Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
471
långsamma, enformiga fall, och först ljudet af annalkande steg
störde hennes grubblande betraktelser. Hon lyfte upp hufvudet,
igenkände abbedissan och steg upp, för att gå henne till
mötes. Men plötsligt varseblef hon Serebräny. Hon utstötte ett
skri, tryckte handen mot sitt hjerta och sjönk ned på bänken.
^Frukta ej, mitt barn", sade abbedissan kärleksfullt, "detta
är en bojar, som du känner, en vän till din aflidne make:
han kommer för att taga afsked af dig."
Helena förmådde ej svara, hon darrade och såg
förskräckt på fursten. Båda tego en lång stund. Ändtligen sade
Serebräny:
"Skulle vi alltså återse hvarandra på detta sätt?"
"Vi kunde ej återse hvarandra på annat sätt", sade
Helena med knappt förnimbar stämma.
"Hvarför har du ej väntat på mig, Helena Dmitrijevna?"
"Hade jag väntat på dig, så hade jag ej egt nog kraft",
hviskade hon. "Du hade ej tillåtit mig . . . jag har redan
tillräckligt att förebrå mig."
Åter tego de båda. Häftigt klappade Serebränys hjerta,
då han med en stämma, som bäfvade af sinnesrörelse, sade:
"Helena Dmitrijevna, jag kommer för att säga dig farväl
för alltid. Låt mig för sista gången se dig i ögonen . . . lyft
upp slöjan!"
Helena upplyfte med sin afmagrade hand den svarta slöjan
som betäckte öfre delen af hennes ansigte, och Nikita skådade
åter in i hennes lugna, men rödgråtna, ögon, och den
välbekanta, milda, genom sömnlöshet och djupt själslidande
beslöjade, blicken hvilade åter i hans. Serebräny sjönk ned på
knä och utbrast:
"Farväl, Helena, farväl för alltid! Måtte Gud förläna
mig kraft att glömma, huru lyckliga vi kunde hafva blifvit!"
"Nej, Nikita Komänovitsch", sade Helena sorgset, "lyckan
var oss ej beskärd: Druschina Morosoffs blod skiljer oss för
alltid. För min skull föll han i onåd - jag är orsaken till
hans död. Nej, Nikita Eomänovitsch, vi kunde aldrig ha’
blifvit lyckliga -och hvem kan väl det nu för tiden?"
"Du har rätt", återtog Serebräny, "hvem skulle nu kunna
bli’ lycklig? Gud är ej längre mildt stämd mot Kyssland.
Men aldrig hade jag trott, att vi skulle nödgas skiljas för alltid."
"Nej, icke för alltid, utan endast här nere och för detta
lifvet", invände Helena med ett sorgset leende. "Så måste
det vara. Det höfves ej oss att ensamma vara lyckliga, under
det att hela landet hemsökes af olyckan."
"Hvarför hafva ej tatarernas svärd dödat mig?" sade
Serebräny dystert. "Hvarför tog ej tsaren mitt lif, när jag
erbjöd honörn det - hvad har jag numera att göra här i
verlden?"
"Bär ditt kors, Nikita, liksom jag bär mitt! Din lott
är lättare än min, ty du kan försvara fäderneslandet, men
för mig återstår ingenting annat, än att bedja för dig och
begråta min skuld."
"Mitt fädernesland - hvar finnes detta fädernesland, och
mot hvem skall jag försvara det? Icke tataren, utan tsaren,
störtar det i förderfvet . . . Mina sinnen förvirras, Helena . . .
Du ensam höll ännu min ande upprätt, men nu har allt
omkring mig blifvit så mörkt - jag kan ej längre skilja mellan
vänskap och fiendskap. Allt det goda går under, allt det onda
triumferar. Hur ofta måste jag ej tänka på Kurbski! Så
länge jag hade ett lefnadsmål, bannlyste jag denna brottsliga
tanke ur mitt sinne - nu har jag ej längre något mål, min
kraft är bruten och min ande förslöas ..."
"Gud upplyse dig, Nikita Eomänovitsch! Om än lyckan
är dig nekad, får du dock ej derför öfvergifva ditt
fädernesland, och Gud pröfvar oss, på det att vi må få återse
hvarandra i en annan verld. Blicka tillbaka på ditt förflutna lif
och förneka icke dig sjelf!"
Serebräny sänkte hufvudet. Den bitterhet, som gaste i
hans inre, vek för den pligtkänsla, hvartill han blifvit
uppfostrad och som hittills bevarat hans hjertas renhet, äfven om
han saknat kraft att underordna sig pligten.
"Bär ditt kors, Nikita!" upprepade Helena. "Gå, dit tsaren
har sändt dig! Du har vägrat att bli’ en opritschnik, och
derför måste ditt samvete vara lugnadt. Gå och bekämpa vårt
lands fiender! Jag skall ej upphöra att bedja för dig ända
till min sista stund."
"Så farväl då, Helena, farväl, min syster!" utbrast
Serebräny och räckte henne sin hand.
Helenas blick bibehöll sitt lugn gent emot hans djupa
förtviflan. Hon omfamnade och kysste honom som en broder,
utan fruktan och förlägenhet, ty i denna afskedskyss låg ej
något mer af den känsla, som två månader förut vid staketet
till Morosoffs trädgård omedvetet drifvit henne i Nikitas armar.
"Farväl!" upprepade hon, hvarefter hon sänkte slöjan och
med snabba steg ilade tillbaka in i sin cell.
I detsamma ljöd vesperklockan. Länge höll Nikita sina
ögon riktade på dörren, genom hvilken Helena försvunnit. Han
hörde ej, hvad abbedissan sade honom, han kände ej, hur hon
fattade honom vid handen och ledsagade honom till porten.
Tigande steg han till häst, tigande återvände han med Mikael
genom barrskogen. Ändtligen väckte klosterklockorna honom
ur hans bedöfning, och då först fattade han hela djupet af sin
olycka. Dessa toner söndersleto hans hjerta, och dock måste
han lyssna till dem, såsom om de upprepade Helenas afskedsord.
Och då dessa harmoniska toner ändtligen sammansmälte till en
obestämd klang i fjärran och bortdogo i aftonluften, då tycktes
det honom, som om allt, hvad som hittills varit honom dyrbart,
blifvit utplånadt ur hans själ, och en känsla af kall, namnlös
öfvergifvenhet bemäktigade sig honom . . .
Följande dag fortsatte Serebränys trupper sin marsch och
inträngde allt djupare i den mörka, ofantliga Brianskiskogen.
Fursten red i spetsen, och Mikael följde honom på afstånd,
emedan han ej vågade bryta tystnaden. Nikita höll hufvudet
nedsänkt, men midt under hans dystra förtviflan glänste en
tröstefull förnimmelse honom till mötes, liksom en
morgon-rodnad i fjärran. Det var medvetandet om, att han städse,
så vidt det stått i hans förmåga, fyllt sin pligt, att han alltid
vandrat raka vägen fram och ej en enda gång med vett och
vilja öfvergifvit den - en oskattbar förnimmelse, som midt
under detta lifvets alla lidanden och sorger gömmes, såsom en
oförgänglig skatt, i hvarje hederlig menniskas bröst och i
jämnförelse hvarmed alla ägodelar i verlden och allt, som plägar
utgöra den menskliga äregirighetens mål, intet annat är, än ett
värdelöst stoft. Endast detta medvetande förlänade Serebräny
kraft att bära lifvets börda, och under det han åter lät alla
enskildheterna vid afskedet från Helena sväfva förbi sin själ,
under det han i sitt minne återkallade hvarje ord, som hon
yttrat, fann han en vemodsfull glädje i tanken derpå, att det i
sjelfva verket hade varit en skam för honom, om han under
denna förskräckliga tid ensam varit lycklig, och att det var
bättre, att han gemensamt med sina bröder bar en del af den
allmänna olyckan.
Äfven Godunoffs ord erinrade han sig åter och han kunde
ej tillbakahålla ett bittert småleende, då han tänkte på den
bestämdhet, hvarmed Godunoff talat om sin bekantskap med
menniskohjertat. Det ser ändå ut, som om Godunoff ej skulle
förmå utgrunda allting, tänkte han. Statens angelägenheter
och tsarens hjertelag känner han till-, han vet på förhand,
hvad Mäljuta skall säga eller hvad den och den opritschniken
skall göra. Men deras känslor, hvilka ej vid allt, hvad de
göra, äro betänkta på sin fördel, de äro höljda i djupaste
mörker för honom. Ovilkorligen kom Serebräny härvid äfven
att erinra sig Maxim, och han tänkte, att hans vapenbroder
skulle hafva förutsagt en helt annan utgång. Han skulle ej
hafva sagt: "Det är ej af kärlek, som hon gift sig med
Morosoff - hon kommer nog att vänta på dig." Nej, han
skulle hafva sagt: "Skynda, broder, skynda, skynda, försumma
ej ett enda ögonblick! Spräng din häst, om det gäller, men
skynda till henne, medan det ännu är tid!"
Yid tanken på Maxim föreföll honom hans ensamma
ställning dubbelt så sorglig, ty han visste, att ingen kunde
hysa ett sådant deltagande för honom, som Maxim, att ingen
kunnat, såsom han, genom sin ömma vänskap fylla luckorna i
hans själ eller förklara en mängd förhållanden, hvilka han
endast obetydligt begrep och ännu ej förstod att tyda, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
