- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrämsel, skrapor eller blånader (om klämning ville jag
ej tala), slog Julie upp ett så hjärtligt och högljutt
skratt, att vi måste göra henne sällskap. Kusken och
betjänten, båda oskadade som vi, revo sig med bekymrade
miner i håret.
Med deras tillhjälp sökte översten nu att resa upp
den gamla tunga vagnen. Men vägen bestod av djup
sandmylla, vagnen hade fallit så gott som i en grop,
kusken var en invalid, betjänten en antikvitet, de
ropade »eu... uh!»... Översten allena arbetade — och
vagnen kom ej ur fläcken.
Ett besök i det grå huset (den enda människoboning
som var synlig) blev nu nödtvunget, och översten, som
var så pickhågad på detta besök och på sin »kopp te»,
att han var helt glad över händelsen med vagnen,
utropade: »Vi måste följas åt allesammans i lust och nöd!»
bjöd sin hustru armen och förde henne, med ovanlig
munterhet och under komiskt skämtande, fram på den
smala vägen, som slingrade sig genom en tät gran- och
tallskog och tycktes föra till det mycket omtalade grå
huset.
»Det blir regn!», sade hennes nåd och såg ängslig upp
till himlen, »min hatt... kunde vi ej dröja här under
träden medan Grönvall springer och skaffar folk till
vagnen?»
»Det blir ej regn», sade översten.
»Det regnar!» ropade hennes nåd.
»Låt oss skynda att komma under tak!» ropade
översten och skyndade muntert framåt, under det han
höll sin hatt över hennes nåds huvud.
Äntligen voro vi framme vid det lilla grå huset. Det
hade ett dystert och förfallet utseende och, med undantag
av en liten köksträdgård, var allt runt omkring vilt
och ouppodlat. En insjös silverbölja glänste fram på
något avstånd genom den mörka furuskogen.
Det började regna allvarsamt just som vi kommo in
i huset. En dörr till höger i förstugan stod på glänt.
Den öppnade kökets tempel. Vid det översten trädde
in, störtade, lik en hare ur sin gömma, en piga fram ur
en vrå, spände på oss yrvakna grå ögon och stammade:
»Var så goa stig uppför trappan... herrskapet ä
hemma.»
Vi stego uppför en smal och mörk trätrappa, vid
vilkens slut översten öppnade en dörr, som lät oss se in i
ett litet rum, uppfyllt på alla sidor med tvätt. Bord och
stolar samt korgar voro betäckta med dels strukna, dels
ostrukna kläder. Luften ångade het mot oss, som ur en
eldad ugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
