Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Egoismens nytta
- Två städer, två folk. Emil v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egoismens nytta.
När tvänne älskande hvarandra "få
I kikaren", hur tror ni det går då? -
De manövrera den behändigt så,
Att dygderna bli’ stora, felen små,
Och dyrt de svära på hvarann’ att tänka -
Ej någon tanke åt sig sjelfva skänka.
Och när de gifta bli’ - hur går det då?
Då vända de blott kikaren - och så
Bli’ dygderna så hjertans, hjertans små,
Och felen stora, så det kan förslå. -
Men eden hålla de ändå, kantänka:
De ingen tanke åt sig sjelfva skänka.
Nej, tiden räcker knappast till ändå,
Om sina pligter de uppfylla må -
Och pligten tyckes dem till först bestå
I konsten att få noga reda på,
Om något finnes hos hvarann’ att klandra -
All right! - Så tänka de ju på hvarandra!
S.T
Två städer, två folk.
En af de mest slående kontraster, kulturen under sin
fortgång utbildat, framställes af de två nationer,
som bygga och bo på ömse sidor om Kanalen: fransmän
och engelsmän. Allt, ända till den jord, de odla,
den luft, de andas, uppvisar en motsats, hvilken
är så mycket märkvärdigare, som dessa båda folk äro
grannar och, trots sina stridigheter, ej saknat många
ömsesidiga inflytelser. En resetur direkt mellan
London och Paris erbjuder redan ett rikt fält för de
mest intressanta jämförelser. Till en början å ena
sidan: önatur, fuktig luft, tunga dimmor, hvilka,
när de rulla undan, afslöja yppiga träd, saftiga
gräsmattor i rödgult solsken, mjuka landskapskonturer
med djupa, skimrande perspektiv; å andra sidan:
kontinental natur, klar luft, skarpa linier, ett
nästan i grått skiftande solsken. I England ligger en
mustigt kraftig och ändå halft drömmande poesi öfver
landskapet; i Frankrike visar sig naturen torr och
förståndig. I England utvecklar sjelfva odlingen af
jorden naturlig storhet och frisk individualitet. I
Frankrike tyckes odlingen ännu mer hafva inskränkt
naturens eget ringa mått af varmare poesi och
känsla. Det mesta är smått eller cirkladt `utmätt.
Lika stor, om icke ännu större, är kontrasten mellan
verldsstäderna Londons och Paris’ fysiognomi. Redan
byggnadsmaterialet är olika: i Paris sandsten,
i London för det mesta tegel. Första intrycket af
London är tungt och kaotiskt. Det är icke en enda
stad, utan en förening af flera städer, hvilka stämt
möte på stränderna af Themsen, som rullar sin bölja,
bred, mörk och grumlig, liksom skulle stenkolsröken,
hvilken lägrar sig öfver hustaken och bolmar genom
gatorna, slutligen hafva slagit sig ned i floden och
gifvit henne sin färg. I medelpunkten af detta system
af städer, i det gamla City, med sina ålderdomliga privilegier,
framrullar en mennisko-flod, nästan lika tung och mörk, som
Themsen sjelf. Den dånar doft, som hafvet, när det
vid flodtiden öfversvämmar kusten, den strömmar
rastlöst fram genom gator och gränder, ut och in i
handelskontoren, bankerna och börsen, i de ofantliga
dockorna med sina oräkneliga skepp och milslängor af
magasin, öfver de väldiga Themsbryggorna och slutligen
ut i floden på roddbåtar, ångbåtar och fartyg af
alla möjliga slag, på hvilka den sedan sprider sig
kring jordens alla haf och land, för att antingen
ånyo strömma tillbaka till Citys jättehjerta eller
ock stanna qvar i fjärran och der skapa åt sig ett
nytt city. I andra trakter af London påträffar man en
helt annan karaktär. I det rika Belgravia-qvarteret,
till exempel, äro gatorna helt tomma och tysta,
husen enformiga och tråkiga, hermetiskt slutna för
hvarje forskande blick. Främlingen, som förvillat sig
hit, vet knappast, om han har tillstånd att beträda
detta fridlysta område, der allt är beräknadt på att
göra rikedomens njutning så beqväm, som möjligt, och
undvika all beröring med profant folk. Här ses aldrig
några vilda trasor, såsom i andra delar af London.
Hjertat i Westend är det väldiga parlamentshuset,
bygdt i götisk-normannisk stil. Banken i City och
parlamentshuset i Westend äro Londons två poler. Genom
dem går den axel, kring hvilken de öfriga massorna
rotera. Drottning Victorias residens, Buckingham
Palace, och det gamla, tegelröda S:t James-Palace, som
ligga vägg i vägg och knut i knut med de andra slägtchefernas
palats, äga båda två karaktären af blott privatboningar.
Stora parker, som lika gerna kunna kallas landskap,
utbreda sig mellan husmassorna.
Till allt detta bildar Paris en fullständig
motsats. "Ah, det glada, det vackra Paris!" är
främlingens första utrop,
Sv. Familj-Jonrn. 1885.
25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0197.html
