Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 421 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sidan 384.) - Vid bordet med goda vänner. (Efter en tafla af A. Eberle.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vid bordet med goda vänner.
(Efter en tafla af A. Eberle.)

Under tiden skred Komjak fram långs kedjan, svängde
sitt svärd och gjorde sig lustig öfver åskådarna.

»Hvilken svärm af korpar här har infunnit sig", sade
han. ningen enda hvit falk finns ibland er! Ack, om ändå
någon af er ville pröfva på en dust med mig, så att jag finge
pröfva mitt nya svärd och bereda tsaren ett litet nöje! Men
det ser ut, som om era armar blifvit lama af det myckna
tröskandet. Af de eviga sträckningarna på bänken framför
ugnen ha’ era händer förlorat all sin kraft."

"Ha, du djefvul", sade guslaspelaren med dämpad ton,
"hvad jag skulle lära dig springa, om jag bara hade mitt
svärd här. Se dit -
känner du igen
honom?" tillade han och
stötte sin kamrat i
sidan.

Men denne hörde
ingenting-, han stod
der med öppen mun,
som om han
velatupp-sluka Komjak med
sina blickar.

"Ha, ha, ha",
fortsatte Komjak, "det
tycks, som om inga
kämpar funnes ibland
er. Ohoj, krämare,
alnriddare och
lumphandlare, hvem vill
mäta sig med mig?"

"Jo, jag!" utbrast
plötsligt den jättelike
tölpen och grep
kedjan med båda
händerna samt kastade
den med sådan kraft
öfver sitt hufvud, att
bjelkarna, vid hvilken
kedjan var fästad, så
när ryckts omkull.

Och så stod han
på en gång midt på
stridsplatsen. Han
tycktes sjelf förvånad
öfver sin dristighet
och såg, med mun och
ögon vidöppna, än på
Komjak, än på
op-ritschnikerna, än på
tsaren sjelf.

"Hvem är du?"
frågade bojaren, som
hade uppsigten på
stridsplatsen.

"Jag?" sade den
unge mannen, tänkte
för sig en smula och
smålog.

"Hvem är du?"
frågade bojaren ånyo.

"Ah, jag är ju Mitka", svarade den tillfrågade godmodigt,
liksom om han fann en dylik fråga högst sällsam.

"Jag tackar dig, tappre yngling", sade Morosoff, "jag
tackar dig derför, att du vill träda inom skranket, som kämpe
för sanningen. Besegrar du min motståndare, så skall jag ej
pruta på belöningen. Ännu har man ej beröfvat mig allt;
lyckligtvis är jag ännu i stånd att rikligen vedergälla dig för
din tjenst."

Komjak hade, som vi veta, redan stött tillsamman med
Mitka vid djelfvulspölen, der denne med ett klubbslag sträckte
hans häst till marken; men i det allmänna handgemänget hade
Komjak ej fäst sig vid hans anletsdrag, hvilka för öfrigt ej
hade något märkvärdigt att uppvisa, och han visste alltså ej,
hvem hans motståndare var.

"Hvarmed vill du slåss?" frågade bojaren och betraktade

nyfiket den alldeles vapenlöse kämpen.

"Hvarmed jag vill slåss?" upprepade Mitka och vände

sig om samt sökte guslaspelaren med ögonen, för att fråga denne

till råds. Men personen i fråga hade påtagligen begifvit sig

till en annan plats, och så mycket än Mitka sökte, kunde han

ej finna honom.

"Välan", sade bojaren, "tag ett svärd, drag på en
rustning och gör dig redo att träda emot din motståndare."

Mitka såg sig
förläget om åt alla håll.
Tsaren, som tycktes
hafva utomordentligt
roligt åt hans
beteende, sade:

"Gif honom vapen!
Yi skola se på, hur
han bär sig åt, för
att slåss."

En fullständig
rustning bars fram åt
Mitka, men trots alla
hans bemödanden, var
det omöjligt att tränga
in ärmarna i
pansaret, och hjelmen var
så liten i förhållande
till hans hufvud, att
den endast betäckte
sjelfva hjessan.
Sålunda utstyrd vände
sig Mitka, som blef
allt mer och mer
förlägen, både åt höger
och venster, i hopp
om att någonstädes
få syn på sin kamrat,
som han ville fråga,
hvad han skulle göra.
Tsaren brast i
gapskratt, och hans
exempel följdes först af
opritschmkerna och
sedan af samtliga
närvarande. Detta hade
till följd, att Mitka
förargad utbrast:

"Hvarför spärra ni
upp truten så der?
Jag behöfver inte er
hufva och järnskjorta,
för att piska upp den
der slyngeln."

Han pekade på
Komjak och började
draga af sig
pansarskjortan, hvarvid åter
en skrattsalfva lät

höra sig. Bojaren afbröt den allmänna munterheten med

frågan:

"Nå, men hvad vill du då slåss med?"

Mitka krafsade sig i nacken och frågade långdraget:

"Ha’ ni ingen knölpåk?"

"Hvad är det der för ett dumhufvud!" utbrusto opritsch-

nikerna. "Hvarifrån kommer han? Tror du, din stolle, att vi,

liksom bönder, slåss med knölpåkar?"

Emellertid ville tsaren, som hade roligt åt Mitkas sätt,

ej tillåta, att denne bortjagades, utan sade:

"Gif honom en knölpåk! Han må slåss på det sätt, som

han bäst förstår."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>