Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Chic och grace.
- Kannibalism.
- Cascarotterna. (Efter en tafla af Eustache Lorsay.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god uppfostran och goda exempel för ögonen. Grace är en
sällsynt naturens gåfva, men äfven de lyckliga, hvilka deraf
äro i besittning, blifva emellertid fullständigt förtrollande
endast genom – »chic»!
(Efter Elise Polko.)
*
Kannibalism.
Om också menniskans tandsystem tyder på, att hon
redan af naturen ej varit uteslutande bestämd till köttätare,
utan måhända i tidernas början, liksom aporna,
närt sig af växtverldens alster, så är det dock visst, att
menniskan, så långt tillbaka historien går, varit köttätande.
Detta bevisas bäst af de vapen, som man öfverallt finner,
der spåren af de äldsta menniskoslägtena förekomma; men-
niskor, som förtärt endast frukt, hade visserligen ej behöft
några vapen.
Medan det bland djuren sällan förekommer, att de förtära
sina samslägtingar, finna vi detta vara fallet inom hela
den äldre menniskoverlden, icke blott bland söderhafvets och
Afrikas vildar, utan ock bland Europas urinvånare, såsom
professor A. Spring i Lüttich genom sina fynd i Chavaux-hålorna
har ådagalaggt. Denna kannibalism, som man kallar
omensklig, men rättare borde kalla urmensklig, finner sin
förklaring i den omständigheten, att de första folken alla
voro jägarefolk, vana vid mord och ögonblickligt förtärande
af det dödade. Måhända var det en aftagande tillgång på
vildbråd och dermed inträffande hungersnöd, som gåfvo första
anledning till menniskoslagtande och menniskokötts förtärande.
Darwin påpekar, att Eldslandets vildar och »rödskinnen» vid
Hudsons bay med flera äta menniskokött, då hungern drifver
dem dertill. Snart måtte dock nöden hafva fått en mäktig
bundsförvandt i smaken: antropophagien utvecklade sig från
ett nödtvång till en vana. Ofvan nämnde Spring fann, att
ureuropeerna voro långt framskridna i denna riktning: det
var alls icke fullvuxna män eller åldriga qvinnor, hvilkas ben
han i hålorna vid Namur fann, nej, yngre personer och barn
hade måst tillfredsställa dessa läckergommars lystnad. Invånarna
på Fidschiöarna hafva ännu i dag intet bättre uttryck
för en läckerbit, än att den är lika »god som menniskokött».
Men ännu andra grunder för kannibalismen låta utfinna
sig. Öfvertron spelar hos många vilda folk en betydlig
roll i denna fråga. Aschantistammen förtär sin slagne
fiendes hjerta, för att ej qväljas af hans ande. Yamas vid
Amazonfloden tro, att den dödades själ ingår i deras kropp,
om de ur benen utsuga märgen. Dajakerna låta sina barn
förtära den dödade fiendens pannhud och hjerta i den tro,
att de derigenom blifva rätt tappra. I Sydaustralien tror man
fullt och fast, att den äldre brodern erhåller den yngres
kraft, om han uppäter honom. De infödda qvinnorna i
Queensland förtära sina egna barn, för att få nya krafter;
och i kolonien Victoria dödas barn, isynnerhet unga flickor,
och fettet användes till hårpomada.
En annan vigtig orsak till kannibalismen bland nu
lefvande, vilda folkslag är hämndgirigheten, med hvilken väl
ock är förbunden den grymma önskan, att helt och hållet
tillintetgöra motståndaren och genom att uppäta honom bereda
honom det skymfligaste af alla begrafningssätt.
Antalet af jordens nuvarande kannibaler låter ej med
full säkerhet bestämma sig. Enligt Schweinfurt och Livingstone,
hyser Afrika omkring fyra eller fem millioner sådana
läckergommar. I Amerika, men företrädesvis i Australien och
på Söderhafsöarna, finnas väl äfven ett par millioner. Till
tröst för våra förskräckta läsarinnor kunna vi dock upplysa,
att kannibalismen är i ständigt aftagande. Detta förhållande
får dock ej uteslutande skrifvas på de hvitas inflytande öfver
vildarna, såsom bäst bevisas deraf, att kannibalismen på
Söderhafsöarna redan var i aftagande, då de hvita kommo dit,
utan torde i första rummet böra tillskrifvas den förändring
i åskådningssätt och seder, som alltid åtföljer folkens
utträdande ur råhetens och deras inträde i ett mer civiliseradt
tillstånd.
*
 |
Cascarotterna. (Efter en tafla af Eustache Lorsay.)
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0412.html
