- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Minsann», sade översten, »tror jag ej, att man satt
på te åt oss där borta! Se, Julie, skymtar ej en vit mur
fram genom skogen?»
»Jo! jag ser något gråvitt... det är verkligen ett hus
där borta... röken tyckes komma därifrån. Det är klart
att någon fe väntar oss där för att undfägna oss. En fe,
som bjuder på te, det rimmar ju förträffligt.»
»Min tanke är», sade översten, »att om än där ej finns
en fe, så finns där ganska säkert folk, och de skola
ganska visst bestå oss te, om vi — vad menar du,
Charlotte? Skola vi ej göra ett besök i det lilla trevliga
skogspalatset där borta? Vi säga åt herrskapet där, att
vi önska göra deras bekantskap och att vi... med ett
ord, att vi äro törstiga.»
Julie skrattade hjärtligt. Hennes nåd såg fasligt
förskräckt ut.
»Min goda vän», sade hon, »det passar sig icke!»
»Det skulle passa mig rasande bra», sade översten,
»att få en kopp te.»
»Dessutom, söta mamma», sade Julie, »kunde vi
kanske göra en intressant bekantskap. Till exempel,
tänk om Don Quixote ej dött av sina åderlåtningar,
såsom man utspritt, men rest upp åt norden, bosatt sig
här med sin sköna Toboso och nu toge emot oss... Eller
kunde vi träffa en eremit, som berättade oss sina öden,
eller en förklädd prins...»
»Vad och vem du vill», sade översten, »bara han är
så kristlig och ger oss en kopp te.»
Oaktat översten nu visst för fjärde gången kom fram
med sin »kopp te», drog sig likväl hennes nåd så allvarsamt
tillbaka för detta besök »à la Don Quixote», som
hon kallade det, att tanken därpå övergavs, och det
beslöts att fortsätta resan.
Vid det vagnen åter satte sig i rörelse — knack! gick
ena bakhjulet av, vagnen vältade långsamt omkull och,
under åtskilliga utrop, voltigerade vi, den ena över den
andra, ned på landsvägen.
Hennes nåd låg på mig, men strävade ändå, innan
hon själv tänkte på att stiga upp, blott efter att få sin
ridikyl lös, som av en händelse hade kommit under mig,
vilket jag försäkrade henne aldrig skulle gå för sig, så
länge jag ej kunde röra mig ur fläcken.
Äntligen stodo vi alla åter på våra ben. Hennes nåd
var blek och vi samlades alla med bekymmer och ängslan
omkring henne och gjorde tusen frågor, »om hon
hade stött sig, blivit mycket skrämd» o. s. v. Men då hon
besvarade allt med »nej» och vi, på hennes ångestfulla
frågor om oss, även måste säga att vi kände varken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
