- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
- On this page / på denna sida
- Förra avdelningen
- Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bli lycklig. Har icke Algernon de ädlaste egenskaper
älskar han dig icke på det ömmaste? Var skulle du finna
en make, som vore för dina föräldrar en ömmare son, för
dina syskon en mera tillgiven bror?»
»Allt detta är sant, Helena, eller snarare, allt detta
tyckes vara sant. Men ack, då jag tänker att jag nu står
på punkten att förändra hela min existens... att jag
skall lämna mina föräldrar, övergiva er, mina goda,
mina älskade systrar, detta hem, där jag varit så
lycklig — och det för en man, vars hjärta jag ej känner som
jag känner edra, som kan förändra sig i anseende till
mig, som kan göra mig olycklig på så många sätt,
och denne man skall hädanefter bli mitt allt... mitt
öde skall oryggligt vara fästat vid hans... o, mina
systrar, när jag tänker på allt detta, så blir, det mörkt
för mina ögon, jag känner mina knän darra — och då
jag tänker, att det är i dag... i dag... om några få
timmar, som mitt öde skall avgöras... och att jag ännu
har frihet, ännu kan gå tillbaka... då känner jag kval
av obeslutsamhet, av ovisshet, som ingen kan föreställa
sig. Beata, mina systrar, giften er aldrig!»
»Men, sötaste Emilia», återtog Helena, »du som finner
det så lätt att ge vika för nödvändigheten, tänk då
att ditt öde redan är avgjort, att det nu redan är för
sent att avsäga dig din sällhet.»
»För sent!» utropade Emilia, utan att ge akt på de
sista orden, »för sent är det ej, så länge ej ännu prästen
förenat oss... ja, vid själva altarets fot har jag ännu
rättighet... och kan...»
»Och du skulle ha hjärta därtill!» utbrast Julie i en
högst tragisk ton, »du skulle kunna vilja göra Algernon
förtvivlad? Du skulle kunna göra...»
»Spektakel!» sade en röst i dörren, och översten stod
där med armarna i kors, betraktande med sin komiska
min Julie, som stod i en ställning ej olik dem, för vilka
den ryktbara mademoiselle George applåderades i
Semiramis och Maria Stuart. Julie rodnade, men ännu
mer Emilia.
Kornetten, som följde sin far, presenterade sin
syster, på Algernons vägnar, några friska, utsökt vackra
blommor jämte en biljett, innehållande några få rader
men ingenting mindre än kalla och meningslösa. Emilias
anlete ljusnade, hon tryckte sin brors hand. Han
kastade sig, i ett raptus av ridderligt lynne, på knä och
bad om nåden att få kyssa hennes skospets. Hon räckte
med en nådig min fram sin lilla fot, och medan han
lutade sig ned, ej, som jag tyckte, i tanke att kyssa
skospetsen, men för att bita uti den, lade hon armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
