Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fjällfärd utmed riksgränsen. Af O. v. Kng. II - Ensam i ålderns dag. (Till bilden å sidan 457.) Poem av Nils Svenske. - Kanal och järnväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befann sig och, såsom det säges, befunnits, alltsedan
landshöfding Tilas år 1742 fann honom kullfallen och åter
uppreste honom - är af triangulär skepnad, tre fot i basen,
en fot i toppen, tre fot hög och en fot tjock. Han är för
öfrigt af någon slags tälgstensartad materia.
Bland andra inristningar på denna vidt bekanta sten
synas tydligt friherre Tilas’ vapen jämnte årtalet 1742 samt,
på toppen, årtalet 1690. Än vidare synes der ett, likaledes
tydligt bibehållet, kors, som tros förskrifva sig från elfte
seklet, då den helige Staffan skall hafva döpt åtskilliga
hedningar i den närbelägna, nyss omtalade fjällsjön.
Om denna stejn, hvilken omnämnes i många lärda verk
och finnes aftecknad både i 01. Eudbecks Ätlantica och i
Dahlbergs Sveda Antigua, går den sägen, att S:t Staffan, som
var biskop på Eric YlII:s tid, skall hafva uppsatt den i den
vackra dalen framför Skårdalsporten, der den än i dag står,
och att å densamma varit i göthiska bokstäfver tecknad en
spådom, af hvilken åtminstone numera icke igenfinnes något
läsligt ord. Denna "prophetien" skall emellertid hafva funnits
upptagen i en af Laur. Petri efterlemnade böcker och der
haft följande lydelse:
»När Svenske taga vid Utländska seder,
och Landet mister sin fordna heder»
Än står stenen i gronan dal:
Kyrkor vändas i Fångahus,
Gudstjensten mister sit fångna ljus;
Än står &.. <$".
Skalkar och lofvar trifvas,
gode och gamle drifm&>
Än står stenen $*.$*.
Präster varda Bönder,
och Bönder varda vidunder,
Då ligger stenen i gronan dal.»
Öfver dessa ord skall sedermera Jesper Maret, kyrkoherde
först i Vadstena och sedan i Mariestad, hafva författat en
»Yisa af fjorton verser», hvilken trycktes år 1617 och börjades
sålunda:
.>.>! werldene medan vi lefva, i syndene vi oss öfva, det är
tvär största åtrå», och så vidare. Den sjunde versen lydde:
->i Uppå en sten är funnen en dikt, hon är åskrifven med
Runaskrift, hon sattes ej dit i går, emellan Norrige och
Jämteland, den skrift hafva läsit Qvinna och Man, han har ståt
många år; Han är nu omkull, for våra skul, ty det är alt
framfarit, som oss är uppenbarat, jag ml gifva tilkänna, hvart
ut den skrift monde lända», och så vidare.
I de följande verserna upptages sedan hvarje spådom
särskildt, hvarefter visan slutar sålunda: »Nu ligger stenen
med alla, til dig, vår Herre, vi falla.»
Åtskilligt kunde visserligen ännu vara att tillägga om
denna sten och dalen omkring densamma., men jag afslutar
här denna skildring med den önskan, att ännu länge måtte
blifva ståndande
Stenen i gronan dal. *
* Anmärkningsvärdt är, att i Danmark finnes en alldeles likartad sten med enliga inskriptioner, hvilken nyare forskare förklarat
vara äldre, än den här omtalade ’’Stenen i gronan dal". Red.
Ensam i ålderns dag.
(Till bilden å sidan 457.)
sitter der ensam i qvällens stund,
Du arbetets åldrade son.
Säg, lyss du till fågelqvittret i lund?
Till skallet af någon trogen hund?
Till ängsknarrens toner bland daggiga strån?
Till kärleksljud fjärran ifrån?
Ack, strålande glad och med öppen famn
Dig aldrig en hustru mött!
Och älskliga små ej ropte ditt namn,
När hem du lände, sökande hamn,
Af lifvets höstliga stormar trött,
Och nådde din trappa nött.
Hvad sinnar du på i enslig qväll?
Hvart sväfvar väl tankarnas här?
Tillbaka till tider, då du var säll?
Kanske till din barndoms torftiga tjäll,
Fast fattigt på allt, dock rikt, enär
Der fanns den, som dig hade kär?
Minns du, när du väcktes af moder öm
Och lyftes på faderlig arm, .
Då aldrig sinad flöt glädjens ström,
Och lifvets allt var en gyllne dröm,
Då trofast vänskap och kärlek varm
Än rymdes i svällande barm?
Och minns du se’n, hur i vårens dag
Till klappande hjerta du slöt
Den unga qvinna, hvars ljufva behag
Uppjagade brännande pulsarnas slag?
Hur himmelsk. sällhet sig öfver dig göt,
Och hur nektarrusig du njöt?
Och nu - har allting flyktat sin kos,
Som lifvet gaf lust och ljus;
Hvart hopp är vissnadt och bleknad hvar ros -
Ditt hjerta har intet att hvila hos;
Der ligger din lycka i spillror och grus,
Och tröstlöst och öde ditt hus.
Hur är du till mods? - Har afunden väl,
Då andras glädje dig mött,
Sin giftfulla ormtand sänkt i din själ?
Har ej för.den gamklo, som friden stjäl,
Den vilda förtviflans, ditt hjerta blödt:
"Förbannad den stund, mig födt!»
Nej, evigt nej! - Se, ditt ögas mål
Ej ligger der smärtan gror.
Der> solen släcker sitt flammande bål,
Der himmelen glänser som guld och stål,.
Dit ser du - mot gudomens tempelkor,
Der eviga kärleken bor!
Nils Svenske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
