Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
466
redan är din nåd bekant. Gemensamt hafva vi besegrat fienderna
och gemensamt öfverlemna vi oss åt dig-, bestraffa eller benåda
oss, allt efter som du aktar rättvist!»
»Det var alltså för hans skull, som ni kommit till slobodan?»
frågade Ivan röfvarena. »Men hur kunde ni känna honom?»
»Far lille, tsar», svarade röfvarena med dämpad ton,
»han hade räddat vår ataman från döden, då man ville hänga
honom i Medvedevka. Det var atamanen, som befriade honom
ur fängelset.»
»I Medvedevka?» sade Ivan och log. »Det var den
gången, då du lät piska upp Kom j ak jämnte hans följe? Nu
kommer jag ihåg den tilldragelsen. Jag har förlåtit dig denna
din första skuld, men du kom i fängelset till följd af en ny
förseelse, då du för andra gången anföll mitt folk i Morosoffs
hus. Hvad har du att svara härpå?»
Serebräny ämnade svara, men amman förekom honom och
yttrade med vrede till tsaren:
»Sluta ändtligen upp med att förevita honom hans
förseelser! I stället för att belöna honom derför, att han jagat
hedningarna på flykten och försvarat Christi kyrka, söker du
endast att upptäcka nya förbrytelser hos honom. Omättlige
varg, har du ännu ej utgjutit tillräckligt mycket blod?»
»Tig, gumma, det tillkommer ej dig att tillrättvisa mig»,
sade Ivan strängt.
Men så förtörnad han än var på Onufrevna, ville han
dock ej reta henne ytterligare. Han vände sig bort från
Serebräny och sade till röfvarena, som fortfarande knäböjde:
»Hvar är er ataman, den galgfogeln? Han skall träda
fram till mig.»
Serebräny svarade i deras ställe:
»Deras ataman är ej här, tsar, han försvann omedelbart
efter slaget vid Eäsan. Jag uppmanade honom att följa med
oss, men han vägrade.» -
»Vägrade?» upprepade tsaren häftigt. »Månne han ej
var samme blinde, som i sällskap med den der gubben trängde
in i mitt sofrum? Hör på, era oduglingar, jag skall låta
uppsöka er ataman och spetsa honom!»
»Dig sjelf skola djeflarna spetsa i en annan verld»,
mumlade amman.
Men tsaren låtsade ej höra detta, utan vände sig till
röfvarena och sade:
»Hvad er beträffar, skall jag benåda er, efter som ni
frivilligt kommit hit. Bär ut fem tunnor honungsvatten åt
dem på gården. Nå, gamla toka, är du nu nöjd?»
Amman började tugga med läpparna.
»Lefve tsaren!» ropade röfvarena. »Yi skola troget tjena
dig, far lille, tsar; med vårt blod skola vi åter godtgöra våra
förseelser.»
»Hvar och en af dem skall ha’ en god kaftan och ett
silfvermynt-, jag skall låta upptaga dem bland opritschnikerna.
Vilja ni tjena bland opritschnikerna, era galgfoglar?»
Några tvekade, men de flesta ropade:
»Vi vilja tjena dig på hvad sätt, du sjelf befaller, tsar.»
»Hvad är din tanke - skola de bli’ goda soldater?»
sporde Ivan Serebräny med belåten min.
»De komma att bli’ ypperliga soldater», svarade Serebräny,
»men låt ej upptaga dem bland opritschnikerna.»
Tsaren, som trodde, att fursten ej ansåg röfvarena värda
en sådan ära, svarade högtidligt:
»När jag benådar någon, så gör jag det ej till hälften.»
»Men hvad vore det för dags benådning, tsar?» invände
Serebräny oöfverlagdt.
Ivan såg förvånad på honom.
»Tsar», fortfor Nikita, ej utan någon förlägenhet, »de
hafva gjort en god gerning, ty utan dem hade tatarerna
bemäktigat sig staden Rasan.»
»Men hvarför skulle de ej tjena bland opritschnikerna?»
frågade Ivan och såg på fursten med sina genomträngande blickar.
»Derför», gentog Serebräny, dröjande, i det han förgäfves
sökte efter uttryck, egnade att framställa hans tankar i något
mildare form, »derför att de, huru dåliga de än äro, dock
alltid äro bättre än dina legoknektar.»
Denna oväntade djerfhet uppväckte hos Ivan den högsta
förvåning. Han erinrade sig, att det ej var första gången,
som Serebräny tilltalade honom med denna öfverraskande
frimodighet. Å andra sidan hade fursten, ehuru dömd till döden,
helt och hållet af fri vilja återvändt till slobodan, för att
öfverlemna sig åt tsaren på nåd och onåd. För olydnad kunde
man ej anklaga honom, och tsaren visste ej, huru han skulle
förklara detta förvägna utfall, då en ny personlighet ådrog sig
hans uppmärksamhet. En man af omkring sextio års ålder,
ganska snyggt klädd, hade trängt sig in bland äfventyrarna
och sökte ådraga sig Serebränys uppmärksamhet, utan att bli’
sedd af tsaren. Redan hade han flera gånger förstulet utsträckt
handen, för att draga fursten i rockskörtet, men då detta ej
lyckats honom, hade han gömt sig bakom röfvarena.
»Hvad är det der för en råtta?» frågade tsaren och
pekade på den obekante, hvilken dock försökte gömma sig i
mängden.
»Stig åtskils och för fram den der kamraten, som söker
gömma sig bakom er!» befallde Ivan.
Några opritschniker störtade in i hopen och drogo fram
den skyldige.
»Hvem är du?» frågade Ivan och betraktade honom
misstänksamt.
»Det är min väpnare», upplyste skyndsamt Serebräny,
som genast igenkände den gamle Mikael. »Vi hafva ej sett
hvarandra sedan den tiden, då ...»
»Ja, far lille, tsar», bekräftade Mikael, som darrade på
en gång af fruktan och glädje, »hans nåd fursten säger renaste
sanningen: vi ha’ ej sett hvarandra sedan den dag, då han
blef tillfångatagen. Tillåt mig derför, far lille, tsar, att ordentligt
betrakta min bojar. Du gode Gud, jag förtviflade redan alldeles
om att någonsin få återse dig, Nikita Romanovitsch!»
»Hvad hade du att säga honom, Mikael?» frågade tsaren,
som fortfarande betraktade honom med misstro. »Hvarför
gömde du dig bakom röfvarena?»
»Jag fruktade för dina opritschniker, tsar Ivan
Vassil-jevitsch. De äro, såsom du sjelf vet, sådana menniskor,
som . . .»
Mikael bet sig i läppen.
»Hvad för slags menniskor äro de?» frågade Ivan och
gaf sina anletsdrag ett välvilligt uttryck. »Tala utan fruktan:
hvad slags folk äro mina opritschniker?»
Mikael såg på tsaren och lugnade sig.
»Åh, sådant folk, hvars make vi inte hade sett förr, än
vi kommo i lithauiska kriget. Tsar», fortfor han, på en gång
helt och hållet lugnad af det välvilliga uttrycket i tsarens
ansigte, »tag inte illa upp, att jag säger det, men de äro
menniskor - man bör akta sig för dem - riktiga
afgrunds-foster.»
Tsaren såg uppmärksamt på Mikael; han var förvånad
öfver att hos väpnaren finna lika mycken irimodighet, som hos
hans herre.
»Hvarför ser du på honom med så stora ögon?» sade
amman. »Tänker du kanske äta upp honom? Eller säger
han kanske inte sanningen? Har man någonsin förr sett sådana
spetsbofvar i Ryssland?»
Mikael var mycket glad öfver denna hjälp och sadé^
»Så är det, kära mor lilla, från dem kommer all olycka.
Det är de, som hafva förtalat min herre. Tro dem ej, tsar,
tro dem ej! De bära hundhufvuden vid sadelknappen, men
de bära ock tusen lögner på sin tunga. Min herre har
t j enat dig troget-, Vjäsemski och Komjak hafva blott förtalat
honom. Ja, denna gamla, goda gumma talar sannt: sådana
oduglingar har man aldrig förr sett i Ryssland.»
Derpå såg han föraktligt på de opritschniker, som
om-gåfvo honom, och närmade sig Serebräny, mumlande: »Så
hungriga vargar, ni än äro, skola ni dock inte uppsluka mig.»
Då Ivan steg ut på trappan, hade han redan beslutat
att benåda röfvarena; han ville blott hålla dem i ovisshet om
deras öde en stund. Ammans anmärkningar kommo olägligt
och hade så när retat Ivan, men lyckligtvis befann han sig
vid godt lynne och i stället för att vredgas fick han det in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
