Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
429
kunna säga följande: Under det du maskerad dansar med dina
opritschniker, under det du med egen hand ringer till ottan
och formligen badar dig i blod, bereder sig Sigismund af Polen
i vester, tyskarna och tschuderna i norr till angrepp och från
öster och söder tränga tatarerna inpå dig. Den vilda horden
skall störta sig öfver Moskva, och då finnas inga vojvoder mer,
för att rädda de christna helgedomarna. Kyrkorna och de heliga
relikerna skola gå upp i lågor, och Batus’ tider skola återvända,
och du, alla ryssars tsar, skall kasta dig ned på marken för
khanen och, knäböjande, kyssa hans stigbygel.»
Morosoff teg. Ingen hade af brutit hans tal, som nästan
beröfvat alla de närvarande andhemtningsförmågan. Med
framåtlutad kropp, blek, med glödande ögon och skum för
munnen hörde Ivan på. Krampaktigt klämde han armstöden på sin
länstol; han tycktes frukta för, att ett enda af Morosoffs ord
kunde undgå honom: han inneslöt dem alla i sitt minne, för att
bestraffa hvart och ett af dem med ett särskildt slags tortyr.
Opritschnikerna sutto likbleka-, ingen vågade se på tsaren.
Go-dunoff satt der med sänkta blickar och vågade knappt draga
andan, för att ej ådraga sig tsarens uppmärksamhet. Sjelfve
Maljuta kände sig obehagligt berörd. Plötsligt grep Gräsnoj
en knif, ilade fram till Ivan, pekade på Morosoff och sade:
»Tillåt mig, tsar, att tillsluta hans mun!»
»Understa dig ej!» svarade tsaren knappt hörbart och nära
att qväfvas af sinnesrörelse. »Låt honom tala till slut!»
Morosoff såg sig stolt omkring och sade:
»Jaså, du fordrar ännu mer skämt, tsar? Nåväl! Af alla
dina trogna tjenare var ännu endast en af gammal bojarslägt
qvar. Du uppsköt hans afrättning, antingen emedan du fruktade
Guds vrede eller emedan du ännu ej utfunderat ett värdigt
straff åt honom. Han lefde fjärran från dig i onåd, och det
tycktes, som om du kunde glömma bort honom, men du glömmer
ingen. Du sände ditt fördömda verktyg Yjäsemski dit att tända
eld på hans hus och röfva bort hans hustru. Och när han
kom och bad dig straffa Vjäsemski, då tvang du honom att
till ditt nöje slåss med denne, i hopp att Yjäsemski skulle döda
din gamle tjenare. Men Gud ville ej hans förderf, utan
uppenbarade hans saks rättvisa. Och hvad gjorde du då, tsar?
Då», fortfor Morosoff, och hans stämma skalf, och bjällrorna i
hans kaftan började klinga, »då tycktes dig den gamle bojaren
ännu ej vara nog Vanärad, och du beslöt att skymfa honom
på ett förkrossande, hittills oerhördt sätt. Då», skrek Morosoff,
i det han steg upp och stötte bordet ifrån sig, »då lät du,
tsar Ivan Vassiljevitsch, påkläda bojaren Morosoff en narrkåpa
och befallde honom - honom, som räddat Tula och Moskva,
- att roa dig och detta ditt afskum!»
Fruktansvärd var anblicken af den gamle vojvoden midt
ibland de af skräck och fasa förlamade opritschnikerna.
Narr-drägten hade förlorat sin betydelse. Under de mörka
ögonbrynen sköto blixtar fram, det hvita skägget föll majestätiskt
ned på det bröst, som fordom mottagit så många fiendtliga
hugg och nu var betäckt med brokiga trasor, och i hans
vredgade blickar låg en värdighet och en adel, jämnte hvilken
Ivan Vassiljevitsch föreföll liten. Med höjd stämma fortfor han:
»Tsar, din nye narr Morosoff står inför dig. Hör på hans
sista skämt! Så länge du lefver, skall skräcken tillsluta det
ryska folkets mun; men din vilda regering skall en gång taga
en ända, och af dina gerningar skall endast minnet finnas
qvar, och ditt namn skall afskys och förbannas ifrån slägte
till slägte, allt intill den yttersta dagen! Då skola alla de hundra
och tusen, hvilka du grymt mördat, alla de män, qvinnor,
barn och gubbar, hvilka du marterat och dräpt, träda fram
inför Gud och anklaga dig, deras bödel. Och på denna
förskräckelsens dag skall också jag träda fram inför den evige
domaren, träda fram just i dessa kläder och af dig återfordra
min ära, som du på jorden beröfvat mig. Och då skall du
ej hafva detta ditt skändliga anhang omkring dig, för att
tilltäppa munnen på den olycklige; den högste domaren skall höra
honom, och du skall bli kastad i evinnerlig eld!»
Morosoff teg, slungade en föraktfull blick på tsarens
gunstlingar, vände dem ryggen och gick med afmätta steg. Ingen
tänkte på att hejda honom. Stolt, ja, majestätisk skred han
fram mellan bordraderna,, och först då man ej mer hörde
bjällrornas klang, väcktes opritschnikerna ur sin förlamning.
Maljuta reste sig och sade till Ivan Yassiljevitsch:
»Befaller du, tsar, att han genast skall afrättas eller tills
vidare kastas i fängelse?»
»I fängelset!» sade Ivan med hes stämma. »Men
under-stå dig ej att tortera honom–han kunde dö för tidigt. Med
ditt hufvud ansvarar du mig för honom.»
På aftonen samma dag hade tsaren en särskild
rådplägning med Maljuta. Kolitscheffarna, den afsatte metropoliten
Filips anförvandter, hade redan länge suttit i fängelse.
Upprepade gånger torterade af Maljuta, hade de delvis erkänt de
förbrytelser, som lades dem till last, delvis voro de, enligt Ivans
åsigt, tillräckligt öfverbevisade om förräderi genom vittnesmål
af sina vänner och tjenare, hvilka ej alla förmått uthärda de
förskräckliga qvalen. Dessutom voro en mängd andra personer
invecklade i denna sak. Sedan de på tsarens befallning
blifvit häktade och grymt torterade i Moskva eller slobodan, hade
de ytterligare nämnt en mängd namn, och de torterades antal steg
för hvarje dag och uppgick redan till trehundra.
Af hänsyn till de främmande makternas omdöme beslöt
Ivan att uppskjuta den allmänna afrättningen af de dömda,
till dess de lithauiska sändebuden, hvilka då uppehöllo sig i
Moskva, hunnit afresa; och på det att intrycket skulle blifva så
fruktansvärdt, som möjligt-, och verka afskräckande på
tillkommande förbrytare, skulle afrättningen äga rum i Moskva i
närvaro af hela folket. Tsaren bestämde, att äfven Yjäsemski
och Bassmanoff skulle afrättas på samma dag. Mjölnaren var
i egenskap af trollkarl dömd till bålet, och för Korschun, som
vågat tränga in i tsarens sofrum, hade Ivan uttänkt ett
alldeles nytt, hittills aldrig användt dödsstraff, hvilket äfven skulle
komma till användning på Morosoff. Ända till sent på natten
samtalade tsaren med Skuratoff om detaljerna vid denna
allmänna afrättning, och tuppen hade redan galit två gånger,
när han afskedade Maljuta och drog sig tillbaka till sitt
bönerum.
XXXVI.
Afrättningen.
Dagen efter de lithauiska sändebudens afresa blefvo
Moskvas innevånare vittne till ohyggliga förberedelser. På det stora
handelstorget i den så kallade kinesstaden upprestes en mängd
galgar. Mellan dem såg man här och der stora’ stupstockar
med bilor. Något längre bort hängde en ofantlig järnkittel
mellan två pålar. Ännu ett stycke längre bort såg man en
ende påle med kedjor, och omkring densamme uppförde
arbetare ett bål. Mellan galgarna såg man åtskilliga obekanta
instrument, hvilka väckte förfärliga aningar bland folket och
redan på förhand kommo hvarje hjerta att bäfva, så att alla,
som vandrat till torget för att handla, förskräckta aflägsnade
sig. Men icke blott torget låg öde, utan äfven de
närgränsande gatorna. Invånarna stängde in sig i sina hus och
samtalade med dämpad stämma om de förestående tilldragelserna.
Underrättelsen om de förskräckliga förberedelserna hade snart
utbredt sig i hela Moskva, och öfverallt herrskade grafvens
tystnad. Bodarna stängdes, ingen visade sig på gatorna, och
blott då och då förnam man galopperandet af tsarens sändebud,
sedan herrskaren sjelf tagit in i sitt älsklingspalats i Moskva.
I kinesstaden hördes intet annat ljud, än timmermännens
hammarslag och rösterna af de opritschniker, som ledde arbetet.
När natten inbröt, bortdogo äfven dessa ljud, och månen, som
gick upp bakom kinesstadens tinnar, belyste den ödsliga, af
galgar och pålar alldeles omgestaltade platsen. Ej ett enda
ljus såg man i fenstren, hvilka alla tätt stängdes med sina
luckor, och man såg knappt här och der de svagt flämtande
lamporna, hvilka brunno framför kyrkornas yttre helgonbilder.
Men ingen sof under denna natt: alla voro försänkta i bön
och motsågo i ängslig väntan dagens inbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
