Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Slut från sid. 472.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
506
att de uppgifvit åtskilliga fästningar åt fienden - och detta,
ehuru Batory sjelf beundrat deras mod.
Ivan, som sålunda förlorade den ena provinsen efter den
andra, på alla håll ansattes af fiender och dessutom såg rikets
inre förfall för sina ögon, kände sin stolthet djupt kränkt,
och hans inre förbittring afspeglade sig i hans sätt och hela
hans yttre. Han blef vårdslös i sin hållning, ja, till och med i
sin klädsel. Hans resliga gestalt krökte sig, ögonen blefvo
skumma, hakan hängde, som på en gammal gubbe, och det
var endast i främlingars närvaro, som han lade band på sig,
för att åter synas vara den, han fordom varit. Då rätade
han stolt på sig och såg misstänksamt på sin omgifning för
att utröna, om någon märkt hans kroppsliga och andliga
förfall. Vid dylika tillfällen var han ännu förskräckligare, än
i sin fulla krafts dagar. Aldrig hade Moskva left under
en så djup beklämning och i sådan ångest.
Under denna sorgliga tid kom från den fjärran östern
en oväntad underrättelse, som åter väckte hoppet till lif
i klenmodiga hjertan och vände den allmänna sorgen i glädje.
Till Moskva kommo från Kärnas fjärran stränder de
berömda handelsmännen Strogonoff, anförvandter till den
köpman, som botat Godunoff. De hade af tsaren fått de obebodda
områdena i provinsen Perm och lefde der, som sjelfrådiga
herrar, oberoende af ståthållaren i Perm. De hade fått
rättighet att hafva egen förvaltning och egna trupper mot vilkor,
att de skulle försvara gränsen mot Sibiriens vilda folkslag,
hvilka för kort tid sedan blifvit skattskyldiga under Ryssland,
men visat sig föga pålitliga. Då köpmännen Strogonoff i sina
träfästen oroades af khanen Kutschum, beslöto de att gå öfver
Ural och angripa fienden inom hans eget område. För att
tillförsäkra detta företag en lycklig utgång, vände de sig till
några röfvareanförare, hvilka på den tiden gjorde Volgas och
Dons stränder osäkra. Hufvudanförarna voro Jermak
Timofe-jeff och Ivan Koltso, af hvilka den sist nämnde redan förut en
gång varit dömd till döden, men förstått att på ett underbart
sätt befria sig ur fängelset.
Då Jermak och Koltso från köpmännen Strogonoff
mottagit en af skänker åtföljd uppmaning att deltaga i nyss
antydda ärorika företag, slöto de förbund med två andra atamaner,
hopsamlade på Volgas stränder en stor skara frivilliga och
lydde Strogonoffs upprop. Fyrtio skutor lastades med vapen
och lifsmedel af alla slag, och sedan den lilla hären åhört
messan, inskeppade den sig på Tschussovafloden under Jermaks
befäl och seglade under glädtig sång till Urals vilda
bergstrakter, öfverallt slående de fiendtliga folkslagen och släpande
sina skutor öfver från den ena floden till den andra. Så
framträngde äfventyrarna ända till Irtisch, der de besegrade
Sibiriens öfverste furste Manetkul och togo honom till fånga
samt bemäktigade sig staden Sibiria, som var belägen på
Irtischflodens höga, branta stränder. Jermak, som ej nöjde
sig med denna framgång, trängde allt längre och längre fram,
eröfrade hela landet till Obi och tvang de besegrade folkslagen
att på hans blodiga svärd aflägga trohetsed åt Ivan Vassiljevitsch,
alla ryssars sjelfherrskare.
Först sedan detta var gjordt, gaf han köpmännen
Strogonoff underrättelse om sina lyckliga bragder, men skickade
samtidigt sin älsklingsataman Koltso till Moskva, för att i
öfver-befälhafvarens namn hylla tsaren och lägga ett nytt konungarike
till hans fötter. Herrarna Strogonoff skyndade att meddela
tsaren denna glada underrättelse, och kort tid derefter anlände
äfven Jermaks budskap. Stor var glädjen bland Moskvas
invånare. Té deum sjöngs i alla kyrkor, och liksom vid
påskhögtiden ringdes i alla klockor. Sedan tsaren gifvit herrarna
Strogonoff &in tacksamhet och glädje till känna, bestämde
han en dag, då han ämnade högtidligen mottaga Jermaks
sändebud.
I Kremls stora sal satt Ivan Vassiljevitsch på thronen i
all sin storfurstliga prakt. På hufvudet bar han Monomachs
barett och var iklädd en med helgonbilder och dyrbara
ädelstenar smyckad gyldene mantel. Till höger om honom stod
tsarevitsch Feodor, till venster Boris Godunoff. Kring thronen
och vid dörrarna stod lifvakten, klädd i silfverbrämade kaftaner
af hvit sammet och med konstfullt arbetade stridsyxor på
axlarna. Hela salen var full af furstar och bojarer.
Plötsligt af brötos hoftnännens hviskningar af hornstötar
och klockors klang. Beledsagade af sex hoffunktionärer trädde
Jermaks sändebud in i salen i sällskap med Maxim, Nikita
och Semen Strogonoff. Derefter kommo tjenare, hvilka buro
dyrbara pelsverk, sällsamt formade vaser och fullkomligt okända
vapen. Ivan Koltso, som stod i spetsen för beskickningen, var
en man af ungefår femtio års ålder, medelstor, med kraftiga,
breda skuldror, lifliga, genomträngande ögon och kort, svart
skägg, som dock redan här och der börjat skifta i grått.
"Upphöjde tsar», utlät han sig, i det han närmade sig
thronens trappa, "din ataman Jermak Timofejeff har gemensamt
med kosackerna från Volga, hvilka voro dömda till döden men
blefvo benådade, sökt godtgöra sina forna förbrytelser och lägger
i dag ett nytt konungarike för dina fötter. Må du till rikena
Kasan och Astrakan, hvilka du, store tsar, eröfrat, ytterligare
lägga konungariket Sibirien för alla tider, Gud låter verlden
äga bestånd!"
Efter detta tal knäböjde herrarna Strogonoff och deras
följeslagare och berörde golfvet med pannan.
"Stå upp, mina tappra tjenare!" sade Ivan. "Den, som
erinrar om det förflutna, skall mista ett öga. Min förra onåd
förbytes i nåd. Närma dig, Ivan Koltso!"
Med dessa ord räckte tsaren honom sin band. Koltso
steg upp, och för att ej nödgas stiga på thronens scharlakansröda
matta, kastade han ned sin fårskinn smössa, satte foten derpå,
lutade sig djupt ned och vidrörde tsarens hand med sina läppar.
Ivan omfamnade honom, kysste honom på pannan och sade,
med ögonen upplyfta mot himmelen:
v Jag tackar den allraheligaste treenigheten, ty som jag
ser, bar jag den allsmäktiga försynen på min sida. På samma
tid, som jag är omringad af talrika fiender och till och med
måste kämpa med mina anhöriga, låter den barmhertig e Guden
mig triumfera öfver hedningarna och tillåter mig att på ärorikt
sätt utvidga mitt rike."
Derpå kastade han en triumferande blick på bojarerna
och tillade med hotande min:
"Om Gud är med oss, förmår ingen något emot oss. Den
der hafver öron att höra, han höre!"
Men i samma ögonblick insåg han, att det ej var
tillbörligt att genom något missljud störa den allmänna glädjen,
hvarför han vände sig till Koltso och i välvillig ton yttrade:
"Hvad tycker du om Moskva? Har du någonsin sett så
ståtliga palats och så praktfulla kyrkor? Men kanske det ej
är första gången, som du befinner dig här?"
På Koltsos läppar visade sig ett till hälften blygsamt,
till hälften illparigt leende, och de snöhvita tänderna tycktes
nästan upplysa hans bruna ansigte, då han med en ödmjuk
axelryckning svarade:
"Hvar skulle vi fattiga stackare få se sådana under? Ej
en gång i drömmen, hafva vi sett sådana konstverk, ty vi
lefva, .som bönder, vid Volga och känna Moskva endast genom
hörsagor; sjelfva hafva vi aldrig varit här förr."
"Stanna då här någon tid hos oss", sade Ivan vänligt;
du skall komma att må godt här. Hvad angår Jermaks bref,
hafva vi redan läst det och befallt furst Volkovski och Ivan
Glukoff att med femhundra krigare komma honom till hjälp."
"Vi tacka dig hjertligen", svarade Koltso med en djup
bugning, "men är ej detta antal för litet, store tsar?»
Ivan, som förvånades öfver Koltsos djerfhet, kastade en
sträng blick på honom och sade:
"Du är ganska snabb med din tunga! Fordrar du kanske,
att jag i egen person skall komma er till hjälp? Inbillar du
dig, att jag ingenting annat har, än ert Sibirien, att sörja för?
Jag behöfver äfven mitt folk mot tatarerna och lithauerna.
Atnöj dig derför med, hvad jag gifver dig, och i öfrigt må du
på hemvägen samla upp så många frivilliga, du vill, ty det
finnes för närvarande fullt upp med sysslolöst folk i Ryssland,
och det är mycket bättre, att de draga bort och eröfra nya
länder, än att de tillbringa sin tid i lättja och oupphörligt
tigga allmosor af mig. Äfven har jag skrifvit till erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
