Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Slut från sid. 472.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
507
i Vologda, att han skall skicka er tio poper, hvilka skola läsa
messan och förrätta andra religiösa handlingar.»
"Äfven härför tacka vi din kejserliga nåd», svarade Koltso
med en ny underdånig bugning. »Poperna äro mycket bra
att ha’-, men skulle du inte vara villig att dessutom gifva oss
så mycket vapen, som möjligt, i all synnerhet krut?»
»Det skall ej komma att fattas er, ty Yolkovski har redan
fått våra befallningar i detta hänseende.»
»Äfven våra kläder äro ganska medtagna», anmärkte
Koltso med ett inställsamt leende och höjde på axlarna,
»Det tror jag nog, men ha’ ni då ingen att utplundra
på de sibiriska landsvägarna?» genmälte Ivan, missnöjd med
atamanens fordringar. »Jag finner, att du ej har bortglömt
något af era behof, men vårt svaga förstånd har redan tagit
äfven detta i öfvervägande. Köpmännen Strogonoff skola förse
er med tyg till kläder. För befäl och menige man har jag
fastställt sold; och på det att icke häller du, herr rådgifvare,
skall lida brist på något, skänker jag dig en pels ur mitt
eget förråd.»
På en vink af tsaren inburo två stolniker en dyrbar,
guldbrämad pels och drogo den på Koltso.
»Jag märker, att din tunga är ganska skarp», fortfor
Ivan, »men hur är det med ditt svärd - är det lika
skarpt?»
»Det var alldeles icke dåligt, tsar, men nu har det blifvit
slött på sibiriernas hufvud.»
»Så välj dig då i min vapensal det yppersta svärd, du
finner der-, se dig väl om och tag det, som bäst behagar dig.
Men den uppmaningen tror jag inte behöfs.»
Atamanens ögon strålade af glädje och han utbrast:
»Store tsar, af alla dina ynnestbevis är detta det största.
Det vore synd att låta bedja sig, när det är fråga -om en sådan
skänk. Jag lofvar att taga det yppersta af dina svärd. Men»,
tillade han efter en kort stunds betänkande, »om du är nog
nådig att skänka mig ditt bästa svärd, så tillåt mig att äfven
lemna Jermak ett i ditt namn.»
»Bekymra dig ej för hans skull - jag har likaledes
tänkt på honom. Men om du fruktar, att jag kunde glömma
bort att skicka honom ett, så välj två svärd, det ena åt dig,
det andra åt Jermak.»
»Gud skänke dig ett långt lif, tsar!» utropade Koltso
hänryckt. »Med dessa båda svärd skola vi troget tjena dig.»
»Men det är inte nog med bara svärden», fortfor Ivan.
»Ni behöfva också goda rustningar. För dig skall jag nog
veta att leta upp en passande, men då Jermak inte är här
tillstädes, så kunde jag lätt bedraga mig, hvad honom angår.
Af hvad storlek är han?»
»Han är ungefär af min storlek, endast något axelbredare.
Han är nästan lik den här kamraten», sade Koltso, och pekade
på en af sina följeslagare, hvilken nyss framburit och nedlaggt
på golfvet en stor mängd vapen och nu ställt sig med öppen
mun bakom denna vapenhög för att med förvåning gapa på
den thronen omgifvande lifvaktens kostymer. Han hade till och
med försökt öppna ett halfhögt samtal med en af lif drabanterna,
för att erfara, om de alla voro tsarens söner. Men hofmännen
hade sett på honom med så Bister blick, att han ej vågade
upprepa sin fråga.
»Låt hemta den stora rustningen - den med örnen,
som hänger på hedersplatsen», befallde tsaren. »Vi skola
pröfva den på denne jättelike kamrat.»
Snart inbars en tung pansarskjorta af järn med ett
silfver-nät om halsen äfvensom med ärmar och skört samt en
dubbelörn på bröstet och ryggen. Det var en särdeles konstrikt
förfärdigad rustning, som bland de närvarande framkallade ett
sorl af beundran.
»Drag på dig denna, du tölp!» sade tsaren.
Mannen ville lyda, men huru mycket han än ansträngde
sig, lyckades han ej tränga sig in i den: hans armar kommo
ej längre än halfvägs i pansarskjortans ärmar. Yid denna
anblick väcktes ett längesedan förgätet minne till lif i tsarens själ.
»Nog», sade Koltso, som uppmärksamt gifvit akt på jättens
ansträngningar; »nog din tölp, du skulle kunna rifva sönder
tsarens pansarskjorta,» Vänd till Ivan fortfor han: »Denna
rustning är utmärkt och kommer att passa en jätte, som Jermak,
mycket bra. Om den här kamraten inte kan taga den på
sig, så kommer det sig deraf, att han har för stora näfvar.
Maken till näfvar har ingen - i det fallet står han
ensam.»
»Godt, låt mig se på dina näfvar», sade Ivan, som nyfiket
betraktade jätten.
Tölpen såg obeslutsamt på tsaren, liksom om han ej förstått
uppmaningen.
»Hör du inte, ditt dumhufvud?» sade Koltso. »Visa hans
kejserliga nåd dina näfvar!»
»Ja, men bara han inte låter hugga af mig hufvudet
sedan!» invände tölpen långsamt, och på hans dumma ansigte
visade sig ett uttryck af fruktan.
Tsaren började skratta, och hofmännen hade all möda att
ej instämma i löjet.
»Ditt dumhufvud!)» utbrast Koltso förargad. »Till
dumhufvud är du född och som dumhufvud kommer du att dö.»
Sedan han derpå befriat honom från rustningen, förde
han honom fram till thronens trappsteg och visade hans ofantliga
hand, som ej liknade en mensklig kroppsdel, utan en björnram.
Samtidigt yttrade Koltso:
»Haf öfverseende med hans enfald, upphöjde tsar! I sitt
tal är han dum, men i sina handlingar en hurtig kämpe. Det
var han, som tog tsarevitsch Mametkul till fånga.»
»Nå, hvad heter du?» frågade Ivan, som allt
uppmärksammare betraktade Koltsos följeslagare.
»Åh, jag heter Mitka, jag», svarade denne trohjertadt.
»Det är han!» utropade Ivan, som nu kände igen Mitka.
»Det var du, som i slobodan trädde inom skranket för Morosoff
och slog ihjäl Komjak med en tistelstång.»
Mitka smålog dumt.
»I första ögonblicket kände jag inte igen dig, men nu
erinrar jag mig ditt ansigte.»
»Jag kände genast igen dig», svarade Mitka med
glädjestrålande min. »Du satt då på en hög ställning bredvid
stridsplatsen.»
Denna gång brusto alla ut i ett hejdlöst gapskratt.
»Jag är dig utomordentligt tacksam derför, att du inte
har glömt bort mig, obetydliga menniska», inföll Ivan. »Men
säg mig, hur du bar dig åt, för att taga Mametkul tillfånga.»
»Jag kastade mig öfver honom», svarade Mitka likgiltigt
och kunde omöjligt begripa, hvarför alla åter brusto i skratt.
»Ja», sade Ivan med en blick på Mitka, »när en sådan
best kastar sig öfver en, då torde det inte vara så lätt att
slingra sig undan. Jag kommer nog ihåg, hur du krossade
Komjak. Men hvarför försvann du då så plötsligt från slobodan
och hur har du kommit till Sibirien?»
Atamanen gaf Mitka nemligen en knuff i sidan för att
antyda, att han försigtigtvis borde tiga, men Mitka tydde tecknet
på alldeles motsatt sätt.
»Ah, det var han, som förde mig ur slobodan», sade han
och pekade på atamanen.
»Jaså, det var han, som förde bort dig!» utbrast Ivan
förvånad, i det han vände sig till Koltso och skarpt fixerade
honom. »Men hur är det möjligt - du sade ju nyss, att
du aldrig har varit i denna trakt förut. För resten -vänta
litet, bror lille, det förefaller mig, som om vi också skulle vara
gamla bekanta. Var det inte du, som en gång berättade mig
om en bok om dufvorna? Jo, mycket riktigt, nu känner jag
igen dig! Och det var äfven du, som befriade Serebräny ur
fängelset. Nå, säg mig, du gudsman, hur har du left sedan
den tiden, hvilka vallfärder har du gjort, för hvilka reliker
har du knäböjt?»
Tsaren roade sig åt Koltsos förlägenhet vid den forskande,
genomträngande blick, han kastade på honom. Koltso hade
slagit ned ögonen.
»Hvad som har skett, det är skedt», fortfor Ivan ändtligen.
»Öfver allt det förflutna har gräs vuxit. Säg mig blott, hvarför
ville du inte i likhet med de andra röfvarena ångerfullt
återvända till slobodan efter slaget vid Rasan?»
64*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
