Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Napoleon, den fruktansvärde barberaren.
- Chic och grace.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta bli att snegla på Napoleon. Jag intalade mig lugn och
försökte taga saken från det lustiga hållet, men tillstår öppet,
att det icke lyckades riktigt. Å andra sidan saknade jag
likväl mod att springa ut på gatan med intvåladt ansigte.
Dessutom tänkte jag på min flamma och skäggstubben och gjorde,
jag som Mårten Luther: jag satt der och kunde icke annat.
Bäst var också att visa sig kallblodig, ty med knifven
i högsta hugg började nu Napoleon gå ned för S:t Bernhard
från toppen af mitt venstra öra. Yid Marengo gjorde han
sedan en knyck, så att jag befarade, att halfva kinden skulle
gå i putten. Men den höll och Napoleon, som torkade en
tår ur sina röda ögon vid minnet af den tappre Desaix’ död,
frågade i förbigående med sin okrigiska fysionomi: "Gör
denna knif ondt, min herre?" Jag bara nickade. Så torkade
han af knifven mellan tummen och pekfingret med en
öfvermåttan sirlig rörelse, tog ett par steg tillbaka och betraktade
sitt verk med ett slags fånig beundran, hvarvid det skrumpna
ansigtet antog ett gräsligt tycke af en sådan der gammal,
illistig apa, som endast funderat på djefvulskap allt ifrån
barndomen. Det vill säga, jag tyckte så då, men tror, att
det mer var ett öfvermenskligt försök af karlen att göra
sig ytterst behaglig och förekommande.
Men nu gick han löst på mig igen och hann verkligen ej
väl komma på huden, förrän ban bums var i full batalj. Ulm,
Austerlitz, Jena, Eylau, Friedland, Eckmuhl, Wagram utkämp-
ades på kinderna. Min haka var Kysslands blodiga snöfält,
kring mungiporna spelade tyska befrielsekriget och min
öfverläpp darrade under det fabulösa Marnefälttåget. Den sista
akten i detta förfärliga drama, slagtningen vid Waterloo, hölls
olyckligtvis på min strupe. Behöfver jag säga mer? Det var
ett förfärligt ögonblick. När Ney, den öfverdådige sällen, i
spetsen för gardets kavalleri kastade sig öfver engelsmännen,
vrålade Napoleon hest-, jag kände hans heta andedrägt flåsa
öfver min tillbakaböjda hals, rakknifven skälfde och högg med
frenetiskt ursinne in på struphufvudet, alldeles som hade det
varit den höjd, der Wellingtons kärntrupper bidade. Jag slöt
ögonen - kallsvetten spratt fram genom hvarje por. "Men
förgäfves!" skrek galningen med raseri och svängde knifven
flera hvarf i luften. "Preussarna! Den förb-e Bliicher
kommer. Kejsaren stöter ihop kikaren. Allt är förloradt!"
Men jag hörde ingenting mer. Troligen hade jag
svimmat af öfverretningen. Plötsligt qvicknade jag dock till vid den
parfymerande dusch, som Napoleon blåste i mitt ansigte.
"Var så god!" hväste han med sitt ödmjukaste apgrin och
räckte mig en torr handduk. Yid det jag torkade mig i
spegeln, upptäckte jag icke den ringaste rispa i huden. Jag
var utmärkt väl rakad. Men så kom jag att se längre upp
och fann då, att mitt nyss kolsvarta hår blifvit nästan
alldeles grått. Men strupen var hel och det var ju ändå
hufvudsaken eller hva’falls?"
Chicot.
*
Chic ooh grace.
Här står det skrifvet, detta modets mäktiga,
gåtlika ord, som de älskvärda och eleganta
invånarin-norna i Frankrikes hufvudstad infört jämnte
hvarjehanda bedårande fåfänglighet i våra toalett- och
sällskapsrum. Mångfaldiga äro de försök, som i verlden blifvit gjorda,
att öfverflytta detta ord till andra språk; ansträngningar i
den riktningen hafva också förekommit hos oss, men här,
som annorstädes, har man efter de misslyckade försöken måst
erkänna, att vårt språk, huru uttrycksfullt det än tyckes vara,
icke äger något ord, som uttömmande uttrycker, hvad
fransyskan säger med sitt chic,
Och låt oss enas om, att endast från Frankrike kunde
chic komma, ty naturen har utrustat nästan hvarje fransyska
med chic, medan det bland andra folk blott äro undantagen,
som i sig innefatta och förklara detta begrepp. Tyskarna
hafva, på sitt kända grundliga sätt, sökt öfversatta ordet chic
med grazie och få (Jessa begrepp att flyta in i hvarandra,
men de hafva sjelfva nödgats" erkänna, att de deri
misslyckats. Och ingenting är naturligare, än att så skulle ske, ty
man kan vara mycket graciös, utan att hafva chic, och tvärtom
hafva chic utan grace.
Chic kan man så småningom lära af andra, vi kunna
efterhand tillegna oss den, ty den består just i någonting rent
ytligt, liksom behaget.
Grace deremot är medfödd, och ingen mästarinna eller
mästare i verlden skulle vara i stånd att lära oss den.
Chic är en stegrad känsla för det taktfulla och
innefattar den finaste smak och ett medfödt eller utbildadt
konstsinne i fråga om - låt oss säga - vår egen persons
sättande i scen; chic är, med andra ord, den medvetna
harmonien i vårt yttre jag.
Grace är deremot själens och uttryckets omedvetna
harmoni - samstämmigheten mellan det inre lifvet och den yttre
rörelsen.
Chic och grace förhålla sig till hvarandra, för att
tillgripa en liknelse, som en stråkqvartett till en fullstämmig
orkester eller som ett måladt landskap till ett verkligt.
En qvinna, som- äger chic och grace i lika grad, skall
alltid, om hon vill använda sin makt, för mannens lugn
blifva farligare, än den skönaste bland de sköna, ty grace
och chic åldras aldrig och äro så mycket oemotståndligare,
som de äro evigt nya.
Att hafva chic, är att från hjessan till fotabjället endast
bära det, som ur konstnärlig synpunkt ända till den minsta
småsak står i öfverensstämmelse med hela vår uppenbarelse;
att hafva chic, är att blott så mycket följa det vexlande
modet, som är förenligt med vår yttre natur, med vår
individuella egendomlighet, med vår ålder och så vidare. Aldrig
någonsin är chic beroende af prakt och lyx. Den lilla
sömmerskan, invånarinnan i den franska hufvudstadens
student-qvarter, kan till och med på det mest förtrollande sätt visa
sig vara i besittning deraf, medan deremot den dyrbaraste
och stilfullaste toalett först genom en parismodists
konstförfarna hand erhåller chic, i det den göres harmonisk med
bärarinnans personlighet. Jag är på långt när icke chic, om
jag till exempel bär en hatt, hvars form och klädsel man
betecknar som chic och för hvilken jag kanske utgifvit en
betydlig summa; först då vågar jag tro mig vara i
öfverensstämmelse med detta mystiska begrepp, när hatten till färg,
material och art står i påtagligt harmoniskt sammanhang med
mitt ansigte, mitt hår, min klädning och krage, mina
handskar och spetsar och alla öfriga toalettföremål. Om jag kan
utgifva litet eller mycket för min toalett, är fullkomligt
likgiltigt med afseende på chic.
I vårt land, liksom flerstädes, hafva vi till vana att
taga allt för godt, som står i modejournalen, utan
tillbörligt afseende fästadt på oss sjelfva, hvad som kläder
eller ej.
Betrakta naturen! Björken tål, för att vara vacker
som björk, ej vid någon annan drägt, än sina egna späda,
darrande, ljusgröna blad. Hur skulle eken med sin kraftiga
växt taga sig ut med dem? Och hvad gjorde väl boken för
effekt, om den blefve påhängd en mantel af kastanjeblad?
Hon skulle taga sig lika löjlig ut, som om en lind utsattes
för ett slokigt askträds bladsmyckning. Och så i oändlighet.
Nej, lär blott att se - först uppmärksamt, derefter det som
är vackert! Utan färg- och skönhetssinne, åtminstone en viss
grad, ingen chic! Och hvem kan neka till, att just i denna
punkt också mycket återstår att önska i afseende på vår
moderna qvinnouppfostran? Ordet chic har just, mer än
något annat, på det mest tydliga sätt öppnat våra ögon för
denna brist.
Allt det, som kan utgöra en prydnad för den yttre
qvinliga uppenbarelsen - chic och behag - kan vinnas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0411.html
