- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhinder; så mycket saker, så mycket folk och så mycket
utrymme behövde han därtill samt tycktes anse att ingenting
av vikt dessutom var att göra, vilket litet förtretade
hennes nåd. Hon gav sin man därför en liten
moral, och han — han gav henne rätt!
Medan jag undervisade kokerskan uti det elegantaste
sätt att anrätta en förrätt, kom Julie inspringande i
köket med tårar i ögonen. »Giv mig, giv mig», ropade
hon med sin vanliga livlighet, »någonting gott åt
Emilia! Hon åt ingenting till frukost, hon skall bli sjuk,
hon skall dåna av bara svaghet ännu i dag! Vad har
du här? Buljongsägg! Jag tar två. Geléglas! Jag tar
två! Jag får ju? Ack, litet kaprissås, det kvickar upp
och nu ett stycke fisk eller kött därtill, ett par
franska bröd... se så, några bakelser till, så är jag
nöjd. Emilia äter så gärna sötsaker. Vet du vad hon
gör, Beata?» fortfor hon viskande. »Hon ber Gud! Jag
har tittat genom nyckelhålet, hon ligger på knä och ber.
Gud välsigne henne!» och klara pärlor tillrade utför
Julies kinder under det hon skyndade sig ut med tre
fulla tallrikar, som hon bar, jag begriper ej rätt huru.
Äntligen togo våra anordningar slut, allt lämnades
nu tillika med nödiga instruktioner i betjäningens händer,
och översten, hennes nåd och jag gingo för att kläda
oss till middagen.
Senare gick jag in till Emilia. Hon stod framför en
spegel, klädd i sin brudskrud, och betraktade sig med en
blick, som uttryckte varken nöje eller detta självbehag,
som ett vackert och välklätt fruntimmer nästan alltid
känner vid åskådandet av sitt älskvärda jag. Helena
fäste hennes armband och Julie låg på knä för att
laga i ordning något vid garneringen.
»Se!» utropade Julie, då jag kom in i rummet, »är
hon icke söt? Är hon icke vacker? Och likväl», tillade
hon viskande, »ville jag gärna ge hälften av allt vad jag
äger för att köpa henne en annan min. Hon är ju
mulen och grå som väderleken!»
Emilia, som hört de sista orden, sade: »Man kan ej
se glad ut, då man ej är lycklig. Allt förefaller mig så
tungt, så odrägligt. Denna dag är en gruvlig dag; jag
skulle vilja dö!»
»Herregud!» sade Julie med hopknäppta händer,
»nu börjar hon gråta, får röda ögon och röd näsa och
blir alldeles icke vacker mer. Vad skola vi göra?»
»Söta Emilia», sade milt Helena, i det hon förde
systerns hand till sin mun, »är du ej litet oförståndig? Detta
giftermål är ju din egen, så väl som allas vår önskan!
Efter allt vad människoförnuftet kan bedömna, måste du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
