Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
426
När denne trädde fram, såg Ivan på honom med en lång,
obeskriflig blick. Ändtligen sade han:
»Afanassi, du vet, att jag håller ord. Jag hade beslutat,
att den af eder, som i sin egen eller en ställföreträdares person
besegrades, skulle dö. Din ställföreträdare är besegrad, Afanassi!»
"Välan, tsar, låt afhugga mitt hufvud!» svarade Vjäsemski
modigt.
Ett sällsamt leende gled öfver Ivans läppar, och han
fortfor med en blandning af vrede och hån:
»Bara afhugga ditt hufvud? Du tror således, att man endast
kan beröfva dig lifvet? Ja, det skulle kanske ha’ blifvit fallet, om
du endast belastat ditt samvete med en skuld till Morosoff, men
du har äfven begått andra förbrytelser. Maljuta, gif mig amuletten!»
Ivan mottog ur Maljutas händer den af Yjäsemski bortkastade
lille påsen, lyfte upp den och frågade medenmörkblickpåVjäsemski:
»Hvad är det här?»
Fursten ville svara, men tsaren lät honom ej få ordet,
utan röt med så förfärlig stämma, att en kall rysning
genomlopp alla de närvarande:
»Förrädiske slaf, jag drog dig upp i närheten af min
thron, jag upphöjde dig, jag öfverhopade dig med ynnestbevis!
Och du - hur har du lönat mig? Jo, i ditt smutsiga hjerta
hyste du högförrädiska planer mot mig, din tsar. Du har
tagit din tillflykt till trollkonster och ingick bland
opritschnik-erna endast för att så mycket säkrare kunna förderfva mig.
Hvad är opritschninan?» fortfor Ivan, i det han såg sig
omkring och höjde stämman, så att alla skulle höra honom. »Jag
är af Gud satt öfver mitt folk för att vårda och förädla det,
såsom en vingårdsman. Men mina bojarer, mitt råd och mina
embetsmän ville ej understödja mig vid detta verk, ja, de
uppgjorde till och med planer till min undergång. Då tog jag
vingårdens vård ur deras händer och anförtrodde den åt andra
arbetare, och dessa äro opritschnikerna. Och nu frågar jag
alla: hvad har den gästen förtjent, som infunnit sig vid festen
utan bröllopskläder? Hvad säger den heliga skrift om honom?
Binder honom till händer och fötter och kaster honom i det
yttersta mörket, der skall vara gråt och tandagnisslan!»
Så talade Ivan. Tigande åhörde folket denna nya
utläggning af evangeliets liknelse. De närvarande hyste intet
deltagande för Yjäsemski, men den mäktige gunstlingens fall
uppskakade dem dock. Ingen af opritschnikerna vågade säga
ett ord till Yjäsemskis försvar; på allas ansigten lästes den
största förfäran. Maljuta ensam bibehöll i det yttre det
fullkomligaste lugn; endast hans ögon förrådde, att han var
beredd att ofördröjligen fullgöra tsarens befallning. Äfven
Bass-manoffs ansigte uttryckte liflig glädje, huru mycket han än
bemödade sig att dölja den under likgiltighetens mask. Yjäsemski
ansåg det gagnlöst att söka rättfärdiga sig. Han kände Ivan
och beslöt att modigt uthärda de qval, som väntade honom.
Hans hållning var fast och värdig.
»För bort honom!» sade Ivan. »Jag bestämmer för honom
samma straff, som väntar röfvaren, hvilken smög sig in i mitt
sofrum och nu bidar sin lön. Hvad angår trollkarlen, som han
besökt, skall denne uppsökas, föras till slobodan och ordentligt
förhöras, då nog andra saker ytterligare komma i dagen. Denna
verldens furste vredgas svårt», fortfor Ivan med ögonen riktade
mot himmelen; »liksom ett rytande lejon går han omkring
och söker uppsluka mig och till och med i mitt eget hus finner
han villiga biträden. Men jag sätter mitt förtroende till Gud,
och med hans hjälp skall jag förhindra, att förräderiet slår rot
i den ryska jorden.»
Ivan gick ned från läktaren, steg till häst och återvände
till sitt palats, åtföljd af en stum skara opritschniker. Maljuta
steg fram till Yjäsemski med ett rep i handen och sade med
ett hånfullt leende, under det han band hans händer på ryggen:
»Tag inte illa upp, furste! Yi simpla tjenare kunna ej
underlåta att utföra de befallningar, som blifvit oss tilldelade.»
Derpå lät han vakten föra Yjäsemski i fängelset. Stum eller
endast i dämpad ton samtalande om dagens tilldragelser, skingrade
sig folkmängden, och snart låg torget, hvarpå ännu för en kort stund
sedan en oerhörd menniskomassa varit synlig, fullkomligt öde.
XXXIY.
talisman.
Yjäsemski underkastades tortyr, men smärtan förmådde
ej afpressa honom ett enda ord. Med utomordentlig viljekraft
uthärdade han under tystnad de omenskliga marter,
hvarigenom Maljuta sökte aftvinga honom bekännelsen om en
majestätsförbrytelse. Yare sig nu stolthet, förakt eller lefnadströtthet
var orsaken - allt nog, han sökte ej ens försvaga verkan af
Bassmanoffs anklagelse genom uppgiften, att han sjelf träffat
denne vid qvarnen. På tsarens- befallning greps mjölnaren
och fördes i hemlighet till slobodan, men underkastades ej
genast tortyr.
Bassmanoff tillskref sin anklagelses lyckliga påföljd kraften
af den ört, som han städse bar på sig, och han tviflade så
mycket mindre på trollörtens öfvernaturliga verkan, som Ivan
ej ens tycktes hysa ringaste misstanke mot honom, utan nu,
som förr, vexelvis gjorde sig lustig öfver honom och skänkte
honom ynnestbevis. Befriad från sin förnämste rival och utan
all aning om, att mjölnaren blifvit häktad, blef Bassmanoff,
sedan tsaren nu åter tycktes skänka honom sin gunst,
hög-modigare än någonsin. Han följde trollkarlens råd: såg tsaren
käckt i ansigtet, skämtade fullkomligt otvunget med honom
och gaf fräcka svar, när tsaren gjorde sig lustig öfver honom.
Allt detta fördrog Ivan Yassiljevitsch lugnt.
En dag, då tsaren med sina förnämsta gunstlingar -
och till dessa räknades båda herrarna Bassmanoff - befann
sig på ett af sina vanliga ströftåg, besökte han, efter att i
ett närliggande kloster hafva bevistat messan, priorn derstädes
och behagade intaga sin frukost vid dennes bord. Tsaren satt
på hedersplatsen under helgonbilderna; samtliga hans
gunstlingar, med undantag af Maljuta, hvilken denna gång ej
deltagit i den fromma expeditionen, stodo kring väggarna, och
priorn framsatte under djupa bugningar honungsvatten, åtskilliga
slags insyltade frukter samt skålar med mjölk och färska ägg
på bordet. Ivan befann sig vid godt lynne; han smakade på
alla rätterna, behagade nådigst skämta och samtalade om
gudliga ting. Mot Bassmanoff visade han sig vänligare, än
någonsin, hvilket ännu mer stärkte dennes förtroende till sin
trollörts underbara kraft. Plötsligt hördes ljudet af hästfötter,
hvilket föranledde Ivan att säga:
»Fedor, se efter, hvem som kommer.»
Men innan Bassmanoff hunnit gå till dörren, öppnades
denna och Maljuta Skuratoff visade sig på tröskeln. I hans
ansigtsuttryck låg något hemlighetsfullt, och hans ögon strålade
af ondskefull glädje.
77 Stig in, Maljuta», sade tsaren vänligt; »hvilka nyheter
medför du?»
Maljuta steg öfver tröskeln, vexlade en blick med tsaren
och korsade sig framför helgonbilderna.
»Hvarifrån kommer du?» frågade Ivan, som om han ej
väntat honom.
Emellertid brådskade Maljuta ej med svaret; han bugade
sig blott för tsaren och närmade sig derefter priorn.
»Skänk mig din välsignelse, fader», sade han med en
bugning och kastade dervid en så egendomlig sidoblick på
Bassmanoff, att denne plötsligt fylldes af onda aningar.
»Hvarifrån kommer du?» upprepade tsaren med en
hemlig blinkning åt Skuratoff.
»Från fängelset, der jag låtit tortera trollkarlen. »
»Nå?» sporde Ivan och såg förstulet på Bassmanoff.
»Han mumlar oupphörligt, så att det är svårt att förstå
honom. Men då vi började bryta sönder hans leder, kom det
ändtligen i dagen, att Yjäsemski ej var den ende, som besökt
honom: Fedor Bassmanoff kom likaledes till honom, och han
måste gifva denne en ört, som han för närvarande bär om halsen.»
Maljuta kastade en ny sidoblick på Bassmanoff. Dennes
ansigte hade undergått en fullständig förvandling; hvarje spår
af högmod hade försvunnit derifrån. Under de största
ansträngningar att visa sig lugn sade han:
77 Tsar, trollkarlen beljuger mig, förmodligen för att hämnas
derför, att jag angaf honom inför din nåd.77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
