- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
415

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken. Af Claud Gerard. (Forts. från sidan 402.) - Utvecklingsskala.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Då är det väl för familjens anseende och relationer,
jag känner icke till den der saken ... men jag känner mig
sjelf särdeles missmodig och nedstämd i dag... Det är
alldeles, som när jag vid Carlberg hade »rullat» i en vigtig
examen... allt är så grått och tungt och dystert», sade
löjtnanten, kastade sig, så lång han var, ned på mattan vid
systerns fötter och lade hufvudet emot hennes knä, såsom
han brukade göra, då han var barn och någon ledsamhet
händt honom i skolan.

Hon böjde sig ned öfver honom och hviskade sakta och
ömt, under det hon höll hans hand i sin:

»Jag förstår dig mycket väl, min stackars, älskade
bror ... det är sorgen i ditt hjerta öfver en af lifvets
illusioner, som är stadd på flykt... Det måste så vara, förr eller
senare skulle det ju ske;... all min kärlek och erfarenhet
kunna icke rädda dig derifrån ... och icke ens rikedom och den
fördelaktigaste ställning i verlden skulle kunna hindra det...»

»Åh. Margaretha, säg icke det... vore jag rik så ...»

»Så skulle det likväl kunna hända, att Adelina gifte
sig med en, som vore ännu rikare .. . och hvilken förlust
gjorde du i sjelfva verket dervid? ... Ingen annan, än den
af din egen illusion, liksom nu.»

»Men om hon älskade mig...?»

»Då skulle kanske af illusionen blifva en Sträf och
tarflig verklighet, i stället att den nu flyr som en grann och
vingad fjäril, bibehållande all sin fägring i ditt minne.»

»Du är grym, Margaretha ... och du är äfven
skeptisk och orättvis ...» .

»Kanhända ... för mig finnes ingen annan sann och
oegennyttig kärlek än den, som omfattar alla, och den sublima
och lugnande känslan deraf ville jag ingifva äfven dig...
Jag ville, att du kunde låta din kärlek till Adelina ’falla
som en tår i hafvet, menniskoslägtets lefvande haf, som Max
Muller säger.»

»Begär ingenting sådant ännu, Margaretha... det är för
tidigt... för tidigt för mig ...», svarade Wattje halft klagande,
halft på skämt.

»Ja, du har rätt-, det är för tidigt, och medan du
väntar derpå», återtog Margaretha i samma ton, »så måste
du fortfara att vara den qvicke och glade, elegante och
eftersökte löjtnant Svaneskjöld.»

»Som du vill-, min verkliga menniska tycks mig ändå
alltid stanna qvar här i hemmet hos dig.»

»Må så vara; men stig nu upp och kläd dig, för att
gå på balen; när allt kommer omkring, så torde du hafva
misstagit dig både på den förmente friaren, dig sjelf och
Adelina.. .»

Löjtnanten gick. Han skulle hafva gått äfven utan systerns
uppmaning, ty han var ännu endast tjugotre år, för första
gången uppriktigt förälskad och således riktigt lysten efter
att plåga sig sjelf och strida för sin sak till det yttersta.

Margaretha vakade ensam vid sin lampa, och då hon
slutat sitt skolarbete, gick hon in i broderns rum efter hans
vapenrock, epåletter, sabel och högmössa; alltsamman skulle
borstas och putsas till morgondagen, och hon gjorde det med
en nästan öm och kärleksfull omsorg, ty för henne, den
högsinnade, idealistiska qvinnan, var all denna tomma ståt icke

en listig lockelse för ynglingens fåfänga, en barnslig och
simpel ersättning för arbete, chikaner, svett och möda, utan
det var prydnaden för offret på fosterlandets altare, det var
den hängifne och tappre krigarens hedersdrägt, som kanske
en gång skulle färgas af hans blod, hvars fläckar inför hennes
ögon ständigt tycktes lysa mellan silfverbroderierna, hvilka
syntes henne som symboler och heliga förskrifningar derpå.

Nattens timmar skredo fram, men hon kände sig icke
sömnig, hon ville invänta Wattjes återkomst ifrån balen och
nu ändtligen hörde hon de välkända, raska och hastiga stegen
i trappan, och ett par sekunder derefter var han inne i
rummet.

Den första blick, hon- kastade på hans varma och
lifvade ansigte, sade henne, att han återkom i en helt annan
sinnesstämning, än han gått; hans ögon strålade, och alla
spår af det missmod och den nedstämning, hon nyss sett, voro
nu försvunna; med ett slags blygt och egendomligt
känsloutbrott slöt han genast systern i sina armar och sade halfhögt:

»Margaretha, kan du väl tro det: Adelina älskar mig!»

»Verkligen! Men är du säker derpå?» svarade
Margaretha med oro. »Hvad man tror sig märka på en bal, är
icke alltid sannt, ty, som du sjelf sade, man ta’r ju sällan ’sin
verkliga menniska’ med sig i sällskap ...»

»Adelina är ingen menniska, hon är en engel... Jag
har icke ännu vågat tala med henne, men jag känner, att
hon älskar mig, och jag är outsägligt lycklig ... Säg ingenting,
se icke så tviflande och ängslig ut... Du hade alldeles rätt,
det var ett misstag, geheimerådet blir aldrig hennes man:
hon kan icke tåla honom ... Vi äro unga, vi skola vänta,
hvad gör det, då vi älska hvarandra; jag skall arbeta natt
och dag... jag blir gymnastiklärare i ännu en skola och
Adelina blir säkert nöjd med litet... Ack Margaretha, hvilken
lycka!.. Hvilken sällhet lifvet ändå eger!»

Då de båda syskonen två dagar derefter sutto vid sitt
tarfliga middagsbord ringde det på tamburdörren.

Löjtnanten gick att öppna, det var brefbäraren, som
lemnade ett helt litet och tunnt bref med Margarethas adress,
skrifven med en osäker, fin och petig handstil.

»Det är ett förlofningskort, det är jag säker om»,
sade Wattje glädtigt, i det han lemnade det åt sin syster.
»Öppna det genast och låt oss se, ifrån hvem det är!»

Margaretha bleknade: hon hade igenkänt denna obestämda,
liksom hoppande, stil och ville obrutet stoppa brefvet i sin
ficka, men brodern ryckte det skämtsamt till sig, ref upp
kuvertet, läste de båda förenade namnen och reste sig häftigt
upp ifrån bordet, för att genast sjunka ned igen på sin stol
med ett utrop, som om en värjspets hade genomborrat hans
hjerta.

Margaretha sträckte sig fram och upptog kortet, som han
låtit falla på golfvet. Hennes aning var riktig, ty med mycket
blandade känslor läste hon de båda namnen:

STEPHAN ZEBUAVINSKY.
ADELINA KLANGENBERG.

Hade guldet och fåfängan här fått ännu ett offer? Eller
hade Adelina icke haft sin »verkliga menniska» med sig på
balen?

*



Utvecklingsskala.

Det är, så att säga, efter en gifven stege, som
menniskoslägtets normalt utvecklade individer utan
undantag uppstiga. Gossen svärmar för sina så kallade
vänner och sluter vänskapsband med brådskande oförvägenhet.
Ynglingen söker ensamheten och drömmer der om unga,
hulda väsen, efter hvilka hans kärleksjuka hjerta smäktar.
Den unge mannen åter vänder sig, sedan kärleksrusets episod
ligger bakom honom såsom en vällustig morgondröm, hvilken

dock alltid breder ett förtrollande skimmer öfver hans hela
framtida lif, åt det aldrig hvilande förvärfvet och söker med
tankediger panna eller valkig hand aftvinga den njugga lyckan
det, som fordras för underhållet af hustru och barn och
en gång skall tjena som ryggstöd, då den gråa åldern
inträder med oförmögenhet till arbete. Är äfven detta behof
stilladt, så spörjer den mognade mannen efter medel och
vägar, som kunna göra honom känd, öka hans anseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free