eller rättare
nummer ett, emedan han är äldst. Men hans underligheter
ha’ gjort, att kunderna småningom gått ifrån honom. Han
lär vara smått förmögen, men bor vid en mer aflägsen gata.
Annars heter han egentligen Pettersson.»
»Godt, du skänker mig lifvet åter», sade jag till Pelle,
alldeles som det står i de illa öfversatta tyska romanerna.
»Karlen må för öfrigt heta Napoleon eller hvad som
hälst, så kallas jag Janne Black och min lit står till Allah.
Ingen annan än denne barbis skall raka mig den dag, jag
går och friar!»
Nå, det var då inte svårt att lofva! Ändtligen slog
befrielsetimmen, och det stod icke länge på, förrän jag
befann mig på ort och ställe. »C. Pettersson. Barberare och
Hårfriseur», stod der med stora bokstäfver. Jag bad Pelle
gå med in.
»Nej, tack, Janne, det kan då ingen narra mig till»,
skrattade han med en illparig blinkning och lopp sina färde
med sex knops fart, noga räknadt.
Det var ett snyggt rum, som mottog mig i sitt sköte,
till och med ett vackert. Åtminstone ovanligt, för att vara
barberarestuga i landsorten den tiden. Inga hårtofsar på golfvet
eller märken efter andra reningsprocesser. Det hela tydde på
litet göra måhända, men också på en ordnande hand.
Ingenting besynnerligt häller syntes till, med undantag af väggarna,
hvilka man egentligen icke kunde se för bara »gubbar».
Alla den store korsikanens bataljer hängde der i kronologisk
ordning, börjande med Montenotte och slutande vid Waterloo.
Man upptäckte döda och döende krigare öfverallt, lefvande
här och hvar, mest aflägsna, kompakta massor, mycket
krutrök, trummor och kanoner och främst Napoleons marmordrag
på taflans effektfullaste punkt. Äfven såg man honom bland
de pestsmittade i Jaffa, framför veteranerna på Fontainebleaus
borggård och döende, lik ett bragdernas helgon, på S:t Helena.
Öfverst på långväggen tyglade han en hvit häst, som stod
kapp rak på alpens höjd. Ingen lefvande mer än jag fanns
för öfrigt i rummet.
Plötsligt hördes ett snörflande ljud. En liten, vissen,
blek figur med blyringar i öronen kom ut från ett inre rum,
torkande de rinnande ögonen med en blårutig näsduk. Yid
min åsyn gjorde männen en, hvad vi kalla, »solbåge» för
ögonen, rätade så ut sin skrumpna gestalt på ett styft,
militäriskt sätt, fattade en rakknif och skyldrade dermed värdigt
och högtidligt. Efter detta tempo var det, som om plötsligt
hela ansigtet skulle hafva blifvit en annan menniskas. Den
vedervärdiga munnen drog sig i en mängd snirklar till ett
honungssött leende, de röda ögonlocken med sina små, hvita
hårfransar föllo smäktande ned öfver de lungsigtiga ögonen,
när han med en bugning till golfvet och en obeskrifligt
grotesk-graciös åtbörd läspade sitt pedantisk-korrekta: »Var så
innerligt alltför god och sitt här neder, min högädle herre!»
Och jag satte mig i rakstolen, fastän jag erkänner, att
jag långt hällre velat vara på afvigsidan om dörren. Mannen
betraktade mig derpå precis, som om han haft på tungan en
innerlig anhållan om öfverseende derför, att ett par
slaf-vinnor olyckligtvis ej voro till hands att fläkta svalka på
mitt svettiga ansigte, och så trippade han alldeles som en
gammal, kokett tupp öfver golfvet, nöp med yttersta
fingerspetsarna efter en handduk, drog den åt sig med en viss
spasmodisk brådska och trippade åter till mig, slog ut duken
och fastade den omkring min hals med allehanda, mycket
befängda vridningar och jämnkningar. I hans ansigte spårades
hela tiden, hvad jag skulle närmast vilja kalla, en riktig
ruelse-full hundmin. Det tycktes ackurat, som ville han säga:
»Förlåt, förlåt millioner gånger, att jag vågar vidröra en så
upphöjd varelse med mina ovärdiga händer, men jag rår ju inte
för det!» Sedan han vackert och väl fått på handduken,
gick karlkräket några steg baklänges, intog en värdig
ställning, slog armarna i kors och betraktade mig med beundrande
blickar. Som han troligen fann handduken draperad efter
sin smak, gick han efter tvålkoppen cch började röra
omkring med borsten. Yid denna operation lät han blicken
tillgjordt svärmisk flyga omkring och kom dervid att kasta
ögonen åt Napoleon på alpen. Och så for f-n i honom med
hull och hår.
»Hvilken man var han inte, den der Napoleon, hvilken
man!» utropade barberaren med sitt första ansigte och detta
korrekta nasaluttal, som kan göra en ordentlig svensk
half-tokig. »Redan vid Toulons belägring märkte de det, fastän
de icke ville se det. Men han visade dem snart - -
Herre, huru sköt han icke ned packet i Paris, herre, med
kartescher, herre - - bom, bom, bom! - kratsch! - Jo,
så skall det låta - -!»
Under tiden gick Napoleon på och rörde i koppen af
hjertans grund, så att löddret stänkte högt upp. När han
började tvåla in mig, var han ett godt stycke inne på första
italienska fälttåget. Ibland kastade han sig teatraliskt
tillbaka, liksom för att se efter, huru tvålen tog sig ut. Men
så gnodde han på för lifvet under stormningen af bron vid
Lodi, och jag trodde, att han skulle kasta mig baklänges från
bryggan vid Arcola. För honom var tvålskummet idel
österrikiska generaler, dem han lät Bonaparte knåda och piska
af alla krafter. Ändtligen fick dock tvålningen omsider också
sitt Campo-Formio.
»Man må nu säga hvad som hälst om den politiska
sidan af tåget till Egypten», återtog mannen lugnare, i det
han tog fram en mycket blank rakknif, »men hvilka lysande
bataljer, herre, i öcknen, min gode herre!» Och allt efter som
knifven började fara öfver strigeln, eldades den stackars
karlens krigiska hänförelse. Ju våldsammare mameluckerna
förnyade sina anfall, ju snabbare och mera ilsket svängdes
knifbladet. När han ur bröstfickan drog fram en bit läder,
var han som värst i farten vid pyramiderna. Man tyckte
sig höra kroksablarna hvina och pistolerna kastas mot
fransmännens fyrkanter, som spydde eld och lågor. Allt vildare
rasslade den fördömda knifven på läderbiten, ögonen rullade,
de spinkiga benen började hoppa och svängningarna med
knifven upp och ned antogo omedvetet karaktären af en
fantastisk krigsdans.
Jag satt der visserligen med näsan i vädret, intvålad
till tänderna, och försökte stirra i taket på samma trygga
sätt, som man alltid gör på rakstugor, men jag kunde icke
"Lungsot" kallades dessa gamla, numera utdömda hjulbåtar, hvilkas maskiner förorsakade mycket buller, men ringa fart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
