- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall sluta i ditt sköte de trötta barn, som intet
modershjärta, ingen fadersfamn, ingen väns stödjande arm lärt
känna och välsigna under livets långa, långa dag!...
Men varför klagar jag? För att få en föraktfull ömkans
allmosa? Och ej en gång denna förtjänar jag!... Jag
är en usel varelse!»
Hon tystnade, men började efter en stund åter: »Det
är besynnerligt! — i dag — i dag — efter så många
hundra dagar i tysthet burna livseländen, vill mitt
hjärta tala... vill, lik en länge fjättrad fånge, andas en
friare luft, vill träda fram i dagen, liknöjd för de
känslor av fasa och avsky, som den brottsliga uslingens
anblick må väcka hos andra... Flamman vill ännu en
gång låga upp och kasta ett sken — om än hemskt,
innan den slocknar för alltid.
Vänd ditt anlete från mig, Beata!... Följ solens
exempel — det är lika mycket — eller snarare, det är
gott så; jag har ännu något att förlora — ditt
medlidande. Väl, jag är skyldig mig detta straff...»
Hon tystnade åter; häftiga och smärtfulla känslor
tycktes skaka hennes själ och ett obeskrivligt uttryck
av entusiasm och vemod målade sig på hennes sköna
anlete, i det hon trånadsfullt utsträckte sina armar
framför sig och utbrast:
»Fädernesland, frihet, ära! — hade jag kunnat leva,
strida och dö för er... jag hade ej blivit den usla,
sjunkna varelse jag nu är. O, hade jag varit en man,
skulle mitt hjärta ej utan frukt ha klappat för er,
värdiga mål för själens örnflykt! Denna låga, som nu
förtär mitt brottsliga bröst, hade då, tänd på edra altaren,
brunnit en klar och helig offerflamma mot höjden. Men
nu!... o, huru olycklig är den kvinna, som naturen
givit en själ, full av eld, känslostyrka och entusiasm!
Olycklig den kvinna, som i den trånga krets, uti vilken
hon är kallad att stilla och enahanda leva och verka, ser
blott ett glädjelöst tillstånd, ett fängelse, en livets grav.
Jag var denna olyckliga. O, huru har jag ej lidit av
striden mot ödet! Det var draken, mot vilken jag
kämpade, vilken jag trodde mig utkorad att övervinna...
och den har kastat mig ner i stoftet, krossat mig —
trampat mig som en mask.
I ungdomlig känslas övermod var jag stolt över min
eld, min känslas djup och spännkraft, föraktade att
sansa mig... att erkänna en annan kraft till lag än min
vilja; jag kände mig ha vingar — jag ville flyga, jag
ville höja mig över alla; jag har fallit!
O, att min döende röst kunde höras av varje kvinnlig
varelse, som eldig och passionerad tror sig skapad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
