- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
422

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sidan 384.) - Ur portföljen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Detta fann emellertid Romjak kränkande för sig, hvadan
han utbrast:

"Tsar, tillstäd ej, att en bonde skymfar din tjenare! Jag
tjenar dig med ära bland opritschnikerna och har ännu aldrig
i mitt lif slagits med knölpåkar.»

Men tsaren var vid godt lynne och sade:

»Du får slåss med ditt svärd, men den unge mannen
slåss på sitt sätt. Gif honom en knölpåk! Det skall bli’ roligt
att se, hur en bonde försvarar bojaren Morosoff.»

Åtskilliga påkar buros fram. Mitka vägde långsamt den
ena efter den andra i handen, såg på dem, vände sig derpå
direkt till tsaren och sade med släpande ton, i det han såg
Ivan rakt i ansigtet:

»Finns här ingen starkare?»

»Gif honom en tistelstång», sade Ivan, hvilken redan på
förhand gladde sig åt den verkan, som detta egendomliga vapen
skulle frambringa.

Kort derpå hade Mitka verkligen i sina händer enväldig
tistelstång, som opritschnikerna tagit från en i närheten
stående vagn.

»Nå, passar den der?» frågade tsaren.

»Ah, ja, den kan passa - med den här kan det gå för
sig», svarade Mitka.

Derpå fattade han tistelstången i ena ändan och svängde
den omkring sig i sanden med sådan kraft, att ett riktigt moln
af stoft steg upp.

»Hvilken dj-l!» mumlade opritschnikerna.

Tsaren vände sig nu till Komjak och sade med
befallande ton:

»Se så, framåt med dig!» Ironiskt tillade han: »Det
skall bli’ roligt att se, hur du reder dig mot en bondes
knölpåk.»

Under tiden strök Mitka upp ärmarna, spottade i båda
näfvarna, slungade en bister blick mot Komjak, grep tag om
tistelstången och skakade den. All hans skygghet var
fullständigt försvunnen, och han skrek beslutsamt till sin
motståndare:

»Nå, du, vill du ge dig i väg eller ej? Jag skall lära dig
bortröfva andras qvinnor!»

Gent emot detta egendomliga vapen och Mitkas
utomordentliga styrka befann sig Komjak i ett kinkigt läge.
Åskådarna togo öppet parti för den först nämnde och började göra
sig lustiga öfver Komjak. Tsaren sjelf hade roligt åt väpnarens
förlägenhet. Skådespelet skänkte honom ungefär samma nöje,
som en föreställning af gycklare eller en björnjagt.

»Grip er an!» befallde han.

Då höjde Mitka sin tistelstång och började svänga den
öfver sitt hufvud, hvarvid han under högst lustiga tvärsprång
ryckte Komjak allt närmare in på lifvet. Förgäfves sökte
Komjak spana upp ett gynsamt ögonblick att tilldela Mitka
ett svärdshugg. Det kostade honom redan stor möda att
undvika den förfärliga tistelstången, hvilken beskref stora kretsar
omkring Mitka och gjorde denne oåtkomlig. Under åskådarnas
högsta jubel och till icke ringa förlustelse för tsaren började
Komjak, som numera endast var betänkt på sin räddning, att
draga sig tillbaka; men Mitka sprang fortfarande efter honom
med en björns vighet och lät oupphörligt tistelstången susa
öfver sitt hufvud som en hvirfvelvind. Så småningom råkade
han i raseri, mattade än åt Komjaks hufvud, än åt hans ben
och upprepade:

»Jag skall lära dig att röfva bort andras qvinnor!»

Åskådarnas deltagande för Mitka började gifva sig luft i
höga utrop och stegrades ändtligen till verklig hänförelse. Folket
glömde alldeles bort tsarens närvaro och skrek:

»Bravo, bravo! Tyga till honom ordentligt! Ha, en sådan
dugtig pojke! Hämnas Morosoff och hans goda sak!»

Men Mitka hyste ej den ringaste tanke på Morosoff.

»Jag skall lära dig att röfva bort andras qvinnor!» röt
han, svängde oupphörligt sin tistelstång och förföljde Komjak,
som gjorde de mest förtviflade språng, för att undvika den
fruktansvärda klubban. Opritschnikerna, som stodo vid kedjan,
måste ofta, när tistelstången susade fram öfver deras hufvuden,
kasta sig ned på marken för att undvika en säker död.

Plötsligt hördes ett doft slag, och Komjak, som af sin
motståndare träffats i sidan, slungades bort flera steg och föll
derpå till marken med utbredda armar. Högljudda glädjeskri
fyllde hela torget. Mitka störtade sig genast på Komjak, för
att strypa honom.

»Håll, håll!» skreko opritschnikerna, och Maljuta ilade
fram till tsaren och sade, andlös af oro:

»Upphöjde herrskare, befall denne djefvul att upphöra!
Komjak är den bäste opritschnik, vi hafva.»

»Drag bort den tölpen vid benen», ropade tsaren. »Stänk
vatten på hans hufvud, men gör honom i öfrigt ingen skada!»

Blott med största ansträngning lyckades opritschnikerna
draga Mitka bort från sitt offer-, men då de lyfte upp Komjak,
var denne redan död. Under det alla voro sysselsatta med
den slagne, dykte guslaspelaren från Vladimir plötsligt upp
bredvid Mitka, drog honom i rockskörtet och hviskade till
hoftom: »Följ med mig, din dumbom, om du icke vill lemna
ditt hufvud qvar här!» I nästa ögonblick hade båda försvunnit
bland mängden. (Forts, a sidan 425.)

*



Ur portföljen.

Cascarotterna. Mellan Bayonne och Saint-Jean-de-Luz mötte
man förr i verlden, och möter kanske ännu, en hop unga qvinnor
i språngmarsch och med korgar på hufvudena, hvilka äro betäckta
af tunna dukar. Halsen är bar eller blott omvirad med en näsduk,
midjan hopsnörd, underkjolen röd och högt uppfästad och fötterna
bara; ögonen äro svarta och hudfärgen liknar brons. Hvilka kunna
de väl vara? Är det unga qvinnor af någon forntida eller
kringirrande stam, zigenerskor eller moriska flickor? Nej, det är
fransyskor, hvilka man gifvit det bizarra namnet Cascarotter och som
hafva sitt hem i Libourne. Och hvarför löpa de så snabbfotade^ att
hvem som hälst skulle hafva svårt att få fatt i dem? De måste
till Bayonne med de friska, natten förut fiskade sardinerna. För
den skull tillryggalägga de i snabb fart vägen mellan Bayonne och
Saint-Jean-de-Luz, som är öfver två mil lång, fram och åter: alltså
mer än fyra mil för att förtjena ett par francs (omkring en krona
femtio öre) till sitt ytterst torftiga uppehälle. Kedan i späda
ungdomen inlära mödrarna sina döttrar gymnastiska steg, dervid
sjungande traditionella visor. I späda åren få de ock begynna sitt
ansträngande, illao af lönade arbete. Men hvad gör det, blott Bayonnes
välmående invånare slippa oroligt vänta på sin måltid och beklaga
sig öfver deras lättja. Skulle man komma på tanken att anordna
en post- eller järnvägsförbindelse må Gud allena veta, huru det skulle
blifva för de stackars cascarotterna. I afvaktan härpå åtnöjer man
sig att se styrkan af deras helsa, deras glädtighet och deraso arbete.
Pä söndagen gå de till hafsstranden; och för att hvila sig från
veckans arbete dansa de under sång boleros och fandangos: rörelse har

för dem blifvit ett naturligt behof. Men egendomligt nog lägga de
denna dag sina pittoreska drägter å sido; de stussa upp sig..! de
trivialaste kläder, kängor, stora schalar och katunklädningar. QÄnnu
låta dock deras bruna hy, lätta och originella gång samt de sånger,
med hvilka de ledsaga sin dans, oss igenkänna de behjertade
sardin-flickorna. (Se bilden å sidan 408.)

# #

*



o Häktningen. Den framstående målare, hvars tafla "Häktningen"
vi å sidorna 412 och 413 återgifva, berättar der för oss om brott och
straff mer skakande, än ord kunna göra det. Hano för oss in bland
en mängd byinvånare, hvilka alla skulle vara oss så fullkomligt
likgiltiga, som de äro oss okända, om ej den förfäran, konstnären
förstått att gifva uttryck i deras anletsdrag, också grepe oss. Det är
den rätta konstens väsen, att hon genom det naturtrogna
framställandet af starka sinnesrörelser tvingar äfven den utanför stående
till medkänsla och gör samhörighetens makt och medvetandet om
den menskliga enheten fullt lefvande.

Konstnären har vid kompositionen af det hela och vid teckningen
af enskildheterna uppnått den skakande verkan, hans tafla
ovilkorligen framkallar, ej mindre derigenom, att han för oss framställt en
samlad mängds förtaran, än genom den stämning, han förstått inlägga i
sin skapelse. Det är en disig höstdag, Bofven hvirfla för vinden,
landskapets färgton går i brunt och grått och smedjans qyalmiga rök
slår ned, liksom röken från Kains offeraltar. Och i denna lämpliga
belysning möter oss en talrik skara gestalter, qvinnor och män, gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free