- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Översten allena låtsade ingenting märka och lade
lugnt sin patiens.
Då vi åtskildes för aftonen sade kornetten sakta till
mig: »Det här går rasande! I morgon måste alla
distraktionsbatterier gå löst.»
Onsdagen kom. Algernon infann sig tidigt på
förmiddagen. Hans blick var så om, hans röst så full av
innerlighet, då han talade till Emilia, att hon tinade
upp, och tårar kommo i hennes ögon. Allt blev bra
emellan de älskande, ingen visste huru eller varför, icke
en gång de själva.
Denna dag gick lugnt förbi, med undantag av tvenne
förskräckelser, som Emilia hade, men dock överlevde.
Den första inträffade på förmiddagen, då under ett
samtal, som Algernon hade med hennes nåd, Emilia
hörde yttranden av honom, som en minut övertygade
henne, att han var ingenting mindre än den störste
girigbuk på jorden. Hon fann lyckligtvis snart, att han
blott hade citerat ord efter en Harpagon bland sina
bekanta, åt vilka han själv sedan hjärtligt skrattade.
Emilia hämtade andan och gjorde honom sällskap. Den
andra inföll på aftonen, då under en allvarsam konversation,
som några av oss höllo, sittande vid ett fönster,
i det klara månskenet, jag yttrade: »Det finnes likväl
ädla och goda människor, som äro nog olyckliga att ej
tro på ett liv efter detta, på ett högre mål för vår
varelse — dessa äro att beklaga — ej att klandra.» Med
ett obeskrivligt uttryck av ångest i sina vackra ögon
såg Emilia frågande på mig. Hennes tanke var: är det
Algernon du vill ursäkta? Jag svarade henne i det jag
ledde hennes uppmärksamhet på Algernon, som vid
mina ord höjde en blick upp till den stjärnbeprydda
himlen, och denna blick var uttrycksfull av ett skönt och
fast hopp. Emilia såg då även upp med tacksamhet, och
då deras blickar möttes, strålade de av ömhet och glädje.
Denna dag var på vägen att sluta så väl! Ack, varför
skulle Algernon under aftonmåltiden få en biljett?
Varför skulle han under dess läsning bli förvirrad och
sedan förlora mycket av sin glättighet? Varför så
hastigt och utan någon förklaring gå bort?
Ja varför? — Det visste ingen, men mången av oss
hade för sitt liv gärna velat veta det.
»Det kan väl icke falla dig in att tänka något ont om
Algernon för biljettens skull?» sade Julie till Emilia,
då de gingo till sängs.
»God natt, Julie!» svarade Emilia suckande.
Emilia hade ingen god natt.
Torsdag. Töcken och dimma omkring Emilia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
