- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppehålla konversationen med anmärkningar över väderleken,
väglaget m. m.
Lyckligtvis inkommo nu efter hand de övriga av
familjen, vilket gjorde en hälsosam diversion.
Emilia fortfor att se mulen ut, och under det han
blickade på henne, förmörkades även småningom
Algernons ansikte. Jag tyckte mig förmärka, att han hade
en vagel på vänstra ögat, och fann det troligt att den
föranlett hans tätatät i spegeln; men Emilia ville
icke se den. Mera småsaker bidrogo att förvärra
stämningen mellan de båda älskande. Algernon råkade tycka
om saker, dem Emilia icke tyckte om, och Emilias
favoriträtt lät han vid bordet gå sig förbi. Emilia fann
säkert att de ej på minsta vis sympatiserade. Algernon
gjorde en sann men ej bitande anmärkning, och utan
enskild syftning, över nycker och deras obehag. Likväl
hade det för denna gång kunnat vara osagt. Emilia
tog det åt sig och antog en alltmera förnäm och
värdig min. Julie blev ängslig. »Det vore mycket bättre»,
sade hon, »att de skulle storträta med varann, än att
sitta och tiga och förargas invärtes.»
Kornett Karl gick till Emilia och sade: »Min nådiga
syster, jag ber dig, sitt icke där lik den kinesiska
muren, ogenomtränglig för alla de pilar, som Algernons
förälskade ögon skjuta på dig. Var, om du kan, litet
mindre is. Se på Algernon! Gå till honom och giv
honom en kyss!» — Jo, det var så likt; snarare hade man
kunnat vänta att se den kinesiska muren sätta sig i
rörelse. Emilia såg ej en gång på Algernon, som tycktes
oändligen längta efter en försoning. Han föreslog, att
de tillsammans skulle sjunga en nyligen utkommen
italiensk duett, förmodligen i hopp att harmoniens
andar skulle förjaga alla fientliga och omilda, som stört
friden mellan honom och hans älskarinna, och att
duettens Cor mio, mio ben skulle snart även tona i deras
hjärtans duo. Fåfängt hopp! Emilia ursäktade sig
med huvudvärk. Hon hade det verkligen, och det i hög
grad, som jag kunde se på hennes ögon. Hon brukade
lätt kunna få det, då hon blev ledsen och oroad.
Algernon trodde huvudvärken diktad och, utan att bry sig
om sin fästmö, som satt i ett soffhörn, lutande mot
handen sitt plågade huvud, tillkännagav han, att han
ärnade höra Mozarts Figaro på operan, bugade sig hastigt
för alla och gick.
Aftonen gick ganska trögt till slut. Ingen var vid
gott eller glatt mod. Alla sågo att Emilia led, därför
yttrade ingen något missnöje över hennes uppförande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
