- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
498

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Californialbild. Minnen från 1850-talet. - De små. (Sann händelse.) Poem av F. Tammelin. - Det naturhistoriska riksmuseets däggdjursafdelning.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



och mottaga den ankommande fruntimmerspersonalen och, v
om möjligt, vid landgången kunna eröfra sig en tillkommande
ledsagarinna för lifvet. Naturligtvis var det blott ett ringa
antal, som deri lyckades, ty ehuru denna "lefvande vara",
för att tala ortens språk, var den begärligaste och dyrbaraste,
var den dock den minst importerade. Julaftonen 1857
afseglade jag med den blågula flaggan från San Francisco

till Peru, medförande öfver hundra resande - de flesta före
detta guldgräfvare, hvilka i Californiens guldminor förskaffat
sig oberoende. Såsom bevis på, hvilken blandning af
nationaliteter vid den tiden förekom i dessa trakter af jorden,
antecknas, att de hundrafemtioåtta menniskorna om bord bestodo
af svenskar, ryssar, nordamerikaner, mexikaner, tyskar, fransmän,
irländare, engelsmän, italienare, spaniorer och portugiser.

O. A. Carlstén.

De små.
(Sann händelse.)

"rifva sig till drifva hopar, tornar sig till fjällar höga,
^ Alla stigar, små och stora, uti ett de sammansnöga,
Bonden dröjer gerna hemma under qvällen mörk och bister,
Törs ej titta utom knuten, att han icke andan mister.

Skydde Gud en hvar, som denna afton måste ute vara!
Intet vänligt ljus från ofvan skall hans skumma stig förklara,
Skuggan växer till allt mera och så villande är leden,
Vargen, tjutande af smärta, irrar tveksam öfver heden.

Stormens vilde ande rasar utan hejd och utan skoning,
När och fjärran fåfängt skådas något spår af men’skoboning,
Då i qvällens sena timme tvänne gossar, ännu späda,
Nedanföre brinkens krökning varsamt öfver ängen träda.

Deras slitna, rifna kläder knappast dem till hälften skyla,
Utan tak och, bröd de vandrat dagen om i denna kyla,
Sända ut att bistånd tigga för en sjuk och fattig moder,
Visade på dörr’n dock ständigt, fast de gråtit tårefloder.

Nioårig är den ene och den andre täljt af vårar
Sju allenast, och de arma dock«med hårda ord man sårar,
Tvänne långa mil de vandrat, stridande mot köklen, nöden,
Nu likväl de hunnit tröttna, se sin räddning blott - i döden.

De på drifvan ned sig sätta, hållande hvarann i handen,
Blicka, vädjande till höjden, sorgsna upp mot himlaranden,
Barnens bön, som tidigt re’n de af en älskad mor fått lära,
Stammas fram från bleka läppar, flyr till Gud på vingar skära.

"Fader vår!" för sista gången bedja de med knäppta händer,
Fast de frusna lemmar skälfva, bönen dem sin lindring sänder,
Midt i dödens mörka skymning skuggorna allt mer sig fjärma,
Och förunderligt till hjertat sprider sig en himmelsk värma.

Men’skors hårdhet, vinterqvällens ödslighet de arma glömma,
Och de slumra, slumra roligt och i sömnen ljuft de drömma:
För de ungas tjusta blickar nu en evig sommar hägrar
Och en fridlyst verld, der ingen barnens sälla fröjd dem vägrar.

Och i sömnen mildt en ängel för dem ofvan tidens gränser
Dit, der jords och himlars Herre i all ljusets fullhet glänser,
Och vid helga harpors samklang der de sjunka i Hans armar,
Slutna mot det Fadershjerta, hvilket evigt sig förbarmar.

Men när nattens mörker skingrats och den nästa dag är inne>
Skådas de förfrusna arma med ett sorgbetungadt sinne,
Tårar rinna, tårar strömma, ack! för sent att nu dem båta-
Du, som kallt dem bistånd vägrat, säg, kan du dig sjelf förlåta?

F. Tammelin.

*



Det naturhistoriska riksmuseets däggdjursafdelning.

är man från Adolf Fredriks plan inträdt, i
Vetenskapsakademiens hus och en trappa upp hunnit midten af
korridoren, har man till venster ingången till den säl,
som för närvarande hyser det naturhistoriska riksmuseets
samling af uppstoppade däggdjur. Sedan vi passerat ett med
kolossala arter af slägtet Cetacea (hvaldjur) garneradt galleri,
mötas vi, omedelbart efter inträdet i de »varmblodigas" sal,
af en kunglig hvalross, hvars alla omgifvande hofdamer höra
till den adliga slägten Phoca (salar) och hvars uppvaktande
kammarherrar äro friherrar af Isbjörn. Bakom dessa
för-nämiteter finna vi hans höghets hofstall, hvilket, hvad
arternas antal vidkommer, har en uppsättning vida ståtligare än
någon monarks. Utom de vanliga lastdragarna, hästen,
åsnan och kamelen, förekomma här tapiren och zebran,
renar från Lappland och Spetsbergen, gemsbockar och
antiloper, noshörnings- och flodhästungar, och öfver hela denna
skara, liksom de högsta väktarna öfver lagarnas efterlefnad,
hvilka böra se allt, höja sig dominerande ett par giraffers
väldiga halsar. Vår litenhet är vid betraktandet af dessa
högdjur färdig att försträcka sina nacksenor.

Till denna grupp, som intager salens midt, sluter sig
på ömse sidor ett helt menageri af vilda bestar. Lejon och
tigrar blicka med grymma, glasartade blickar på oss: det är
blod som fattas dem! Apornas talrika skaror synas lura på
tillfälle att rycka oss i rockskörtet eller pröfva vår
hufvudbonad, och man kan ej värja sig för känslan, att den oss
närmast stående länken i den långa kedja, som har sin
början i urcellen, är besvärad af tankar. Längre bort mötas
vi af mårdarnas smidiga och bältornas klumpiga gestalter:
vi träffa ju också i lifvet oupphörligt kontraster! Men hvad

är detta? Med stora, gulringade ögon stirrar en stor
slagta-rehund på oss. Halsbandet med låset hänger ännu om hans
hals, och vi känna oss färdiga att börja knäppa med
fingrarna eller hvissla, för att förekomma ett hugg i benet. Och
hvilken rad af små "prissar" sluter sig ej till den förskräcklige!
Månne ej den der lilla, äkta silkespudeln, som knappt är
större än ett nystan, i lifstiden haft sitt hufvudqvarter på
frasande sidenklädningar och matats med bakelser och socker?
Huru som hälst, det är en lycka för dig, din lille
krabb-saltare, att du, liksom den store krabaten derborta och hela
omgifningen dessutom, är ^alldeles rysligt död", eljest finge
du säkert på huden. "Slägt och vänner äro värst!"

Vi lemna skildringen af de många öfriga intressanta
djurarter, här finnas, derhän, uppmanande hvar och en, som
något intresserar sig för den djurverld, hvilken lefver och rör
sig omkring honom, att här i egen person taga notis om de
rika skatter, museet bevarar.

Den idealiserade bild af ofvan skildrade
däggdjursafdelning, konstnären å föregående sida framställer, är ett värdigt
motstycke till den afbildning af en annan afdelning i samma
sals bortre ände, hvilken han gaf läsarna af 1873 års årgång. Då
var det "en vandring bland skeletter", till hvilken läsaren
inbjöds, nu är det till en vistelse bland djur, som förekomma oss
lefvande. Båda bilderna äro* för den kunskapsgirige lika
intressanta, båda visa honom, huru allt inom den högre
djurverlden, liksom i den lägre, i det stora som i det lilla, är
för sitt ändamål väl inrättadt, Allt i naturen tvingar
menniskan fördenskull att beundra och tillbedja en makt, som
har så öfvervinneliga medel i sin hand och som låter dem
framträda för hennes öga på ett så ojämnförligt sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free