Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
467
fallet att göra sig lustig öfver Onufrevna, nedsätta henne i
hofmännens ögon och tillika spela Serebränys väpnare ett puts.
"Du kan sålunda ej fördraga opritschnikerna?" sade han
till den sist nämnde med välvillig min.
"Finns det då någon menniska, som kan fördraga dem?
Allt sedan vår återkomst från Lithauen ha’ de ej beredt min
herre annat än förtret. Om inte dessa fördömda halsafskärare
hade varit, så hade min herre städse kunnat fröjda sig åt
din nåd."
Här kastade Mikael åter en förstulen blick på tsarens
lifvakt. Men i samma ögonblick tänkte han: "Det kommer
mig på ett ut! Kanhända förlorar jag mitt hufvud på kuppen,
men jag skall åtminstone rentvå min herre i tsarens ögon.
"Du har en förträfflig väpnare", sade Ivan till Serebräny.
"Jag skulle önska, att jag sjelf hade en sådan tjenare. Har
han länge varit hos dig?»
"Allt ifrån barndomen."
Mikael, som vann allt mer och mer tillförsigt, skyndade
att svara:
"Far lille, tsar Ivan Yassiljevitsch, jag har äfven tjenat
hans far. Min far har tjenat hans farfar, och om jag hade
några barn, så skulle de tjena hans barn."
"Du har alltså inga barn, gode gubbe?" frågade tsaren,
allt mer nedlåtande.
"Jag hade två söner, far lille, men Gud har åter tagit
dem båda till sig. De föllo i slaget vid Polotsk, då vi under
min herres och furst Pronskis anförande befriade denna stad.
På min förstfödde klöfs hufvudet af en fördömd polsk sabel,
och den yngste fick en kula midt i bröstet, här i trakten af
hjertgropen."
Mikael pekade ut det ställe, der kulan träffat hans son
Stefan. Tsaren, som låtsade hysa lifligt intresse, yttrade:
"Nåväl, gode gubbe, Gud har tagit dina första barn till
sig; sörj alltså för, att du får andra i stället."
"Hvarifrån skulle jag få dem, far lille? Min hustru är
död för många år sedan, och man kan väl inte skaka fram
arfvingar ur rockärmen häller."
"Nå, så skall du med Guds hjälp få dig en ny hustru",
sade tsaren, liksom för att trösta den gamle väpnaren.
Mikael, som fann stort nöje i sitt samtal med tsaren,
svarade, skrattande:
»Jag vet nog, att ingen brist finns på den varan, far
lille, tsar, men jag är redan för gammal att vara med om
dylika historier."
"Ja visst, men det är i alla fall skilnad på hustru och
hustru", anmärkte Ivan. Derpå grep han Onufrevna i
bröstklädet, knuffade fram henne och fortfor:
"Se, här är en passande hustru åt dig: gift dig med
henne, gubbe, lef i frid och endrägt med hvarandra och
föröka er!"
Opritschnikerna, som genast uppfattade tsarens skämt,
började skratta, under det att Mikael förskräckt såg på
honom, för att öfvertyga sig om, huruvida han talat allvarsamt.
Men Ivan hade redan slutat skratta. Ammans slocknande ögon
började gnistra af förtrytelse, och hon skrek, hotande, till Ivan:
"Oförskämde, skamlöse, jag skall lära dig att göra narr
af mig! Samvetslöse kättare!"
I sitt raseri stötte gumman sin kryckkäpp i marken,
hennes läppar darrade ännu mer krampaktigt, än vanligt, och
hennes näsa blef alldeles blå.
"B1F inte så förargad, lilla mormor», sade tsaren. "Jag
skänker dig här en utmärkt äkta man, som skall älska dig,
gifva åig skänker och bringa dig till förnuft. I qväll efter
aftonsången skall vigseln äga rum. Nå, gubbe, hvad tycker
du om din nya hustru?"
"Haf medlidande med mig, far lille, tsar!" utbrast Mikael
alldeles utom sig.
»Huru - hon är således inte i din smak?»
"Ack,nej, nej!» skrek den arme väpnaren och drog sig tillbaka.
»Ah", invände tsaren, »så snart ni ha* left tillsamman
någon tid, komma ni nog att hålla af hvarandra, och dess
utom skall hon få en vacker hemgift af mig.»
Med förfäran betraktade Mikael den gamla amman, hvilken
tsaren fortfarande höll fast vid bröstklädet. Plötsligt kastade
han sig på knä och utbrast:
"Far lille, Ivan Yassiljevitsch, låt afhugga mitt hufvud,
men bered mig inte en sådan skam! Hällre då bestiga
schavotten, än gifta sig med den der gamla hexan!"
Ivan teg ännu en stund, men brast derpå ut i ett
långvarigt gapskratt. Ändtligen släppte han amman, hvilken hastigt
tog till flykten och derunder spottade åt alla håll samt utstötte
förbannelser i sin förbittring. Ivan tog till orda:
"Nå, nå, jag tänkte göra er lyckliga, men mot er vilja
skall jag visst inte gifta er. Fortfar du att tjena din herre
troget, såsom hittills. Och du, Nikita, kom hit! Jag förlåter
dig äfven den andra förseelsen. Hvad de här trasiga sällarna
angår, skall jag ej upptaga dem bland opritschnikerna, ty
mina trogna kunde känna sig kränkta derigenom. I stället
må de begifva sig till Schisdra och låta upptaga sig i
gränsregementet. Eftersom de så gerna slåss med tatarerna, skola
de der få rikligt tillfälle dertill. Hvad dig, Nikita, angår",
fortfor tsaren i en egendomlig, välvillig ton, som var alldeles
fri från ironi, »så stannar du qvar hos mig." Här lade han
handen på Serebränys axel. "Jag skall nog försona dig med
opritschnikerna. Har du bättre lärt känna oss, så skall du
inte längre vara så obändig. Det är visserligen rätt vackert
att piska upp tatarerna, men jag har fiender, som äro ännu
värre än de, och dem måste du också lära dig att bita och
sopa bort."
Tsaren klappade Serebräny förtroligt på axeln och fortfor
nedlåtande, hvarunder hans hand fortfarande hvilade på
furstens axel:
"Nikita, ditt hjerta är godt, din tunga uppriktig: jag
behöfver sådana tjenare, som du. Låt upptaga dig bland
opritschnikerna, så skall jag gifva dig den ställning, som
Vjä-semski innehade. Jag är öfvertygad om, att du ej kommer att
förråda mig."
Opritschnikerna betraktade Serebräny med afundsjuka
blickar. De sågo redan i honom en ny, uppgående stjerna.
De, som stodo något längre bort från Ivan, började redan
hviska, att tsaren utan hänsyn till deras förtjenster ville sätta
till deras förman en man, som varit dömd till döden, en bojar af
gammal slägt, en ättling af en furstlig familj. Men Serebränys
hjerta drog sig smärtsamt tillhopa, då han hörde Ivans ord,
och han svarade med stor ansträngning:
"Tsar, jag tackar dig för din nåd-, men tillåt äfven mig
att begifva mig till trupperna vid gränsen. Här finns ingenting
för mig att göra, och jag är ej van vid de seder, som här
herrska, hvaremot jag der borta kan tjena dig med nytta."
"Aha", sade Ivan och drog bort sin hand från Serebränys
axel, "det vill med andra ord säga, att vi ej finna nåd inför
hans furstliga nådes ögon! Det är tydligen ärorikare att lefva
tillsamman med röfvare och tjufvar, än att vara anförare för
min lifvakt! Nåväl", fortfor han ironiskt, "jag påtrugar ingen
min vänskap och vill ingen qvarhålla mot hans vilja. Då ni
vant er vid hvarandra, så kunna ni också tjena tillsamman.
Lycklig resa, röfvarhöfding!»
Tsaren kastade en föraktlig blick på Serebräny, vände
honom ryggen och gick tillbaka in i sitt palats.
XXXIX.
Godunoff föreslog Serebräny, att denne skulle bo hos honom
till sin afresa. Denna gång var inbjudningen uppriktigt menad,
ty Boris, hvilken tog reda på tsarens minsta ord och tankar,
hade öfvertygat sig om, att ingen storm mer var att vänta,
och att Ivan skulle inskränka sig till ett kyligt förhållande
gent emot Serebräny.
För att uppfylla det löfte, som han gifvit Maxim, begaf
sig Serebräny vid sin bortgång från palatset genast till sin
vapenbroders moder och lemnade henne hans kors. Maljuta
var ej hemma. Den gamla qvinnan hade redan erfarit sin
59*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
