Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sidan 384.) - Ur portföljen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta fann emellertid Romjak kränkande för sig, hvadan
han utbrast:
"Tsar, tillstäd ej, att en bonde skymfar din tjenare! Jag
tjenar dig med ära bland opritschnikerna och har ännu aldrig
i mitt lif slagits med knölpåkar.»
Men tsaren var vid godt lynne och sade:
»Du får slåss med ditt svärd, men den unge mannen
slåss på sitt sätt. Gif honom en knölpåk! Det skall bli’ roligt
att se, hur en bonde försvarar bojaren Morosoff.»
Åtskilliga påkar buros fram. Mitka vägde långsamt den
ena efter den andra i handen, såg på dem, vände sig derpå
direkt till tsaren och sade med släpande ton, i det han såg
Ivan rakt i ansigtet:
»Finns här ingen starkare?»
»Gif honom en tistelstång», sade Ivan, hvilken redan på
förhand gladde sig åt den verkan, som detta egendomliga vapen
skulle frambringa.
Kort derpå hade Mitka verkligen i sina händer enväldig
tistelstång, som opritschnikerna tagit från en i närheten
stående vagn.
»Nå, passar den der?» frågade tsaren.
»Ah, ja, den kan passa - med den här kan det gå för
sig», svarade Mitka.
Derpå fattade han tistelstången i ena ändan och svängde
den omkring sig i sanden med sådan kraft, att ett riktigt moln
af stoft steg upp.
»Hvilken dj-l!» mumlade opritschnikerna.
Tsaren vände sig nu till Komjak och sade med
befallande ton:
»Se så, framåt med dig!» Ironiskt tillade han: »Det
skall bli’ roligt att se, hur du reder dig mot en bondes
knölpåk.»
Under tiden strök Mitka upp ärmarna, spottade i båda
näfvarna, slungade en bister blick mot Komjak, grep tag om
tistelstången och skakade den. All hans skygghet var
fullständigt försvunnen, och han skrek beslutsamt till sin
motståndare:
»Nå, du, vill du ge dig i väg eller ej? Jag skall lära dig
bortröfva andras qvinnor!»
Gent emot detta egendomliga vapen och Mitkas
utomordentliga styrka befann sig Komjak i ett kinkigt läge.
Åskådarna togo öppet parti för den först nämnde och började göra
sig lustiga öfver Komjak. Tsaren sjelf hade roligt åt väpnarens
förlägenhet. Skådespelet skänkte honom ungefär samma nöje,
som en föreställning af gycklare eller en björnjagt.
»Grip er an!» befallde han.
Då höjde Mitka sin tistelstång och började svänga den
öfver sitt hufvud, hvarvid han under högst lustiga tvärsprång
ryckte Komjak allt närmare in på lifvet. Förgäfves sökte
Komjak spana upp ett gynsamt ögonblick att tilldela Mitka
ett svärdshugg. Det kostade honom redan stor möda att
undvika den förfärliga tistelstången, hvilken beskref stora kretsar
omkring Mitka och gjorde denne oåtkomlig. Under åskådarnas
högsta jubel och till icke ringa förlustelse för tsaren började
Komjak, som numera endast var betänkt på sin räddning, att
draga sig tillbaka; men Mitka sprang fortfarande efter honom
med en björns vighet och lät oupphörligt tistelstången susa
öfver sitt hufvud som en hvirfvelvind. Så småningom råkade
han i raseri, mattade än åt Komjaks hufvud, än åt hans ben
och upprepade:
»Jag skall lära dig att röfva bort andras qvinnor!»
Åskådarnas deltagande för Mitka började gifva sig luft i
höga utrop och stegrades ändtligen till verklig hänförelse. Folket
glömde alldeles bort tsarens närvaro och skrek:
»Bravo, bravo! Tyga till honom ordentligt! Ha, en sådan
dugtig pojke! Hämnas Morosoff och hans goda sak!»
Men Mitka hyste ej den ringaste tanke på Morosoff.
»Jag skall lära dig att röfva bort andras qvinnor!» röt
han, svängde oupphörligt sin tistelstång och förföljde Komjak,
som gjorde de mest förtviflade språng, för att undvika den
fruktansvärda klubban. Opritschnikerna, som stodo vid kedjan,
måste ofta, när tistelstången susade fram öfver deras hufvuden,
kasta sig ned på marken för att undvika en säker död.
Plötsligt hördes ett doft slag, och Komjak, som af sin
motståndare träffats i sidan, slungades bort flera steg och föll
derpå till marken med utbredda armar. Högljudda glädjeskri
fyllde hela torget. Mitka störtade sig genast på Komjak, för
att strypa honom.
»Håll, håll!» skreko opritschnikerna, och Maljuta ilade
fram till tsaren och sade, andlös af oro:
»Upphöjde herrskare, befall denne djefvul att upphöra!
Komjak är den bäste opritschnik, vi hafva.»
»Drag bort den tölpen vid benen», ropade tsaren. »Stänk
vatten på hans hufvud, men gör honom i öfrigt ingen skada!»
Blott med största ansträngning lyckades opritschnikerna
draga Mitka bort från sitt offer-, men då de lyfte upp Komjak,
var denne redan död. Under det alla voro sysselsatta med
den slagne, dykte guslaspelaren från Vladimir plötsligt upp
bredvid Mitka, drog honom i rockskörtet och hviskade till
hoftom: »Följ med mig, din dumbom, om du icke vill lemna
ditt hufvud qvar här!» I nästa ögonblick hade båda försvunnit
bland mängden. (Forts, a sidan 425.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
