Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre tuppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre tuppar.
Att två tuppar icke kunna sämjas på samma hög, är
en så gammal iakttagelse, att den, som bekant,
öfvergått till ordspråk. Det är väl också på grund af
denna kännedom, som t upp fäktningarnas »ädla» sport
uppkommit. Men lika vidrig som en dylik tväkamp af
»hop-tussade» tuppar måste ställa sig för djurvännen, lika intressant
kan det vara att åse en frivilligt ingången strid emellan dessa
modiga fåglar, hälst det i senare fallet aldrig slutar med den
svagare partens död.
Jag har många gånger sett tuppar af olika storlek och
styrka slåss med ursinnig ifver, men då den ene känt sig
underlägsen, har han en stund med en turks tålamod tagit
emot den andras välfägnad af stryk, och så lomat af under
en lada eller dylikt, för att »skämmas ut», som det heter
på skolspråket. Dagen derpå har han dock känt sig stark nog
att upptaga striden igen - modet må ingen betvifla hos en
tupp - och så drabba andarna åter samman.
»Det kommer väl den dag, då också den fattige får fri
rätt», måtte den underlägsne ungtuppen tänka med gummorna,
då de klaga öfver att kaffet stiger, och så vidt vi kunnat
erfara, får han förr rätt, än gummorna. Ty hans motståndare
i granngården, af hvilken han med rätt eller orätt fått så
mycket på pelsen, blir en vacker dag gammal och stelbent,
just då den forne ungtuppen står på middagshöjden af styrka
och då hämndbegäret nått sin kulminationspunkt. Ye då den
gamle argbiggen! Jag vet väl icke, huru långt en tupps minne
sträcker sig, men minnes den gamle, huru öfvermodigt och
fullkomligt hänsynslöst han sjelf farit fram, så måste han
ovilkorligen efter hvarje afbasning, han nu sjelf nödgas
undergå, i ensliga stunder kackla något om Nemesis...
Men det var nu egentligen icke här afsigten att inlåta
mig på några allmänna reflexioner i detta ämne, utan fast
hällre omtala en tuppfäktning, som jag för många år sedan
åsåg i Ytterhogdals socken i Herjeådalen och som var så
karaktäristisk, att den icke kunnat gå ur mitt minne.
Jag satt just en sommarafton på förstugubron och
sprakade med gästgifvaren, då en stor tupp, tillhörig hans granne,
kom flaxande upp på gärdesgården och lät höra ett väldigt
och utmanande »kukeliku».
»Nu ska’ herrn få se på någe’ roligt», upplyste den
välvillige gästgifvaren; »här blir i rappet tuppkalabalik. Det
blir vår tupp, hvilken bara är en spoling, som kommer att få
stryk, men det är han så van vid och det kan för resten
vara lagom åt’en, eftersom han aldrig vill hålla sig i skinnet.»
Jag såg mig om, men kunde icke upptäcka gårdens höns
ined deras unge sultan.
»Dom är på bakgården nu», upplyste gästgifvaren, »men
det börjas ändå snart, var säker på det.»
I detta ögonblick hoppade stortuppen ned från sin
upphöjda plats och kom rännande fram på gårdsplanen. Han
tycktes hafva valt detta fria ställe, för att gårdsfolket och
de resande så mycket bättre skulle kunna åskåda striden
och bevittna hans, triumf.
»Kukeliku!» ljöd det å nyo. Det hördes godt, att det
var allvar i melodien. Om en kort stund kommo gårdens
höns framtrippande, blygsamt, men ändå finurligt. Den
främmande stortuppen sällade sig genast till dem, kråmade sig
och begynte att stridslystet sparka i sanden.
Men gårdens egen tupp han syntes ännu icke till.
»Han ligger under tröskladan och drar ihop ilskan»
förklarade gästgifvaren, som kände herrskapet i grund och
botten. »Men han kommer snart framsättande, och då börjas det »
Stortuppen slog med vingarna, vred öfvermodigt på
hufvudet och var uppenbarligen otålig öfver dröjsmålet med
fiendens anryckande.
Hemtuppen hade emellertid stått under tröskladan och
»dragit ihop ilskan». Nu stod han icke längre ut med att
åse, huru den främmande inkräktaren enväldigt huserade i
hans harem, utan kom med vild fart rännande fram till anfall.
Det var en väldig strid, som nu uppstod. Ungtuppen
fick stryk, ohyggligt med stryk, dun och fjädrar rykte omkring
honom, men gifva sig, det ville han icke. Hade hönorna
varit borta, så hade han kanske strukit flagg, men nu
förbjöd honom hedern att kapitulera.
Den vilda striden hade fortgått en stund, men då jag
fruktade, att hemtuppen skulle till slut få släppa till sitt
unga lif, bad jag. gästgifvaren skilja de kämpande åt. Han
gjorde så, fick stortuppen om halsen, bar honom så uppför
stegen till tvåvaningsbyggningen och släppte honom der på taket.
Den främmande vildbasaren tycktes icke alls förlägen
öfver denna ovanliga upphöjelse, utan klef raskt och säkert
upp till takkammen, hvarifrån han snart lät höra ett
segerrikt »kukeliku-u-u-u-u!»
Detta var dock mera, än ungtuppen kunde smälta. Men
hvad skulle han väl göra? Plötsligt kom dock hjälpen »som
från skyn», som det heter i Gluntarna. Grannen till venster
hade också en tupp, och denna hade framlockats af
stridslarmet. Han stod nu vid porten och tycktes fundera på,
hvad som från hans sida vore att göra.
Ungtuppen såg honom och, anande i denne tertius
inter-veniens en bundsförvandt, började modigt hoppa på stegen,
pinne för pinne upp mot taket, der fienden tagit eller rättare
fått plats. Det låter otroligt, men är verkligen sannt, att
kamraten följde exemplet, tydligen besjälad af samme tanke
som hustuppen.
Uppkommen på taket anföllo bundsförvandterna ursinnigt
våldsverkaren. Denne försvarade sig modigt, men
stridsplatsen på det sluttande spåntaket var ej rätt lämplig för
honom, och hur det var, kom han snart daskande ned på
gården, der han blef en lång stund liggande som liflös. Nu
var det segrarna pä taket, som höjde jublande kukelikuu-u-u!
Men detta jubelskri tycktes hafva förargat den slagne
hjelten och åter väckt hans domnade lifsandar till
verksamhet. Han steg upp, såg sig omkring och försökte än en
gång att se stolt ut. Men åtminstone för gästgifvårens och
mina ögon misslyckades han fullkomligt.
Derpå tog han till benen och gnodde allt hvad tyglarna
höllo mot hemmet, denna gång väljande landsvägen i stället
för den hittills vanliga öfver åkern och gärdesgården, från
hvilken senare han plägade uppsända det första stridsropet,
då han anryckte.o De båda andra tupparna måste hemtas
ned från taket. Åter i fred på gården, skildes de snart och
den allierade gick stolt och långsamt hem till sitt.
Något sådant, som det nyss passerade, hade icke förut
iakttagits på gästgifvaregården eller att en starkare tupp
hjälpt den svagare i striden med en öfverlägsen fiende, och icke
häller förf. har någonstädes märkt det, men väl motsattsen.
»Nu kommer väl aldrig storsultan hit mer», mente jag,
»sedan han blifvit så grundligt tuktad.»
»Jo, säkert gör han så», .skrattade gästgifvaren. »Yi
ha* förut flera gånger tagit honom på bar gerning, doppat
honom i kallt vatten, ja, gifvit honom stryk och derefter burit
honom hem, men lika fullt har han ändå varit här dagen
derpå, lika morsk som någonsin och å nyo utmanat vår
lilltupp till strid.»
Gästgifvarens förmodan slog till punkt och piicka in.
När jag dagen derpå stod i begrepp att stiga upp i
skjutskärran, för att fara mina färde, fick jag till min verkliga
öfverraskning höra storsultans fräcka galande på
gärdes-gården. Jag stannade derför en stund för att få se, om
granntuppen åter skulle komma som en räddande engel, men
denna gång uteblef han, liksom också sedermera, efter hvad
jag sport. Deremot löpte de gamla antagonisterna snart
ihop på sitt vanliga, vanvettiga sätt och med vanlig utgång.
När jag körde ut genom porten, vände jag mig om och såg
då, huru den fryntlige och fredsälskande gästgifvaren var
sysselsatt med att gång på gång doppa den hetlefrade
stortuppen i vattentunnan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
