Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Chapmans graf på Augerums kyrkogård. (Teckning af C. S. Hallbeck.)
- Skydd mot smittosamma sjukdomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
numera ej ägde någon flotta, måste uppgifva hela sin stora
plan att göra en landstigning i sin fiendes hemland.
I Westminster Abbey hvilar Nelsons stoft vid sidan af
Englands störste män. Efter sjöslaget vid Aboukir [1] lyckades
det för Nelsons skeppschef, den tappre Hardy, att uppfiska
stormasten, tillhörande det franska flaggskeppet L’Orient,
hvilket vid detta tillfälle råkade i brand och sprang i luften.
Af ett stycke af denna mast lät Hardy tillverka en likkista
och skänkte den åt Nelson, som blef särdeles tacksam öfver
denna, honom visade, egendomliga uppmärksamhet. I denna
kista fick också hans qvarlefvor sitt hvilorum. Victory, Jervis,
Keppels och Nelsons så ärofulla och ryktbara flaggskepp,
finnes ännu till och underhålles med en omsorg, som hedrar
hans landsmäns hjertan och erkänsla. Såsom ett
nationalmonument ligger det förtöjdt på Portsmouths örlogsvarf, och på
däcket, der hjelten föll, är infälld en messingsplåt med de orden:
"Här föll Nelson!»
Den store man, som åt England förvärfvade så många
segrar, finnes ej mer till, men hans namn och hans minne
förblifva odödliga.
H. af Trolle.
*
Skydd mot smittosamma sjukdomar.
Ett regelbundet lefnadssätt, måttlighet och försigtighet
förmå skydda oss för mången sjukdom och hålla oss
vid helsa, ända till dess att lifsprocessen upphör i
ålderdomen.
Men en mängd sjukdomar kunna vi ej ensamt på sådant
sätt af vända från oss. Liksom vargen hemtar ett enskildt
offer ur hjorden, så falla dessa sjukdomar, hemligt smygande,
öfver enskilda bland oss eller störta sig kanske, som stormen,
öfver städernas hoppackade befolkning och meja lif, såsom
skördemannen med sin lie kullslår fältets svaga strån.
Sådana sjukdomar kalla vi smittosamma och, om de anfalla
många på en gång, epidemier eller farsoter.
I forna tider härjade dylika sjukdomar på ett
fruktans-värdt sätt. I midten af fjortonde århundradet dog i den
så kallade svarta eller digerdöden en fjerdedel af Europas
inbyggare under loppet af fem år. I Sverige utbröt pesten
1450 och fällde här, som annorstädes, talrika offer. Hela
församlingar blefvo utödda. I Vestergötland ensamt tog
farsoten fyrahundrasextiosex prester. Fem sjettedelar af Uplands
befolkning gingo åt. I Yermlandssocknen Fernebo qvarblef
blott en hustru, en dräng och två pigor. I Norge undgick
knappast tredjedelen af ’befolkningen mordengeln. - Före
införandet af vaccinationen eller skyddskoppympningen omkommo
under föregående århundraden hvarje år fyrahundratusen
menniskor i Europa. - Sedan koleran år 1817 första gången
öfverskred gränsen till sitt hemland Ostindien, der hon är
endemisk, det vill säga regelbundet återkommande vid vissa
årstider och till vissa platser, har denna sjukdom, som bekant,
flera gånger uppträdt epidemiskt i vår verldsdel och
bortryckt mer än fyrtio millioner menniskor.
Hvad äro inför sådana siffror de mest förhärjande krig?
Om vi ock de sednaste åren varit förskonade från sädana
farsoter, så visar dock statistiken, att smittosamma sjukdomar
årligen göra ett rikt byte.
Enligt statistiska centralbyråns utarbetade
sammanfattning af presterskapets uppgifter dogo i Sverige under åren
1871-1880 i smittkoppor niotusen trehundra sextioen, i
skarlakansfeber tretiofyratusen femhundra fyrtiotre, i messling
femtusen fyrahundra tretiosju, i difteri sjuttontusen sjuhundra
tjuguen, i strypsjuka niotusen sexhundra fyrtio, i kikhosta
åttatusen trehundra tretionio och i tyfus samt nerv- och
hjernfeber sjuttontusen åttahundra tjugufem.
Detta är blott några få exempel. Men de torde vara
tillräckliga för att framkalla frågan: Huru Jean man skydda
sig och de sina for sådan fara? Hvad Jean man göra mot-smitta?
Under det man förr i tiden alldeles planlöst drog i fält
mot en osynlig och okänd fiende, menar man sig nu kunna
antaga, att mikroskopiskt små organismer ur bakteriernas
klass förorsaka alla smittosamma (infektions-) sjukdomar och
att man skyddar sig för de sednare eller aflägsnar dem genom
att värja sig mot eller tillintetgöra de förra.
Denna hypothes - såsom sådan måste den betraktas,
så länge fullgiltiga bevis för dess sanning ej äro framlaggda
- stöder sig för det första derpå, att man vid några
infektionssjukdomar funnit vissa svampar i den sjukes kropp,
så att man knappt längre kunnat tvifla på ett
orsaksförhållande mellan dem och sjukdomen. Vid så kallad
återfalls-feber fann man nämnligen spiriller, en bakterieart af
karaktäristisk spiralform, hvilken eljest ingenstädes förekommer, vid
mjeltbrand de så kallade mjeltbrandsbacillerna och helt
nyligen vid tuberkulos eller lungsot - den mest utbredda af alla
sjukdomar och som dödar en sjundedel af jordens befolkning
- de så kallade tuberkelbacillerna. Att nämnda tre
svamparter verkligen förorsaka dessa sjukdomar, visar sig tydligt
deraf, att de sednare, efter inympning å djur af de förra,
omedelbart uppträdt. För det andra vinner också svamptheorien i
sannolikhet derigenom, att praktiska åtgärder, som, härledda
ur denna theori, vidtagits mot vissa infektionssjukdomar,
framkallat ett i sanning lysande resultat. Ändtligen talar
för svamptheorien den omständigheten, att dessa små
svampars lif och utveckling, så vidt det är kändt, erbjuda
mångfaldiga analogier med infektionssjukdomarnas uppkomst,
ut-bredningssätt och aftagande.
Denna theoris sålunda ådagalaggda sannolikhet förde
nödvändigt dertill, att man sökte bringa alla nya
försigtighetsmått mot smittosamma sjukdomar i öfverensstämmelse
med kännedomen om bakteriernas uppkomst,
lifsegendomlig-heter och sättet för deras tillintetgörelse. ,
Resultatet af alla sådana betraktelser och praktiska
försök äro nu följande desinfektionsföreskrifter, hvilka sträcka
sig till tiden för insjuknandet, sjukdomstiden och tiden för
och efter tillfrisknandet och hafva afseende 1) på den sjuke sjelf,
2) på hans gång- och sängkläder, 3) på hans bostad och
bohag och 4) på hans uttömningar.
Närmast är det på sin plats att behörigen och i tid
taga kännedom om de enskilda infektionssjukdomarnas
ut-bredningssätt, farlighet, igenkänningstecken och verkliga
annalkande.
Kunna vi anse, att de sist nämnda, såsom hvilande på
för allmänheten redan bekanta erfarenhetsrön, äro tillräckligt
kända, så återstår oss här att med några ord vidröra sättet
för sagda sjukdomars utbredning.
De vilkor, under hvilka de flesta epidemiska sjukdomar
utbreda sig, äro redan någorlunda fullständigt kända. Så
uppträda vid typhus, kolera, koppor, skarlakansfeber och
dylika epidemier vissa gemensamma grundegendomligheter, trots
de enskilda sjukdomarnas mångfaldiga olikheter sins emellan.
De utbreda sig alla på transportens väg, genom menniskor
och deras kläder, genom fartygslaster, ja, till och med genom
postförsändelser. Transportörens roll kan äfven öfvertagas
af vinden, som förer det smittande fröet från ort till annan,
hvarvid man kan iakttaga vissa språng eller luckor i sjukdomens
utbredning, så att två från hvarandra aflägsna orter kunna vara
smittade, medan det mellanliggande området är fritt från smitta.
För att nu en sådan epidemi skall, så att säga, slå rot å en ort,
måste hos denna, liksom hos bebyggarna, en viss disposition
förefinnas. Hopgyttrade byggnader med trånga, öfverfyllda
rum, Orenlighet, dåliga latrininrättningar och skämd t vatten
å ena sidan samt dålig näring, nöd och elände å den andra
äro förutsättningar för utbrottet af en farsot. Markens
[1] Slaget vid Aboukir, i hvilket Nelson i grund slog och tillintetgjorde franska flottan, stod den 1 Augusti 1798.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0450.html