Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Californialbild. Minnen från 1850-talet. - De små. (Sann händelse.) Poem av F. Tammelin. - Det naturhistoriska riksmuseets däggdjursafdelning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mottaga den ankommande fruntimmerspersonalen och, v
om möjligt, vid landgången kunna eröfra sig en tillkommande
ledsagarinna för lifvet. Naturligtvis var det blott ett ringa
antal, som deri lyckades, ty ehuru denna "lefvande vara",
för att tala ortens språk, var den begärligaste och dyrbaraste,
var den dock den minst importerade. Julaftonen 1857
afseglade jag med den blågula flaggan från San Francisco
till Peru, medförande öfver hundra resande - de flesta före
detta guldgräfvare, hvilka i Californiens guldminor förskaffat
sig oberoende. Såsom bevis på, hvilken blandning af
nationaliteter vid den tiden förekom i dessa trakter af jorden,
antecknas, att de hundrafemtioåtta menniskorna om bord bestodo
af svenskar, ryssar, nordamerikaner, mexikaner, tyskar, fransmän,
irländare, engelsmän, italienare, spaniorer och portugiser.
O. A. Carlstén.
De små.
(Sann händelse.)
"rifva sig till drifva hopar, tornar sig till fjällar höga,
^ Alla stigar, små och stora, uti ett de sammansnöga,
Bonden dröjer gerna hemma under qvällen mörk och bister,
Törs ej titta utom knuten, att han icke andan mister.
Skydde Gud en hvar, som denna afton måste ute vara!
Intet vänligt ljus från ofvan skall hans skumma stig förklara,
Skuggan växer till allt mera och så villande är leden,
Vargen, tjutande af smärta, irrar tveksam öfver heden.
Stormens vilde ande rasar utan hejd och utan skoning,
När och fjärran fåfängt skådas något spår af men’skoboning,
Då i qvällens sena timme tvänne gossar, ännu späda,
Nedanföre brinkens krökning varsamt öfver ängen träda.
Deras slitna, rifna kläder knappast dem till hälften skyla,
Utan tak och, bröd de vandrat dagen om i denna kyla,
Sända ut att bistånd tigga för en sjuk och fattig moder,
Visade på dörr’n dock ständigt, fast de gråtit tårefloder.
Nioårig är den ene och den andre täljt af vårar
Sju allenast, och de arma dock«med hårda ord man sårar,
Tvänne långa mil de vandrat, stridande mot köklen, nöden,
Nu likväl de hunnit tröttna, se sin räddning blott - i döden.
De på drifvan ned sig sätta, hållande hvarann i handen,
Blicka, vädjande till höjden, sorgsna upp mot himlaranden,
Barnens bön, som tidigt re’n de af en älskad mor fått lära,
Stammas fram från bleka läppar, flyr till Gud på vingar skära.
"Fader vår!" för sista gången bedja de med knäppta händer,
Fast de frusna lemmar skälfva, bönen dem sin lindring sänder,
Midt i dödens mörka skymning skuggorna allt mer sig fjärma,
Och förunderligt till hjertat sprider sig en himmelsk värma.
Men’skors hårdhet, vinterqvällens ödslighet de arma glömma,
Och de slumra, slumra roligt och i sömnen ljuft de drömma:
För de ungas tjusta blickar nu en evig sommar hägrar
Och en fridlyst verld, der ingen barnens sälla fröjd dem vägrar.
Och i sömnen mildt en ängel för dem ofvan tidens gränser
Dit, der jords och himlars Herre i all ljusets fullhet glänser,
Och vid helga harpors samklang der de sjunka i Hans armar,
Slutna mot det Fadershjerta, hvilket evigt sig förbarmar.
Men när nattens mörker skingrats och den nästa dag är inne>
Skådas de förfrusna arma med ett sorgbetungadt sinne,
Tårar rinna, tårar strömma, ack! för sent att nu dem båta-
Du, som kallt dem bistånd vägrat, säg, kan du dig sjelf förlåta?
F. Tammelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
