- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelser såsom ville hon från sig avlägsna något förskräckande;
stundom tryckte hon sina händer hårt mot sitt
bröst, eller sammanknäppte dem över pannan med ett
uttryck av outsägligt lidande. Ofta var hennes rörelser
så häftiga och så vilda, att de tycktes närma sig utbrott
av vansinnighet. Men så fort vår morgonpromenad
var slutad och vi nalkades hemmet, återtog hon
småningom sitt slutna, kalla, nästan onaturligt stela väsende.
En morgon, då vi hade satt oss på en bänk, sade hon
hastigt till mig: »Vi sitta i solen, — är det icke så? Jag
känner dess värme. Låt oss söka skuggan. Jag håller
ej av solen, och den har ingen del i mig.»
Jag förde henne till en bänk, där en lummig syrenhäck
frånstängde solstrålarna.
»Det måste vara rätt vackert i dag», sade Elisabeth,
»jag tycker mig aldrig ha känt en så ljuv luft.» Och nu
började hon göra mig frågor, över blommornas färg,
över träden och fåglarna, över allt som omgav oss,
skönt, men för henne osynligt, och det med en ton så
sorgligt mild, så full av stilla försakelse, att en djup och
innerlig rörelse bemäktigade sig mitt hjärta, och ett par
tårar, dem jag ej sökte återhålla, föllo från mina ögon
ned på hennes hand som vilade i min. Hastigt drog
hon den bort, i det hon sade: »Du gråter över mig, du
känner medlidande med mig! — Det bör ingen göra —
ingen skall beklaga mig — ingen förbarma sig över
mig; jag förtjänar det ej! Du bör ej längre bedragas
över mig, lär att känna mig — lär att avsky mig! —
Detta hjärta har velat brottet — denna hand har begått
mord! Jag går nu — jag vet — jag känner det — mot
döden, men mot en stilla, nästan smärtfri död, fri från
blygd och vanheder — och jag hade förtjänt att sluta
mina dagar under bödelns hand på schavotten.»
Jag tyckte vid dessa ord, att dagen mörknade
omkring mig. Stilla fasande, teg jag. Den blinda teg även,
först med ett uttryck av vild förtvivlan, sedan med ett
hånlöje på de bleka läpparna; slutligen övergick detta
till en min av dyster nedslagenhet, i det hon sakta och
långsamt frågade: »Är någon ännu när mig?» — »Jag är
här», svarade jag, så lugnt och milt som möjligt, ty jag
kände, huru mycket den olyckliga brottsliga, ännu mer
än den oskyldigt lidande, behöver medvarelsers godhet.
»Snart», sade Elisabeth och lade handen på sitt bröst,
»snart skola de avgrundslågor, som härja här —
slockna. Stilla död, jag känner ditt vänliga annalkande!...
Fläkten av din svalkande vinge ger mig stundom ett
ögonblicks lindring... Snart skall detta kalla hjärta
vila, stelna i den kalla jorden... Moderliga jord, du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
