- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi följdes åt till den blindas rum.
Hon satt klädd på sin säng och sjöng sakta för sig.
O, huru mycket har hon en lidit! Hon är en levande
bild av smärtan! tänkte jag, i det jag nu på nära håll
och vid dagsljuset betraktade detta bleka, sköna
ansikte, i vilket tydligt skönjdes spåren av hårda, ännu
ej utkämpade strider och av en smärta, för djup, för
bitter för att kunna haft tårar.
En ung flicka, vars rosenröda kinder och glättiga
utseende bildade en skarp kontrast med den arma
lidandes, satt i ett hörn av rummet och stickade. Hon
var där för att uppassa den blinda. Med en rörande
hjärtlighet i ord och röst tilltalade Helena Elisabeth;
hon svarade fåordigt och kallt. Det tycktes mig som
skulle hon, sedan vi inkommit, bemöda sig att
småningom antaga det kalla och livlösa uttryck, som jag
fann hos henne den föregående aftonen. Samtalet
fortsattes endast mellan Helena och mig, under det den
blinda tigande sysselsatte sig med att kring sina
utmärkt sköna händer linda och vrida en svart silkessnodd.
På en gång sade hon: »st! st!» och en blek rodnad
flammade upp på hennes kind, hennes bröst hävde
sig högre. Vi tego och lyssnade; först efter några
sekunders förlopp hörde vi det dova ljudet av steg, som
långsamt nalkades. »Det är han!» sade den blinda, liksom för
sig. Jag såg frågande på Helena, Helena såg till marken.
Översten kom in. Den blinda steg upp och blev
stående statylikt stilla, dock tyckte jag mig märka hos
henne en lätt darrning, översten tilltalade henne med
sitt vanliga lugn, likväl, som jag tyckte, ej med vanlig
godhet, och sade att han kom för att hämta henne, emedan
han ville med henne och Emilia göra en promenad
i vagn. »Luften», tillade han, »är frisk och klar, den
skall göra dig gott.»
»Mig gott?» sade hon med ett bittert småleende, men
utan att akta därpå bad översten Helena hjälpa henne
att kläda sig. Den blinda satte sig ej däremot, lät
tigande kläda sig, tackade ingen, och gick ut, ledd av
översten.
»Arma Elisabeth!» sade, med en medlidsam suck,
Helena, sedan hon var borta.
Jag hade väl ej nyckeln till denna gåtlika varelses
inre, men hade sett nog för att även hjärtligt sucka:
arma Elisabeth!
Vi återgingo till vårt arbete, som fortsattes under
angenäma samtal till emot middagen.
Jag gick då in till Emilia, som var återkommen
från promenaden, och fann henne i strid med Julie, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
