- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Stig på, stig på!» sade översten vänligt manande åt
hennes nåd, som tvärstannat på tröskeln.
»Min söta vän, jag kan ej gå och trampa i
klädkorgarna», svarade hon litet förtörnad. Översten och
jag röjde dessa ur vägen och vi tågade genom linnelandet
mot en annan dörr, vid vars upplåtande vi alla ett
ögonblick stannade, betagna av förvåning och
överraskning.
Ett fullkomligt skönt, majestätiskt och i svart siden
och spetsar praktfullt klätt fruntimmer stod mitt uti ett
rum, smakfullt prytt med vackra kristaller, blomsterurnor,
speglar och andra skimrande onyttigheter. Något
bakom henne stod — fastän hon tycktes mig sväva —
en ung... ja verkligen blott en ung flicka, men så
förtjusande, så änglalikt skön, att man var färdig att
betvivla hennes varelses jordiskhet. Hon kunde vara på
sin höjd sexton år, hade sitt ljusa hår uppfästat med en
guldpil, bar en vit lätt florsklänning, som lik en ljus
sky kringslöt den liljevita, ljuva, idealiskt skönt
formade änglavarelsen.
Det äldre fruntimret gick emot oss, under det hennes
mörkblå ögon blickade något stolt och frågande på
de objudna gästerna. Hennes nåd gick baklänges och
trampade mig på tårna. Översten, vars ädla hållning
och öppna samt belevade sätt att vara på en var gjorde
ett behagligt intryck, framkallade snart ett älskvärt
leende på den vackra skogsfruns läppar, i det han på ett
sätt, lika behagligt som komiskt, redogjorde för
anledningen, eller snarare anledningarna, till vårt
oväntade besök; gjorde ursäkt därför, nämnde sitt
namn (vilket på den sköna okända tycktes göra
ett besynnerligt intryck) samt presenterade sin fru
och sin dotter. Mig glömde han. Jag förlåter
honom. Vem talar om såsen till gåsen? Den följer ju
av sig själv som appendix. Den vackra skogsfrun
svarade på bruten svenska, men med en röst som var
verklig musik: »Mycket välkommen! vagnen skall ha hjälp,
och ni skall ha te... så gott jag kan. — Min dotter, min
Hermina», tillade hon, i det hon smekande strök ur
sylfidens panna de skuggande lockarna.
Under det hennes nåd gick fram till soffan, stannade
hon och neg mycket artigt för en herre, som hittills stått
till hälften skymd av fönstergardinen, men som nu steg
fram, tog den bestörta hennes nåds hand, ruskade den
och kysste den, i det han skrattande, men ej utan
förlägenhet sade: »Söta mamma!» Det var kornetten!
Hennes nåd sade blott: »Herregud!» och satte sig
ned helt hastigt och helt betagen i soffan, med händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
