Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
470
"Säg ut: hvad har händt Helena?»
Guhben teg.
^Så säg mig då, hvad som har händt Helena!" upprepade
Serebräny förskräckt.
»Det finnes ingen Helena mer, utan endast en syster
Eudoxia», svarade Mikael sorgset.
Serebräny vacklade och måste stöda sig mot ett träd.
Mikael såg på honom, full af bekymmer, och sade:
»Det kan, tyvärr, ej göras ogjordt - det var tydligen så
Guds vilja. Det ser ut, som om vi ej kommit till verlden under
en lycklig stjerna.»
»Berätta mig allt», sade Serebräny, som något hemtat
sig från sin bedöfning. »Skona mig ej - när blef hon nunna?»
»Då hon fick underrättelsen om Morosoffs afrättning, min
dyre herre, då klostret mottog förteckningen öfver de afrättade,
för hvilkas själar tsaren anbefallde bön - dagen, innan jag
kom dit.»
»Har du sett henne?»
»Ja.»
Serebräny ville säga något mer, men orden dogo bort på
hans läppar.
»Jag såg henne endast några korta ögonblick», gentog
Mikael. »I början ville hon alls icke mottaga mig.»
»Och hvad gaf hon dig i uppdrag att säga mig?» frågade
Serebräny.
»Att du ofta skall bedja för henne.»
»Ingenting vidare?»
»Nej, ingenting vidare.»
»Mikael», fortfor fursten efter en kort stunds tystnad,
»för mig till klostret: jag vill säga henne farväl.»
Gubben skakade på hufvudet och svarade:
»Hvarför skall du återse henne, far lille? Oroa henne
ej mer, hon är nu på sätt och vis ett heligt föremål. Låt
oss i stället göra helt om och marschera raka vägen till
Schisdra.»
»Jag kan ej», sade Serebräny.
Mikael skakade på hufvudet, ledde fram sin ena häst och
sade med en suck:
»Tag denna, ty din är alldeles betäckt med skum.»
Derpå begåfvo de sig under tystnad på väg åt klostret.
Vägen gick igenom en skog. Snart förnummo ryttarna sorlet
af vatten och sågo en liten flod, som banade sig väg genom
vassen, glittra fram mellan löfverket.
»Känner du igen detta ställe, furste?» frågade Mikael sorgset.
Serebräny lyfte upp hufvudet och märkte spår af en
eldsvåda. Här och der var jorden uppbökad-, ruiner af en byggnad
jämnte ett sönderbrutet hjul antydde, att en qvarn måtte ha’
stått här. Mikael fortfor:
»Då opritschnikerna togo trollkarlen tillfånga, förstörde
de äfven hans hydda. De hoppades att finna stora skatter
här, de afgrundsfostren!»
Serebräny kastade en likgiltig blick på ruinerna, och båda
fortsatte sin väg under tystnad. Efter några timmars färd
började vägen ljusna något, mellan träden skimrade en hvit mur
de resande till mötes, och midt på en äng dykte med ens klostret
upp framför dem. Det var ej, i likhet med en mängd andra
kloster, bygdt på en höjd, hvarför man ej genom de smala,
med galler försedda fenstren kunde på en gång öfverskåda
dess vidsträckta ägor. Blicken mötte öfverallt de klostermuren
omgifvande tallarnas nakna stammar och saftlösa grönska.
Trakten var ödslig och dyster; det tycktes vara ett fattigt
kloster. De båda ryttarna stego af och klappade på porten.
Efter några minuters förlopp hörde man en nyckelknippa
rassla.
»Lofvad vare Jesus Christus!» sade Mikael med dämpad ton.
»I all evighet, amen!» tillade systern-portvakterskan, i
det hon öppnade. »Hvad önska ni?»
»Yi önska tala med syster Eudoxia», svarade Mikael
halfhögt, emedan han fruktade att genom ett alltför tydligt
uttalande af namnet å nyo upprifva sin herres ännu färska
sår. »Du känner ju igen mig, mor lilla: jag var här för kort
tid sedan.»
»Nej, herre, jag känner ej igen dig», genmälte systern;
»jag har först i dag på morgonen blifvit portvakterska; förut
var syster Agnes det.»
Och nunnan såg med något ängslig blick på de besökande.
»Det gör ingenting, släpp du bara in oss», fortfor Mikael.
»Anmäl för abbedissan, att furst Nikita Romanovitsch Serebräny
kommit hit.»
Portvakterskan kastade en skygg blick på Serebräny, drog
sig tillbaka och slog dörren plötsligt i lås, och under det
hon hastigt aflägsnade sig, hörde de båda männen henne
mumla:
»Herre, förbarma dig öfver oss - förbarma dig öfver oss!»
»Hvad betyder detta?» sade väpnaren. »Hvarför är hon
i så stor ångest för min herre?»
Han kastade en sidoblick på fursten och begrep, att dennes
neddammade rustning, hans af grenarna sönderslitna kläder och
upprörda anletsdrag måste hafva förskräckt nunnan. I sjelfva
verket hade också Nikitas drag undergått en sådan förvandling,
att sjelfve Mikael ej skulle ha’ känt igen honom, om de ej
kommit hit i sällskap. Efter några minuter hördes åter
port-vakterskans steg, och hon talade med darrande stämma:
»Vredgas ej på oss, herrar; abbedissan kan ej mottaga
er nu. Kom i stället tillbaka i morgon bittida efter messan.»
»Jag kan ej vänta», utbrast Serebräny och sparkade
dervid till porten så häftigt, att den flög upp, hvarpå de båda
främlingarna stego in på gården. Framför dem stod abbedissan,
som nästan var lika blek, som fursten sjelf, och med bäfvande
stämma sade:
»I Christi, vår återlösares, namn, gå ej längre! Jag vet,
hvarför du kommer, men Herren Gud straffar syndaren, och
det oskyldigt utgjutna blodet skall komma öfver hans hufvud.»
»Ärevördiga moder», svarade Serebräny, som ej kunde
begripa hennes förfäran, men var alltför upprörd att förundra
sig öfver något, »ärevördiga moder, låt mig tala meti syster
Eudoxia. Låt mig träffa henne blott ett ögonblick, ty jag
kommer, för att säga henne farväl.»
»För att säga henne farväl?» upprepade abbedissan. »Vill
du verkligen endast säga henne farväl?»
»Ja, ärevördiga moder, låt mig säga henne farväl, så skall
jag testamentera hela min förmögenhet åt ditt kloster.»
Abbedissan såg misstroget på honom och invände:
»Du har våldsamt inträngt här, du kallar dig furste -
Gud vet, hvem du är och i hvilken afsigt du kommer. Jag
vet, att opritschnikerna för närvarande hemsöka klostren och
döda de för kort tid sedan i Moskva afrättade, rättfärdiga
männens hustrur och döttrar. Syster Eudoxia är enka efter en
afrättad bojar.»
»Jag är ingen opritschnik», svarade Serebräny, »jag skulle
hafva gifvit mitt lif för bojaren Morosoff. För mig till
bojar-injan, ärevördiga moder!»
I Serebränys drag lästes uppriktighet och frimodighet.
Abbedissan lugnade sig, såg på honom med en blick, full af
deltagande, och sade:
»Jag har betett mig ohöfligt mot dig, men, lofvad vare
vår herre och hans obefläckade moder, jag ser nu, att jag har
bedragit mig och att du verkligen ej är någon opritschnik.
Portvakterskan förskräckte mig, och jag sökte endast vinna
tid, för att gömma syster Eudoxia. Det är nu svåra tider,
herre, och till och med i Guds hus finns ingen säker tillflykt
för dem, som fallit i onåd hos tsaren. Men, Gud vare lof, jag
har misstagit mig! Om du är en vän eller anförvandt till
Morosoff, så skall jag föra dig till Eudoxia. Följ mig, bojar,
hennes cell är i trädgården.»
Abbedissan ledsagade Serebräny genom trädgården till en
ensam cell, som var omgifven af getört och vilda rosenbuskar.
På en bänk vid cellens ingång satt Helena beslöjad och i svart
klädning. Den nedgående solens strålar föllo snedt igenom
de täta lönnarna och förgyllde de redan gulnade bladen öfver
hennes hufvud. Sommaren nalkades sitt slut, de sista
blommorna på de vilda rosenbuskarna föllo redan af och den
ensligas svarta klädning var alldeles öfversållad med rödletta
blad. Med sorgsna blickar såg Helena på de gula lönnbladens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
