Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
430
Ändtligen nalkades den skickelsedigra morgonen, och det
första, man såg, var en ofantlig svärm af korpar och kajor,
hvilka vädrade den stundande blodsutgjutelsen och, kraxande,
kommo flygande till kinesstaden från alla väderstreck. De
kretsade öfver torget under hesa skri och betäckte, liksom svarta
strimmor, korsen på kyrkorna, takåsarna och till och med
galg-arnes tvärbjelkar.
Snart förnam man i fjärran ljudet af bjäller trummor na
och pukorna, hvilka långsamt närmade sig torget. Härpå
visade sig en stor skara opritschniker, fem i ledet. Framför
dem gingo trumslagarna, för att drifva folket åt sidan och
bereda rum åt tsaren, men förgäfves skakade de sina
bjäller-trummor, förgäfves slogo de på sina pukor: ingen lefvande själ
var synlig.
Bakom opritschnikerna kom Ivan Yassiljevitsch sjelf till
häst i dyrbar drägt, med kogret på sadelknappen och en
förgylld båge på ryggen. Spetsen af hans hjelm var smyckad
med en bildgrupp, som föreställde återlösaren, Guds moder,
Johannes döparen och åtskilliga helgon. Schabraket under honom
gnistrade af ädelstenar, och vid hans svarta hästs hals hängde
ett hundhufvud, såsom ett slags talisman. Jämnte Ivan
varse-blef man tsarevitsch och bakom denne en stor skara hofmän,
tre och tre i ledet. Efter dem följde mer än trehundra till
döden dömda menniskor. Belastade med kedjor och försvagade
af tortyren, förmådde de endast med stor möda släpa sig fram,
trots opritschnikernas slag och stötar. En talrik
ryttareafdel-ning afslöt tåget. Då detta hunnit fram till kinesstaden och
knektarna uppställt sig kring galgarna, lät Ivan, utan att stiga
af hästen, sin blick sväfva öfver platsen och såg till sin
förvåning, att den var alldeles fri från åskådare. Med anledning
häraf sade han till opritschnikerna:
»Drif hit folket! Ingen behöfver frukta något. Säg till
Moskvas invånare, att tsaren dömer ogerningsmännen, men
lofvar de oskyldiga sin nåd."
Snart började torget fyllas af menniskor, och i fenstren
visade sig bleka, rädda ansigten. Under tiden hade bålet i
närheten af kitteln blifvit tändt, och bödlarna stego upp på
schavotterna. Ivan befallde nu, att de af de dömda, hvilka
han betraktade såsom mindre skyldiga, skulle föras fram, hvarpå
han yttrade med hög, klar stämma, så att alla på torget
kunde höra honom:
»Ni män, genom er vänskap och ert öfriga närmare
förhållande till förrädarna hafva ni förtjent samma lott, som bidar
dem, men af hjertans godhet och med hänsyn till era själars
salighet förlåter jag er och skänker er lifvet, på det att ni
må kunna genom ånger försona era synder och bedja för
mig, ovärdige."
På ett tecken af tsaren bortfördes de benådade, hvarefter
Ivan fortfor:
"Invånare i Moskva, ni skola i dag bevittna afrättningar
och marter, men jag straffar endast dem, som velat förråda
riket till mina fiender. Under tårar öfverlemnar jag deras
kroppar åt bödelsdrängarna, men jag är af Gud satt till domare
öfver eder, på det att jag skall döma mitt folk. Mina domar
äro fria från partiskhet, ty liksom Abraham, hvilken drog
knifven mot sin egen son, offrar jag till och med mina
närmaste anhöriga. Deras blod komme öfver mina fienders hufvud!»
Derpå lät han framföra boj aren Druschina Morosoff, såsom
den främste af de lifdömda I sitt första anfall af Raseri
hade Ivan dömt denne till de förskräckligaste marter; men till
följd af sin karaktärs obegripliga obeständighet och kanhända
äfven emedan han visste, att Morosoff var allmänt aktad och
älskad i Moskva, ändrade han sitt beslut dagen före
afrättningen och dömde honom till en mindre grym död. En
sekreterare, hvilken stod bredvid schavotten, rullade upp ett långt
pergamentsblad och läste med hög röst:
»Före detta bojar Druschina! Du har skrutit deraf, att
du velat oroa staten, kalla krimske khanen och konung
Sigismund från Lithauen till Ryssland och anstifta mycket annat
ondt. Du har också haft den djerf heten att genom ondskefullt,
bitande tal skymfa sjelfve tsaren, alla ryssars sjelfherrskare,
och reta hans trogna undersåtar till uppror. Du har förtjent
ett straff, svårare än döden, men vår upphöjde herre, som
erinrat sig dina forna hjeltebragder, har af synnerlig hjertans
godhet befallt, att ett undantag skulle göras till din förmån,
så att tortyren efterskänktes och ett snabbare dödssätt
förunnades dig, nämnligen att ditt hufvud skall afhuggas och din
egendom ej förklaras för statsegendom.»
Morosoff, som redan stigit upp på schavotten, gjorde
korstecknet och svarade lugnt:
»Jag är oskyldig inför Gud och tsaren. Min själ
anbefaller jag åt vår herre, Jesus Christus, och utbeder mig
blott en nåd af tsaren, nämnligen att hela min
qvarlåten-skap delas i tre delar, af hvilka jag bestämmer den första
åt den heliga kyrkan, på det att hon må bedja för min själs
rö, den andra åt de fattiga och den tredje åt mina trogna
tjenare; mina lifegna skänker jag friheten för evig tid. Min
enka förlåter jag, och det vara henne obetaget att gifta sig
med hvem det vara må.»
Efter dessa ord gjorde Morosoff ännu en gång korstecknet
och lade derefter sjelf ned sig hufvud på stupstocken. Man
hörde ett doft slag, Druschinas hufvud föll och hans ädla blod
öfversköljde schavottens bräder. Till folkets förvåning
framförde nu opritschnikerna tsarens gunstling, furst Vjäsemski,
munskänken Fedor Bassmanoff och hans fader Alexis, hvilken
Fedor angifvit på pinbänken. Tsaren pekade på de lifdömda
och sade:
»Invånare i Moskva, här se ni mina och edra fiender!
De hade glömt sin ed och, obekymrade om den yttersta domen,
i mitt namn förtryckt er; de plundrade och mördade folket,
som jag anförtrott i deras vård. Må de derför nu mottaga
den lön, som de för sina gerningar förtjent!»
Då Yjäsemski och de båda Bassmanoff svikit tsarens
förtroende, voro de dömda att lida de grymmaste marter.
Sekreteraren uppläste anklagelsen mot dem, hvilken gick derpå ut,
att de genom trollkonster velat undergräfva tsarens helsa, satt
sig i förbindelse med statens fiender och i Ivans namn förtryckt
folket. Då bödlarna gripit Fedor Bassmanoff och fört honom
upp på schavotten, vände han sig till åskådarna och skrek med
hög röst:
»Rättrogna folk! Före min död vill jag bikta mina synder.
Alla skola förnimma min bekännelse. Så. hör då, rättrogna
ryssar - –»
Men Maljuta, som stod bakom honom, lät honom ej
fortsätta. Med ett skickligt svärdshugg slog han af hans hufvud
i samma ögonblick, som han ämnade börja sin bekännelse.
Hans blodiga kropp föll ned på schavotten, och med örhängena
klingande rullade hans hufvud framför fötterna på Ivans häst,
som stegrade sig och såg på det med förskräckta blickar.
Genom sin sista fräckhet hade Bassmanoff räddat sig från de
marter, som väntade honom. Lika lyckliga voro ej hans fader
Alexis och Yjäsemski. De måste, tillika med röfvaren Korschun,
bestiga schavotten, der ohyggliga marterverktyg väntade på
dem. I samma ögonblick släpades den gamle mjölnaren till
bålet och fastbands vid pålen.
Försvagad af 4e hittills utståndna marterna, urståndsatt
att ens hålla sig upprätt och derför understödd af
bödelsdrängarna, kastade Yjäsemski vilda blickar omkring sig åt alla
sidor. När han såg mjölnaren fjättrad vid pålen och
rökmoln girigt uppstiga omkring honom, tänkte han på gubbens
sista ord, när denne, efter att hafva förtrollat hans svärd, lutade
sig öfver vattenämbaret. Äfven tänkte han på den syn, han
haft vid qvarnen en månskensnatt, när han under qvarnhjulet
sökte utforska sin framtid, men endast såg, hur vattnet färgades
blodrödt och sågar i detsamma rörde sig upp och ned samt
järntänger öppnade och slöto sig. Mjölnaren såg ej Yjäsemski.
I sin förskräckelse talade han fortfarande för sig sjelf och
kastade sig, liksom vansinnig, hit och dit på schavotten, hvarvid
hans kedjor rasslade på ett hemskt sätt.
»Schikalu, Likalu!» skrek han. »Korparna hafva flugit
hit till ett stort gästabud. Hjulet vrider sig, vrider sig
oupphörligt. Hvad som var högst blef lägst. Schagadam, qvarnens
vind, stå upp och susa fram öfver mina fiender! Kulla, Kulla,
rif bålet i sär, släck ut elden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
