- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessutom fann hon i somliga presenter för litet
avseende gjort på nyttan, för mycket på lyxen och det
blott lysande.
»Måtte han blott ej vara slösare!» sade hon suckande.
»Vad han litet känner mig:, om han tror, att juveler äro
mig kärare än några blommor, givna av honom. Så
mycket som jag älskar det behagliga och eleganta, så
litet tycker jag om all ytlig prakt, allt grant och
flärdfullt. Dessutom är det ej i våra omständigheter, som
det kan passa.»
Emilias goda lynne var förbi; hon betraktade knappast
presenterna, över vilka Julie ej slutade att ropa:
»Förtjusande! charmant!» Hon tog ej på hela förmiddagen
papiljotterna ur håret, och gick insvept i en stor
schal, som hängde snett. Kornetten liknade henne vid
en hottentottska och bad henne, ehuru omgiven av »råa
och barbariska seder», likväl ej tro sig böra bli en
vildinna. Då vi gingo ned för att äta middag, sade jag till
henne, för att uppfylla min roll av sannfärdig och
skicklig berömmerska, huru ovanligt vacker och
intagande jag fann Algernon.
»Ja», svarade Emilia, »han är ganska vacker, mycket
vackrare som karl, än jag som fruntimmer, och det
anser jag såsom en verklig olycka.»
»Se så!» tänkte jag, »nu har jag åter stött på en
sandbank.»
Emilia fortfor: »Det är sällsynt att ej utmärkt
vackert utseende inger dess ägare fåfänga, och det
odrägligaste jag känner, är en karl, förtjust i sin egen
person. Vanligtvis anser han det vara hans mindre vackra
hustrus plikt att hylla och tillbedja hans skönhet och
älskvärdhet. Fåfängan förringar fruntimmerna, men
förnedrar männen. I mitt tycke är det yttre hos en man
av föga eller ingen betydenhet för hans hustru. Jag
skulle kunna tillbedja en ädel Esop, det är jag viss på,
och skulle välja honom tusende gånger framför en Adonis.
En Narcissus, som tillber sin egen bild, se där vad
jag finner mest osmakligt.»
I det Emilia slutade dessa ord, öppnade hon dörren
till salongen. Algernon var ensam i rummet och stod
— framför spegeln, betraktande sig, som det tycktes,
med största uppmärksamhet. Man skulle sett huru
Emilia rodnade! och med vilken min hon tog emot sin
fästman, som å sin sida, förbryllad av hennes förvirring
och förtretade utseende, kanske även litet flat över
att bli ertappad i sin tätatät med spegeln, alldeles
förlorade kontenansen. Det blev nu min sak att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
