Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två städer, två folk. Emil v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
när han anländer till det »moderna Babylon»
vid Seinens stränder. Solsken belyser taken och
de glänsande husraderna. Långs gatorna, de öppna
platserna och vackra kajerna framsorlar en liflig
menniskoström, som tyckes hafva skyndat ut ur husen,
för att göra rakt ingenting, alldeles såsom Seinens
vågor, på hvilka, med undantag af några föga begagnade
siminrättningar, kan upptäckas endast en hop små
passagerareångbåtar. I London är menniskoströmmen ett
dånande vattenfall, som drifver oräkneliga hjul och
maskiner. I Paris är den en dansande vattenkonst, som
spelar endast för glädjens skull. Paris är uppfyldt
af hundratusental främlingar och provinsbor, som
infunnit sig enkom för att flanera och roa sig. Den
i Paris infödde dagdrifvaren flanerar från morgon
och till midnatt ute på gatorna.
En litet närmare bekantskap visar doc*k, att man i
Paris, utom de omsorger, som fordras för att förse
en väldig stad med de dagliga lifsförnödenheterna,
förstår att arbeta och sätta värde på penningen,
måhända ännu girigare, än i sjelfva London. Men
affärerna äro af olika slag. I Paris är det lyxens och
modets artiklar, som förfärdigas i tusen smärre och
större verkstäder, för att sedan ur dem strömma in i
butikerna och på järnvägarna kring Europa. London är
den stora verldshandelns medelpunkt. Paris är Europas
öfver-flödsmagasin. London representerar de allmänna,
nyttiga utbytesbehofven, som kedja de mest aflägsna
folk och land vid hvarandra. Paris är ett centrum
för slöseriets och den menskliga ombytlighetens
raffinerade uppfinningar i alla möjliga riktningar
och det arbetar rastlöst, för att uppfylla denna
mission. London afser i främsta rummet det solida
stoffet och nödvändighetsvarorna. Paris fäster sig
främst vid formen och lägger derför nästan uteslutande
an på yttre elegans och smak.
Denna karaktär uttalar sig redan i byggnadsstilen. Den
är i Paris lätt, kokett, sjelf behagligt snirklad och
utbugtad. Men den blir också på längden tröttande och
enformig. Detta har i synnerhet blifvit fallet, sedan
Napoleon III med äkta fransk formalism ombyggt Paris i
räta gator, öppna bule-varder och långsträckta palats
i kasern- eller boudoir-stil. Det lätt öfverskådliga,
ljusa och eleganta Paris gör, trots sin storlek,
icke ett storartadt intryck, hvilket deremot är i hög
grad fallet med Londons osystematiskt hopgyttrade
husmassor. Just genom sin större oregelbundenhet,
ja, genom sjelfva sin tyngd och den sjelfständigt
nyckfulla, halft dystra, karaktären hos många af
de äldre Londonhusen - hvilka Dickens skildrat så
oöfverträffligt egendomligt och målande - tilltala
dessa känslan och fantasien vida mer, än de parisiska,
nätt putsade och cirklade menniskobikuporna. Paris
är ordnadt såsom på en skifva. Kring Louvern och
Tuillerierna, de gamla, af Napoleon III sammanbyggda,
men nu mer slopade och delvis förstörda symbolerna
af den franska centralisa-tionen och absoluta
enheten, anträffas, såsom radier utåt periferien
i en irregulier ellips, allt det märkvärdigaste,
Paris har att erbjuda.
I sjelfva Louvern finnas konstskatterna. Snedt
emot ligger Théåtre Frangais och Palais Eoyal,
skådespelarekonstens och njutningslystnadens
hufvudqvarter. Litet högre l upp ligger stora
bibliotheket och ej långt derifrån, i bule-vardernas
granskap, börsen. Om man håller sig åt höger, kommer
man till Saint-Germain-rAuxerrois, i hvars klockor det
begynte ringa till Parisiska Blodsbröllopsnatten,
vidare till Centralhallarna, Greve-platsen med
stadshuset (Hotel de Ville), nyligen återuppbygdt,
Notre Dame, man kunde säga Victor Hugos Notre Dame,
på sjelfva Cité-ön, Paris gamla City, nu alldeles
öfvergifvet af trafik och handel, samt på venstra
Seinestranden Palais deJustice, Vinhallarna, Jardin
des Plantés, Sorbonne (universitetet), Polytekniska
skolan, Pantheon med Voltaires, Kous-seaus, Mirabeaus
och Hugos grafvar, College de France, Luxem-bourg med
senatorer, fransk tafvelsamling och park, Ecole des
Beaux-Arts, Franska institutet med sina evigt fyrtio
akademiska odödliga, Invalidhotellet och Domen med
Napoleon I:s marmorkalla grafhvalf och hans sarkofag
af finsk granit samt slutligen Deputeradekammaren i
Palais-Bourbon. Går man här-
ifrån tillbaka öfver Seinen, befinner man sig på
Place de la Concorde (förut Guillotinplatsen) med
sin egyptiska obelisk, sina jättegaskandelabrar,
praktfulla springbrunnar och symboliska marmorfigurer
af Frankrikes åtta förnämsta städer, bland hvilka
Strassburg nu ej längre tillhör Frankrike. Från
denna plats, måhända den prydligaste i verlden,
ser man åt ena hållet tillbaka till Tuillerierna
med sin lilla, vackra trädgård, åt motsatta
hållet öfver de vidsträckta Champs-Ely-sées med
sina oräkneliga café-chantants och danslokaler, i
hvilka lasten, upphöjd till konstfärdighet, att ej
säga konstnärlighet, dagligen under dånande applåder
triumferar inför Europa. Ät höger ses Elyséepalatset,
der presidenten resi-derar. Längst i fjärran, på
en liten höjd, öfverblickar l’Are de triomphe hela
staden. En sträcka af bulevarder, med theatrar,
hotell, restauranter och kaféer om hvarandra, löper
mot norr, som en båge, genom husmassorna, hvilka sedan
bortom honom fortsätta sina oräkneliga zickzacklinier
upp till Montmartres stenbrott och grafvar.
I London är långtifrån allt det märkvärdiga och
sevärda lika koncentreradt och beqvämt ordnadt. Der
har man att göra en liten resa, för att komma från
det gamla Towern till det nya parlamentshuset,
från Tunneln till Cha-ring-Cross, från East-India
Docks till London-Bridge, från London-Bridge
till Zoological-Gardens eller Kensington Museum,
från British Museum med sina kulturskatter till
Templekyrkan, der Magna chartas riddersman ännu ligga
fullrustade, eller till Westminster Abbey, der de röda
och hvita rosornas kämpar, Maria Stuart och Elisabeth
Tudor hvila fredligt vid sidan af hvarandra och
under samma tak som Shakespeare, Ben Jonson, Milton,
Handel och Macauley i Poets Corner. Ännu längre är
det från National-Gallery vid Trafalgar-square till
Dulwichgalleriet eller Kristallpalatset, hvilka måste
uppsökas på landet. Kristallpalatset ensamt innesluter
en verld.
Under dessa vandringar märkes snart, att Paris
förändrar sig med oerhörd lätthet, att statyer
förflyttats, monument störtats, offentliga byggnader
bränts, gator och platser ändrat namn den ena gången
efter den andra. När en ny hatt eller väst kommit
på modet, måste genast alla rätta sig derefter;
när en ny idé kommit till väldet - likaledes,
såväl lefvande varelser som döda ting. Den franska
formalismen fordrar vid hvarje ny förändring en
genomgående likformighet. I London har knappast
något enda offentligt minnesmärke blifvit förstördt,
vore det än så gammalt eller i strid med en annan
tids idéer. Det står der tryggt vid sidan af det
nya och det nyaste, liksom alla parlamentsakter,
regeringsbeslut och prejudikat, hvilka gemensamt
bilda den engelska konstitutionen och rätten, gälla
sjelfständigt vid sidan af hvarandra.
Vändom oss åter till Paris befolkning. Visserligen
finnes det i Paris, likasom i London, exklusivt
förnäma qvarter. Men Quai d’0rsays och Faubourg S:t
Germains befolkning är dock ej rädd för att blanda sig
i den bluskläddä hopen. Tvärtom, ju flera man, dess
bättre lycka, heter det i Paris, och derföre erbjuder
bulevardernas och kajernas menniskoström en så all
rang- och ståndsskilnad upphäfvande förbrödring,
som man aldrig ser i London. Pariskafeerna äro ofta
vidöppna åt gatan, stolar och bord äro utställda
på trottoaren och man äter och dricker, läser sin
tidning och resonnerar huller om buller i sällskap
med Gud och hela verlden. I London tilltalas man af
inga andra obekanta, än tiggarna.
Det är isynnerhet på qvällen, som den yttre kontrasten
mellan Paris och London framträder bjertast. Paris
simmar på qvällen och långt in på natten i ett haf
af ljus och lågor. Gatorna äro upplysta som salonger,
och butikernas och de otaliga försäljningslokalernas
inre framträder nu vid gasens sken i hela sin
prydlighet och glans. Hela Paris förefaller
genomskinligt, presenterar allt, hvad det har,
åt alla. Man tycker sig kunna se tvärs genom husen
och hela qvarter. Nu böljar öfverallt i det fria
den mest blandade och brokiga menniskoström, hvars
vågor hafva det gemensamma draget af en obegränsad
meddelsamhet. Allesamman tyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
