Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
427
»Och då vi började bränna hans fotsulor», fortfor Maljuta,
»erkände han, att Bassmanoff fått denna ört, för att undergräfva
din kejserliga helsa."
Ivan kastade en blick på Bassmanoff, som kom denne att
vackla. Han sade:
»Far lille, tsar, hur kan du skänka denne mjölnares prat
någon tillit? Hade jag haft något umgänge med honom, så
skulle jag väl ej ha’ anklagat* honom.»
»Det är det, vi få se. Knäpp upp din kaftan-, vi vilja
veta, hvad du bär om halsen.»
»Hvad annat än korset och helgonbilderna, tsar»,
genmälte Bassmanoff med en stämma, som förlorat all sin tillförsigt.
»Knäpp upp din kaftan», upprepade Ivan Yassiljevitsch.
Krampaktigt slet Bassmanoff upp öfre delen af sina kläder,
räckte Ivan kedjan med helgonbilderna och sade:
»Se här!»
Men tsaren hade redan märkt ett fint sidensnöre, som
Bassmanoff bar lindadt om halsen. Han knäppte med egen
hand upp safiragraffen å Bassmanoffs skjorta, tog fram bandet
med amuletten och frågade:
»Än det här då?»
Bassmanoff gjorde en förtviflad ansträngning och stammade:
»Det . . . det, tsar ... det är min moders välsignelse.»
»Låtom oss se på den der moderliga välsignelsen», sade
Ivan och räckte Gräsnoj amuletten. »Skär upp den, Yassili.»
Gräsnoj skar upp den lille påsen och lade ett i densamme
insydt föremål på bordet.
»Nå, hvad är det der?» frågade tsaren.
Alla lutade sig nyfiket öfver bordet och förklarade, att
det var örter, uppblandade med grodben. Priorn gjorde ett
oerhördt korstecken. Ivan log och sporde:
»Jaså, din moder har välsignat dig med det der?»
Bassmanoff föll på knä och utbrast, gripen af förskräckelse:
»Förlåt din slaf, tsar! Din köld mot mig skar mig i
hjertat, och för att åter förvärfva mig din gunst bad jag
mjölnaren om dessa örter. Det är tirlitschgräset, tsar.
Mjöl-naren gaf mig det, på det att du åter skulle blifva mig bevågen,
men Gud är mitt vittne, att jag ej hyst förrädiska afsigter mot dig.»
»Än grodbenen då?» frågade Ivan, som roade sig åt
Bassmanoffs förtviflan, emedan dennes öfvermod för länge sedan
uttråkat honom.
»Grodbenen visste jag ej af, tsar; Gud är mitt vittne, att
jag ej visste något om dem!»
Ivan vände sig till Maljuta och frågade:
»Du sade ju, att trollkarlen uppgifvit, det Bassmanoff
kommit till honom, för att bringa mig i förderfvet?»
»Ja, tsar.»
Och i glädjen öfver sin gamle fiendes onåd förvred Maljuta
munnen till ett grin. Tsaren fortfor, skämtande:
»Nå, min käre Fedor, då återstår väl ingenting annat,
än att konfrontera dig med trollkarlen. Han har redan blifvit
torterad, och då får väl du också lof att underkasta dig ett
dylikt förhör, ty annars kunde folket säga, att tsaren låter
använda tortyr endast mot bönder, men förskonar sina
opritsch-niker derför.»
Bassmanoff kröp på knä fram till tsarens fötter, grep tag
i hans klädesfåll och utbrast:
»Min strålande sol, beröfva mig ej lifvet! Tänk på, huru
jag tjenat dig och i intet hänseende handlat mot din vilja.»
* Men Ivan vände sig bort ifrån honom. I sin förtviflan
störtade Bassmanoff fram till sin fader och snyftade:
»Fader, bed tsaren, att han åtminstone skänker mig lifvet!
Han må ej längre låta draga på mig qvinnokläder, utan en
narrkostym - jag skall skatta mig lycklig att få tjena hans
kejserliga majestät, som narr.»
Men den gamle Bassmanoff var otillgänglig ej blott för
hvarje tanke på medlidande, utan äfven för alla faderliga
känslor. Emedan han fruktade att genom minsta yttring af
deltagande för sin son sjelf ådraga sig förderfvet, stötte han
sonen tillbaka och sade:
»Bort, ärelöse! Den, som försyndar sig mot vår herrskare,
är ej min son. Gå, dit hans majestät tsaren skickar dig!»
Bassmanoff släpade sig då på knä från sin fader till munken
och utbrast, gråtande:
»Helige fader prior, bed du för mig!»
Men priorn var sjelf mer död, än lefvande; han stirrade
ned på golfvet och bäfvade i alla lemmar.
»Besvära ej den fromme patern», sade Ivan kallt. »Om
så behöfs, skall han läsa en Själamessa för dig.»
Bassmanoff såg sig omkring med bönfallande blickar, men
öfverallt mötte han fiendtliga eller förskräckta ansigten. Då
försiggick en plötslig förvandling med honom. Han begrep,
att han ej kunde undgå tortyren, och denna var liktydig med
dödsstraffet, som också var det vanliga slutet derpå. Han
begrep, att han ej längre hade något att förlora, och denna
öfvertygelse återgaf honom hans mod. Han steg upp, intog en
stolt hållning, stack handen i gördeln och såg på Ivan med
ett fräckt leende. Skakande sina långa lockar, sade han:
»Tsar, på din befallning går jag till marter och död, låt
mig derför för sista gången tacka dig för all din älskvärdhet.
Jag har ej fört något ondt i skölden emot dig, men mina
synder äro samtliga också dina. När jag föres till
afrättsplatsen, skall jag uppräkna dem offentligt inför allt folket.
Och du, fader prior, hör. nu på min bikt ...»
Men opritschnikerna, hans egen fader inbegripen, läto
honom ej fortfara: de släpade honom ut på gården, der
Maljuta satte honom fängslad upp på en häst och genast förde
honom till slobodan. Ivan vände sig till priorn och sade:
»Du ser, fader, huru omringad jag är af offentliga och
hemliga fiender. Bed Gud för mig, ovärdige, att han tillstädjer
mig lyckligt fullborda, hvad jag börjat, på det att jag, ehuru
en stor syndare, må i grund utrota förräderiet.^
Tsaren steg upp, gjorde korstecknet framför helgonbilderna
och steg sedan fram till priorn för att mottaga välsignelsen af
honom. Priorn och samtliga klosterbröderna ledsagade derpå
tsaren till klostermuren, der svenner höllo i beredskap hästar
med dyrbara sadlar; och långt efter sedan tsaren med sina
följeslagare försvunnit i ett stoftmoln och ljudet af
häst-hofvarnas slag bortdött i fjärran, stodo munkarna qvar på
samma ställe och vågade ej slå upp ögonen.
XXXY.
Samma morgon infunno sig två taffeltäckare hos Morosoff,
som i öfverensstämmelse med tsarens befallning ännu bodde qvar
i slobodan, och inbjödo honom till tsarens bord. När Druschina
Andrejevitsch steg in i palatset, voro salarna redan fyllda med
opritschniker och borden omgifna af rikt smyckade tjenare, som
redde till måltiden. Bojaren märkte, att han ensam var
inbjuden, hvaraf han slöt, att tsaren ville bevisa honom en
synnerlig ära.
Då började palatsets klockor ringa; samtidigt skållade horn
och Ivan Yassiljevitsch steg med vänligt, välvilligt ansigte in i
salen, åtföljd af pater Levki, arkimandriten af Tschudovo, Yassili
Gräsnoj, Alexis Bassmanoff, Boris Godunoff och Maljuta
Skura-toff. Sedan tsaren mottagit och besvarat de närvarandes
bugningar, satte han sig ned på sin stol, och alla intogo de platser,
som motsvarade deras rang. Ivan pekade på en tom plats och
yttrade nedlåtande:
»Sätt dig, bojar Druschina!»
Morosoffs ansigte blef purpurrödt, och han sade:
»Tsar, såsom Morosoff handlat hela sitt lif igenom, kommer
han att handla ända till sin död. Jag är för gammal att
vänja mig vid nya seder, tsar! Förklara mig åter din onåd,
förvisa mig från din närhet - men under Godunoff sätter
jag mig ej.»,
Förvånade sågo alla de närvarande på hvarandra, men
tsaren tycktes hafva väntat detta svar, och hans ansigte bar
samma lugna uttryck, som förut, då han sade till Godunoff:
»Boris, det är nu snart två år, sedan jag med anledning
af ett dylikt svar öfverantvardade bojaren Druschina åt dig.
Men det ser verkligen ut, som om jag skulle få lof att ändra
54*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
