- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag förblev en lång tid i fullkomlig sinnesoredlighet,
Då jag återfick medvetandet, såg jag min farbror stå
vid sidan av min säng, hörde honom förkunna mig sin
räddning — skänka mig sin förlåtelse.
Så sjunken, så djupt sjunken var jag, att jag hellre
hade hört hans förbannelser. De hade — syntes det
mig — gjort min ovärdighet mindre djup, honom icke
mindre stor.
Alla passioners vildaste storm rasade i mitt hjärta
Jag förbannade ljuset — och ljuset drog sin stråle bort
från mitt ovärdiga öga — och evig natt omslöt min
kropp likasom min själ.
Naturens stormar äro korta, dem följa lugna klara
dagar. I människans bröst rasa passionens orkaner
länge och hava blott ögonblicks lugn. Jag lärde känna
ett sådant, men det var nattens lugn — livets domning
— dvalan — mörkrets vaggsång. Den upphörde, för att
låta uppgå en ny tärande, brännande eld, som tårarnas
evigt flödande källor aldrig skola släcka. Jag lärde
känna ett oändligt trånande, brinnande begär att
försona.
O korsets död — plågor, blodsvett, oändliga kval! —
att lida er och genom er kunna försona — det — det
hade varit vällust! Men blind... en mumie lik, bland
levande varelser — en brottslig spillra av en människa —
ett noll i förmåga, ett intet... stod jag föraktlig
föraktad — o elände! elände! elände!
För att ändå åtminstone straffa mig, beslöt jag att
leva — att leva — ett mål för deras förakt, som jag
älskade och vördade; för att förskjuta varje medlidande
hand — och plåga mig så mycket jag förmådde.
Jag lämnade ännu en gång den familj, vars sällhet
jag varit nära att förstöra, och framsläpade några år
ett uselt liv. Jag återkom, då döden lagt sin hand på
mitt bröst. Min farbror ville så; Han skall behärska
min varelse till dess sista pust. Jag rår ej därför mer...
det är en ödets dom. Jag har ingen kraft mer — med
mig är det förbi — förbi!»
Hon tystnade. Sakta började jag nu tala några
lugnande och förmanande ord. Jag talade om tålamodet,
om undergivenheten; jag nämnde — bönen.
»Bönen!» återtog Elisabeth med bittert leende. »Hör,
Beata! I flera års tid har jag bett... natt och dag, alla
timmar, alla stunder; jag har legat på mina knän, till
dess kölden isat mina lemmar, och bett — o fader, tag
denna kalk ifrån mig! Såsom en sten, vilken, slungad
uppåt, återfaller och sårar den lidandes bröst, har bönen
varit för mig... Jag ber — aldrig mer!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
